På besök i den thailändska skolan

Under jullovet hade jag förmånen att få undervisa i en thailändsk skola i två veckor. Det var på många sätt en annorlunda, och inte minst inspirerande, upplevelse. Självklart gör man jämförelser och det blev snabbt tydligt för mig att vi i Sverige har en del att lära thailändarna när det kommer till undervisningsmetoder och studieteknik, men i övrigt står vi oss ganska slätt i jämförelsen. 

Skolan jag arbetade på låg ute på landsbygden i södra Thailand och hade runt hundra elever från förskola till årskurs sex. Klasserna var små och lokalerna spartanska. Jag undervisade engelska i alla årskurser utom förskolan. Den akademiska nivån var låg, men lärarna och eleverna imponerade på andra sätt. Jag kommer i en artikelserie om fem (tror jag) inlägg att dela med mig av de mest slående intrycken och vad jag tror att vi kan ta till oss och lära oss av dem. 

 

Del 1: Vad en dörrpost kan säga om en hel kultur

Första morgonen, när jag precis anlänt till skolan skulle jag gå in i fyrornas klassrum. Samtidigt var en grupp elever på väg ut genom den smala dörröppningen. Min vana trogen stannade jag vid dörren för att släppa förbi eleverna. Eleverna stannade också, gick åt sidan, sträckte på sig och hälsade artigt. Några sekunders förvirring uppstod i min hjärna innan jag förstod att de hade stannat för att jag skulle kunna passera först. 

Jag har aldrig reflekterat över det tidigare. I Sverige är det bara så självklart att läraren eller den vuxne viker undan för eleverna att vi inte ens är medvetna om det mönstret. Testa gärna om ni inte tror mig. Ställ er vid valfri dörröppning någonstans där barn och ungdomar passerar så kommer ni väldigt snabbt kunna identifiera ett mönster, för att inte säga en maktstruktur. 

Mönstret blev än tydligare allteftersom dagarna gick där nere i Thailand. När jag avslutat min första lektion och skulle gå till nästa klassrum märkte jag att min väska var borta. Jag hade inte tid att leta efter den, utan gick vidare till nästa klass. Där stod väskan. Någon elev hade tagit den och burit den åt mig. Även här blev det en kontrast. Hemma i Sverige är det jag som släpar datorvagnar åt eleverna, som springer och kopierar när de slarvat bort sina papper och som tar hand om allt det material som de glömmer i klassrummet. 

Det var inte bara en skillnad i beteende som uppenbarade sig i den där dörröppningen, utan en djupgående skillnad i kultur och människosyn. I Thailand får barnen lära sig artighet, hjälpsamhet och respekt för auktoriteter. I Sverige matas barnen med kunskaper om sina egna rättigheter, men får inte ens lära sig stava till skyldigheter. Vi får lära oss att lydnad är något fult medan trots och destruktivt beteende ses som uttryck för självständighet och förmåga att tänka kritiskt.  

Något annat som gjorde den här skillnaden tydlig var hur eleverna startade sin dag. Vi lärare ställde upp vid grinden klockan sju för att välkomna eleverna. Barnen droppade in mellan sju och åtta. När de kommit in på skolgården så började de inte fundera på vad de ville göra, utan på vad som behövde göras, varpå de tog fram en kratta, sopborste eller vattenslang och började ta hand om sin skolgård. Teoretiskt sett hade de nog haft valet att ta fram mobilen och sätta sig och spela, men den tanken slog dem nog aldrig. Det fanns ingen som talade om för dem vad de skulle göra, allt bara skedde. 

Elever som så tydligt underordnar sig lärarauktoriteten, som städar skolgården istället för att roa sig själva och som bär sina lärares saker. Ska jag nu följa det gängse svenska narrativet så måste denna artikel fortsätta med en argumentation om hur illa ställt det var i den thailändska skolan. Jag borde berätta om förtrycket och hur rädda eleverna ständigt var för sina lärare. Men då måste jag ljuga. Jag väljer hellre att bryta narrativet. Eleverna var lyckliga, trygga, starka och självständiga. 

Tillbaka till dörrposten. Ska barnen verkligen gå åt sidan för de vuxna? Mitt svar blir ett rungande ja! Varför? Det mest självklara vore att svara med en motfråga: Varför ska de vuxna gå åt sidan? Men jag väljer att vara mer pedagogisk än så. Jag tror att omsorgen om sig själv, sina egna behov och önskningar är medfödd. Våra instinkter driver oss till att lyssna på våra egna behov. När vi behöver mat signalerar kroppen det genom att skapa hungerkänsla, när vi är hotade känner vi en rädsla som får oss att agera för att skydda oss själva, när vi är trötta tillfredsställer vi vårt behov av sömn. Men jag tror att omsorgen om andra och förmågan att lyssna till andras behov inte är medfödd, utan någon som måste läras in. Vi behöver alltså inte lära eleverna att kräva sin rätt, för det kommer de kunna ändå, däremot måste vi lära dem att respektera andras rätt. 

Lärarna är ofta de första och närmaste auktoriteterna som barnen har, efter sina föräldrar. När eleverna lär sig att respektera lärarnas auktoritet och uttrycker den respekten i konkret handling, genom att dra en datorvagn eller stiga åt sidan i dörröppningen, så tränas de i ödmjukhet. Ödmjukhet är lite fult idag, men det är den som får samspelet mellan människor att fungera. Det är ödmjukheten som får det dagliga livet att fungera, som gör att att mötet i tunnelbanespärrarna fungerar, som får trafiken att flyta smidigt, som gör att vi kan ha överseende med andras misstag. Och samtidigt, det är bristen på ödmjukhet som skapar problem i trafiken, som skapar trängsel i tunnelbanan och som gör att misstag och missförstånd utvecklas till öppna konflikter. 

Genom att barnen lär sig att underordna sig lärarnas auktoritet i skolan, så lär de sig också att underordna sig demokratiskt fattade beslut i samhället och de får växa upp i ett samhälle där deras jämnåriga lärt sig sig samma sak och där de själva därmed kan bli bemötta med respekt och hänsyn. 

Det hela skulle kunna sammanfattas med den gamla socialdemokratiska devisen: Gör din plikt och kräv din rätt. I den ordningen. Lär vi eleverna att göra sin plikt, så kommer de också veta hur de ska kunna kräva sin rätt. Att lära barn att kräva sin rätt, innan vi har lärt dem att göra sin plikt, är att uppfostra små tyranner. Dessa barn blir inte lyckliga och de kommer inte att skapa ett lyckligt samhälle. Därför bör vi uppfostra barn som kliver åt sidan, som bär sina lärares väskor och lyssnar till andras behov. Detta kommer bli lyckliga barn, befriade från egots tyranni. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s