Big Brother för dagisbarn – nu i din statstelevision

Jag minns debatten som uppstod för en sådär tjugo år sedan, då Expedition Robinson började sändas. Förnedrings-TV blev ett begrepp och gränserna för vad som anses vara anständigt började tänjas. Sedan kom Big brother och anständighetens gränser vidgades ytterligare. Därefter har det bara fortsatt. Som kokta grodor har vi långsamt vant oss vid allt grövre former av integritetskränkningar och förnedring. Hittills har vi dock kunnat trösta oss med att det trots allt handlar om vuxna människor som givit sitt medgivande. Men nu har även den gränsen passerats, och återigen är det statens television som går i täten.

I oktober började Svt sända dokusåpan Våra barns hemliga liv. Upplägget liknar Big brother. En grupp dagisbarn som från början inte känner varandra sätts samman på ett dagis där allt de gör filmas. Barnen utsätts för olika experiment som syftar till att väcka starka känslor hos dem, eller annorlunda uttryckt: göra dem ledsna. I ett kontrollrum sitter två självgoda psykologer som för tankarna till Stanley Milgram och kommenterar det som sker. Första experimentet gick ut på att barnen skulle tävla mot varandra i tvåmannalag. Uppgiften var att få en badboll igenom ett rör. För att lyckas med uppgiften behövde barnen komma fram till att badbollen behövde tappas på luft. Laget som vann fick priser och medalj och de andra fick ingenting. Psykologerna såg mycket nöjda ut när pojkarna som förlorat började gråta.  

Psykologen Malin Bergström varnar i programmet för att linda in barnen för mycket i bomull och påpekar att det är viktigt att de får uppleva hela sitt känsloregister redan som små. Självklart är det så, men det hon glömmer är att barns känslor faktiskt är lika verkliga som vuxnas, och lika irrationella. Vi vuxna behöver inte tillrättalägga situationer för att skapa negativa känslor hos barnen, dessa känslor möter de ändå. Och när de möter dessa känslor så är vår uppgift som vuxna att trösta och vägleda. Vi ska självklart inte ge medaljer till alla, men vi ska visa empati. Pedagogerna som deltog i programmet hade dock fått stränga order om att hålla sig undan för att psykologerna ville se hur barnen själva hanterade situationen. Här faller de vetenskapliga anspråken. Det är Big brother, förnedrings-TV, med barn.

Men, det är faktiskt värre än Big brother. För här är det inte bara det fysiska som blottas, utan även det inre. Barnens tankar och känslor blir föremål för analys och diskussion mellan de två psykologerna. Det allra mest privata blottläggs inför hela svenska folket. Barnen förvandlas till studieobjekt och deras känslor blir något vi kan skratta åt och underhållas utav. För barnen saknar de vuxnas förmåga att ta på sig en mask när de visar sig offentligt. När de utsätts för starka känslor ger de uttryck för dessa utan att tänka på kamerorna som är riktade mot dem, utan att fundera på hur de vill framstå och hur dessa bilder kan komma att användas emot dem när de blir äldre.  

Trots retoriken om ”kompetenta barn” som används i programmet, så lyser bristen på empati igenom. För även om det är naturligt och oundvikligt att man blir ledsen och känner sig misslyckad, och även om vi är överens om att vi inte ska skydda barnen från de här känslorna, så måste man förstå att känslorna är verkliga, och jobbiga. Det är här psykologerna går vilse. Det är naturligt även för vuxna att vi känner oss ledsna och misslyckade ibland. När det händer mig vill jag ha tröst och förståelse, jag vill inte ha en kamera uppkörd i ansiktet medan mitt känsloliv dissekeras inför öppen ridå av ett par psykologer med kändisdrömmar. Det vill nog inte murvlarna på Svt heller, egentligen.