Bland raka led och välstrukna uniformer odlas självständigheten

Scouting är ett obligatoriskt skolämne som syftar till att bygga disciplin och lära eleverna att ta ansvar för sin närmiljö. 

“Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” 

Det där var från kapitel två i LGR11. Visst finns det en hel del ansvarskännande och kompetenta individer bland våra elever. Men jag har en känsla av att detta snarare är trots, än tack vare, skolornas arbete. För bland våra elever finns också en stor grupp av individer som saknar både kompetens och ansvarskännande. Detta blir allra tydligast i de vardagliga situationerna. Jag vågar påstå att alla lärare i Sverige känner igen problemet med att elever kommer till lektionerna utan rätt material, utan att ha gjort sina läxor eller förberett sig på andra sätt. Att detta händer när eleverna precis har börjat i grundskolan och inte lärt sig rutinerna är naturligt. Men att många elever ännu i nian, efter tusentals lektioner, fortfarande inte tillgodogjort sig den mest grundläggande kompetensen pekar på något mycket allvarligt. 

Det här problemet såg jag inte röken av i Thailand. Inte ens bland förskolebarnen. Det var då jag började fundera och försöka definiera skillnaden mellan barn i Thailand och barn i Sverige. Det här kom jag fram till: Om man sätter tio thailändska barn på en öde ö så kommer de börja samla mat, bygga läger, fördela uppgifter och ta hand om varandra. Om man sätter tio svenska barn på en öde ö så kommer de svälta ihjäl. 

De svenska barnen är hjälplösa. Och det gör ont, på riktigt, att skriva den meningen. För Sverige har historiskt kännetecknats av det motsatta. Det är inte alls länge sedan som man hade beskrivit svensken som välorganiserad, driven, solidarisk och disciplinerad. Idag är förvildning det begrepp som bäst beskriver det uppväxande släktet. Och ja, jag vet att jag målar med grova penseldrag här. Jag försöker inte fånga det individuella utan den allmänna tendensen. Så vad är det egentligen som har hänt?

Utrymmet här tillåter inte en alltför djupgående analys. Och allt är inte skolans fel. Vi kan prata om välfärdsstatens passiviserande funktion eller hur den historiskt långa freden i Sverige har berövat oss behovet av disciplin och självuppoffring. Men här tänker jag av praktiska skäl begränsa mig till skolans och de rådande normernas skuld till att en så stor del av vårt uppväxande släkte blivit hjälplösa och oförmögna att ta ansvar. Jag kommer belysa två viktiga aspekter av den svenska skolan som är tätt förbundna med varandra, och där kontrasten mot den thailändska skolan blir väldigt tydlig, nämligen curlingpedagogiken och tanken om individanpassning.

Den thailändska skoldagen började med att barnen ställde upp klassvis i raka led under flaggstången. Två elever gick fram och hissade flaggan medan de övriga stämde upp i nationalsången, även de cirka trettio elever som tillhörde den burmesiska minoriteten. Eleverna, och även lärarna bar uniform. Efter samlingen gick man på raka led till respektive klassrum för att påbörja dagens undervisning. 

I Sverige slog skolinspektionen för ett par år sedan fast att skoluniformer är förbjudna. Enligt dem strider kravet på enhetlig klädsel mot elevernas frihet och integritet. Vi kan ju bara föreställa oss den dåliga stämning som skulle uppstå hos skolinspektionen om någon skola skulle börja ställa upp eleverna för flagghissning varje morgon. För allting som kan markera samhörighet, som gör elever till delar av något större, har blivit fult. Det finns en tanke om att individen måste utvecklas i något slags kulturellt vakuum för att utvecklingen till “kompetenta och ansvarskännande individer” inte ska förhindras. Självständighet och individualism görs synonymt. 

Utifrån den här tanken har det också fötts en tanke om individanpassning. Alltså inte att skolan ska lära eleverna att anpassa sig till sin omgivning och de utmaningar de kan möta där, utan att omgivningen i varje given situation ska anpassas till varje elevs individuella önskningar och upplevda behov. Lärarens uppgift blir alltså att skräddarsy undervisningen på ett sådant sätt att eleverna aldrig tvingas ut ur sin bekvämlighetszon. Dessa låga förväntningar blir sedan självuppfyllande. Förväntar vi oss inkompetens av eleverna så kommer det också vara det de visar. Allra värst drabbas naturligtvis de elever som faktiskt har särskilda behov. Elever som har svårt att läsa och skulle behöva läsa mycket mer får istället en ljudbok att lyssna på och elever som kämpar med sin stavning får ett rättstavningsprogram för att slippa det obehag som en ansträngning hade inneburit. Dessutom blir det mycket billigare för skolan att sätta en dator i knäet på eleven istället för att erbjuda den specialundervisning som eleven hade behövt. 

I Thailand gavs en undervisning. Det var upp till eleverna att anpassa sig till den. Det fanns, vad jag kunde se, två elever med särskilda behov i den skola jag besökte. Det verkade inte finnas någon kunskap bland lärarna om dessa elevers behov. Så det fanns ett problem även där. Men två iakttagelser var ändå intressanta att göra i det sammanhanget. För det första att det var så få elever som inte klarade av att följa undervisningen och för det andra hur pass bra de trots allt klarade sig. Den första iakttagelsen kan nog förklaras med att många av de särskilda behov vi ser hos våra svenska elever inte är medfödda, utan skapade i ett skolsystem som aldrig haft några förväntningar på sina elever. Den andra iakttagelsen skulle kunna belysas ur ett sociokulturellt perspektiv. Lärandet i Thailand var i högsta grad en kollektiv process. Läraren riktade aldrig sina frågor till en enskild elev, utan till klassen som en enhet. Eleverna diskuterade med varandra innan de gemensamt besvarade frågan. Även när de jobbade i sina böcker så pågick en ständig dialog. Eleverna med särskilda behov var inte bara individer, utan också jämställda delar av en grupp som både kunde styrka dem och bidra till deras lärande. I den här miljön blev ansvarstagande en nödvändighet och kompetens en naturlig följd. 

Individanpassningen i de svenska skolorna är en del av curlingpedagogiken. Men denna pedagogik sträcker sig längre än så. Pennproblemet som alla lärare brottas med i någon utsträckning gestaltar ganska tydligt vad det handlar om. Att elever efter nio år i skolan fortfarande inte klarar av att få med sig en penna till lektionen är ett resultat av denna pedagogik. För vad gör vi när en elev inte har penna? Vi ger eleven en penna, eller låter eleven på bekostnad av de andra elevernas studiero gå iväg för att hämta en penna. Samma sak när eleverna tappar bort sina böcker eller stenciler, vi ger dem nya. Även i våra skolmatsalar märks den här pedagogiken i de många alternativen som är anpassade efter alla elevers speciella önskningar. Men allra tydligast märks det hos tjänstefolket. Städpersonal, kökspersonal och diskare som är anställda för att betjäna eleverna (och lärarna för den delen) så att de själva inte behöver ta något ansvar för sin egen arbetsplats. Förutom att det är ett otroligt slöseri så går man också miste om en pedagogisk möjlighet att faktiskt fostra eleverna till ansvarskännande och kompetenta individer. 

Verkligheten trumfar ideologin när de thailändska ungdomarna lämnar skolans raka led och strikta disciplin, redo att möta de svårigheter som världen har i beredskap för dem, medan många av våra svenska elever faller ner i psykisk ohälsa, oförmögna att ens slutföra sina gymnasiestudier. Det är ett stort svek som framtiden kommer att straffa oss för.