Miljöpartiets värderingar är inte samhällets

Utbildningsminister Gustav Fridolin ryter ifrån mot skolhuvudmän som inte delar hans värdegrund. I en artikel på Aftonbladet Åsikt lovar Fridolin att stoppa konfessionella skolor som inte följer samhällets värderingar.

Det kan tyckas lite magstarkt av en partiledare med tre procent av väljarkåren i ryggen att göra sig till talesperson för “samhällets värderingar”. För samhället är – tro det eller ej – mer än bara Miljöpartiet. Samhället är de kristna, det är muslimerna, det är ateister och buddhister, liberaler och konservativa, feminister och traditionalister.

Läroplanen lovar faktiskt att alla dessa med samma förtroende ska kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att de inte blir ensidigt påverkade av den ena eller andra åskådningen. Alltså, inte ensidigt påverkade av kristendom eller islam, men inte heller av ateism, feminism eller identitetspolitik. Om Fridolin får igenom sitt hot så är frågan var alla de barn som inte har miljöpartistiska föräldrar ska ta vägen. Redan idag tvingas familjer som hemskolar sina barn söka politisk asyl i våra grannländer.

Vill vi ha en skola för alla så kan vi inte vara rädda för mångfald. Vill någon gå i en skola där rasterna är anpassade så att de kan be på rätt tider, eller där de tillåts sjunga psalmer och fira kristna högtider så måste de få göra det. Mångfald är inte farligt. Sedan finns det alltid avarter, dessa ska självklart bekämpas. Men där har den kommunala skolan ett större problem än de konfessionella skolorna. Jag har i diskussioner på facebook talat med ateistiska lärare på kommunala skolor som sagt att de kräver av sina elever att de inte bara ska känna till evolutionsteorin, utan att de också måste tro på den för att bli godkända. Däremot har jag aldrig talat med en kristen lärare som underkänt en elev som ifrågasatt Bibelns skapelseberättelse.

Angreppet kanske bör ses som ett desperat försök att säkra återväxten i ett parti som med stor sannolikhet har spelat ut sin roll i svensk politik. Religiösa skolor producerar inga miljöpartistiska väljare. Men det är hela vår demokrati han sätter på spel. I ett pluralistiskt samhälle måste kristna och muslimska barn ha samma rätt som ateistiska barn att gå i en skola där de ges möjlighet att utöva sin tro. Fridolin avslutar sin artikel med att slå fast att den som inte står upp för mänskliga rättigheter ska stoppas från att driva friskolor i Sverige. Men att vara skolminister och aktivt bekämpa de mänskliga rättigheterna verkar vara helt i sin ordning.

Vi behöver en ny skolinspektion

En myndighet som agerar politisk polis och motarbetar skolor i deras arbete med att ge eleverna förutsättningar för utveckling och lärande bör läggas ner. Istället bör en ny skolinspektion inrättas, som respekterar olika skolors särart och stöttar lärare och skolledare i vårt viktiga arbete för våra elever.

I Skolinspektionens beslut angående skoluniformer på Nordic international school i Norrköping avslöjas mycket tydligt vad problemet med skolinspektionen är. För hade syftet med myndigheten varit, som de skriver på sin hemsida, att “verka för att barn och elever får goda förutsättningar för sin utveckling och sitt lärande samt för förbättrade kunskapsresultat”, så hade de överhuvud taget aldrig ödslat sin tid på frågan om skoluniformer.

I beslutet skriver Skolinspektionen att “Verksamheten i skolan ska utgå från grundläggande demokratiska värderingar. Elevernas klädsel och utseende bör ses som ett individuellt uttryck som bestäms av eleverna själva. Hur man klär sig handlar om individens frihet och integritet. I både skollagen och läroplanen framgår att denna frihet är en del av den värdegrund som ska prägla skolans verksamhet.” Ordet värdegrund används istället för ideologi, men betydelsen är densamma. Kravet på enhetlig klädsel är alltså inte förenligt med den ideologi som Skolinspektionen förfäktar. Men för den som läser kapitlet om grundläggande värderingar i läroplanen blir det snabbt tydligt att dessa är så luddigt formulerade att man skulle kunna dra precis vilka slutsatser som helst utifrån dem. Att det då är en myndighet med en så tydlig ideologisk agenda som ges sista ordet om hur skrivningen ska tolkas är minst sagt problematiskt.

Och att det finns en ideologisk agenda är uppenbart. För tanken att kravet på enhetlig klädsel skulle strida mot demokratiska värden och inkräkta på elevernas frihet och integritet bottnar inte i en omsorg om eleverna, utan hämtar sin näring ur vänsterpolitikens mest grumliga vatten.

Omständigheten att elever och vårdnadshavare har godkänt reglerna förändrar inte Skolinspektionens bedömning”, står det vidare i beslutet. Så var det med den friheten. Elevernas frihet är endast viktig så länge de använder den till att fatta beslut som ligger i linje med Skolinspektionens ideologi. En myndighet som agerar politisk polis och motarbetar skolor i deras arbete med att ge eleverna förutsättningar för utveckling och lärande bör läggas ner. Istället bör en ny skolinspektion inrättas, som respekterar olika skolors särart och stöttar lärare och skolledare i vårt viktiga arbete för våra elever. Och viktigast av allt, som inte ser oss som politiska motståndare som måste bekämpas.

Dags att göra upp med Lgr11

Ursprungligen publicerat i förkortad form i Lärarnas tidning

Det har nu gått nästan sju år sedan den nya läroplanen sattes i verket. Fortfarande går diskussionens vågor höga om hur vi egentligen bör tolka värdeorden i kursplanerna och kritiken mot de många och otydligt formulerade kunskapskraven har inte tystnat. Samtidigt står läroplanen där som en stor mur och skymmer framtidsutsikten för våra elever. När elever som fortfarande kämpar med sin stavning och läsförståelse ställs inför kravet att exempelvis kunna dra underbyggda slutsatser om hur ett litterärt verk påverkats av sin historiska och kulturella kontext, så är det lätt att ge upp. För det här är något de ska kunna, vi har inte valet att strunta i det och fokusera på att lära eleven att läsa. För hur mycket vi än talar om individanpassning så spelar elevens förutsättningar ingen roll för vilka krav vi ställer henne inför, det enda som räknas är vilket år hon är född.

Det grundläggande problemet med Lgr11 är att den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, nämligen att alla föds exakt lika, med exakt samma möjligheter att lära sig samma saker på samma tid. Därför är det elevens ålder och inte hennes kunskaper som avgör när hon ska flyttas upp en klass och möta högre kunskapskrav. På så sätt gröper vi ur allt större kunskapsluckor hos många elever och ser hur de bygger sin självbild på misslyckanden och nederlag. Det är som i bilden på apan, guldfisken och elefanten, som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen på ett träd. Med rätt stöd så tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten kommer att nå trädtoppen med samma framgång som apan.

Vi som möter eleverna och kämpar med dem varje dag vet att den här bilden inte är korrekt. Vissa elever behöver längre tid än andra för att nå målen, och vissa elever behöver faktiskt helt andra mål för att kunna lyckas. Jag tror på en skola som ställer höga krav på eleverna, men det måste vara krav som är så pass tydliga att eleven kan se och förstå dem och det måste vara krav som tar hänsyn till att vi alla är olika. Men i den nuvarande läroplanen är det endast de akademiska förmågorna som räknas, förmågor som ställer höga krav på abstrakt tänkande. Detta är inget som kan undervisas fram, utan det handlar om elevens mognad. Och vi vet att barn och ungdomar mognar olika snabbt, flickor mognar generellt snabbare än pojkar och även de individuella skillnaderna är stora. Vissa människor blir aldrig några lysande akademiker, oavsett hur många extra anpassningar vi sätter in, men om vi bara tillät dem så skulle de kunna bli lysande inom andra områden. Men även i t.ex. idrott ställer vi krav på att eleven ska visa akademiska förmågor för att kunna bli godkänd.

Förutom det mänskliga lidande som detta system innebär för många elever, så är det också en stor förlust för samhället. För vi behöver inte bara akademiker för att samhället ska fungera. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara på alla de förmågor och kunskaper som våra elever besitter.

Alla människor måste kunna läsa, skriva och räkna. Vi behöver alla grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar för att kunna vara aktiva deltagare i ett demokratiskt samhälle. Men precis som att alla människor inte måste vara duktiga konstnärer eller framgångsrika idrottare, så måste inte heller alla kunna analysera Strindberg utifrån hans historiska och kulturella kontext. Genom att banta ner antalet kunskapskrav till de mest väsentliga och genom att låta elevens utvecklingsnivå, istället för hennes födelseår, avgöra när det är dags att flytta upp en klass, så kan vi få en skola där eleverna lär sig mer, där lärarna får tillbaka tron på sitt viktiga kall och där fler elever kan gå ut som vinnare.