Category: Uncategorized

Jag minns debatten som uppstod för en sådär tjugo år sedan, då Expedition Robinson började sändas. Förnedrings-TV blev ett begrepp och gränserna för vad som anses vara anständigt började tänjas. Sedan kom Big brother och anständighetens gränser vidgades ytterligare. Därefter har det bara fortsatt. Som kokta grodor har vi långsamt vant oss vid allt grövre former av integritetskränkningar och förnedring. Hittills har vi dock kunnat trösta oss med att det trots allt handlar om vuxna människor som givit sitt medgivande. Men nu har även den gränsen passerats, och återigen är det statens television som går i täten.

I oktober började Svt sända dokusåpan Våra barns hemliga liv. Upplägget liknar Big brother. En grupp dagisbarn som från början inte känner varandra sätts samman på ett dagis där allt de gör filmas. Barnen utsätts för olika experiment som syftar till att väcka starka känslor hos dem, eller annorlunda uttryckt: göra dem ledsna. I ett kontrollrum sitter två självgoda psykologer som för tankarna till Stanley Milgram och kommenterar det som sker. Första experimentet gick ut på att barnen skulle tävla mot varandra i tvåmannalag. Uppgiften var att få en badboll igenom ett rör. För att lyckas med uppgiften behövde barnen komma fram till att badbollen behövde tappas på luft. Laget som vann fick priser och medalj och de andra fick ingenting. Psykologerna såg mycket nöjda ut när pojkarna som förlorat började gråta.  

Psykologen Malin Bergström varnar i programmet för att linda in barnen för mycket i bomull och påpekar att det är viktigt att de får uppleva hela sitt känsloregister redan som små. Självklart är det så, men det hon glömmer är att barns känslor faktiskt är lika verkliga som vuxnas, och lika irrationella. Vi vuxna behöver inte tillrättalägga situationer för att skapa negativa känslor hos barnen, dessa känslor möter de ändå. Och när de möter dessa känslor så är vår uppgift som vuxna att trösta och vägleda. Vi ska självklart inte ge medaljer till alla, men vi ska visa empati. Pedagogerna som deltog i programmet hade dock fått stränga order om att hålla sig undan för att psykologerna ville se hur barnen själva hanterade situationen. Här faller de vetenskapliga anspråken. Det är Big brother, förnedrings-TV, med barn.

Men, det är faktiskt värre än Big brother. För här är det inte bara det fysiska som blottas, utan även det inre. Barnens tankar och känslor blir föremål för analys och diskussion mellan de två psykologerna. Det allra mest privata blottläggs inför hela svenska folket. Barnen förvandlas till studieobjekt och deras känslor blir något vi kan skratta åt och underhållas utav. För barnen saknar de vuxnas förmåga att ta på sig en mask när de visar sig offentligt. När de utsätts för starka känslor ger de uttryck för dessa utan att tänka på kamerorna som är riktade mot dem, utan att fundera på hur de vill framstå och hur dessa bilder kan komma att användas emot dem när de blir äldre.  

Trots retoriken om ”kompetenta barn” som används i programmet, så lyser bristen på empati igenom. För även om det är naturligt och oundvikligt att man blir ledsen och känner sig misslyckad, och även om vi är överens om att vi inte ska skydda barnen från de här känslorna, så måste man förstå att känslorna är verkliga, och jobbiga. Det är här psykologerna går vilse. Det är naturligt även för vuxna att vi känner oss ledsna och misslyckade ibland. När det händer mig vill jag ha tröst och förståelse, jag vill inte ha en kamera uppkörd i ansiktet medan mitt känsloliv dissekeras inför öppen ridå av ett par psykologer med kändisdrömmar. Det vill nog inte murvlarna på Svt heller, egentligen.

Scouting är ett obligatoriskt skolämne som syftar till att bygga disciplin och lära eleverna att ta ansvar för sin närmiljö. 

“Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” 

Det där var från kapitel två i LGR11. Visst finns det en hel del ansvarskännande och kompetenta individer bland våra elever. Men jag har en känsla av att detta snarare är trots, än tack vare, skolornas arbete. För bland våra elever finns också en stor grupp av individer som saknar både kompetens och ansvarskännande. Detta blir allra tydligast i de vardagliga situationerna. Jag vågar påstå att alla lärare i Sverige känner igen problemet med att elever kommer till lektionerna utan rätt material, utan att ha gjort sina läxor eller förberett sig på andra sätt. Att detta händer när eleverna precis har börjat i grundskolan och inte lärt sig rutinerna är naturligt. Men att många elever ännu i nian, efter tusentals lektioner, fortfarande inte tillgodogjort sig den mest grundläggande kompetensen pekar på något mycket allvarligt. 

Det här problemet såg jag inte röken av i Thailand. Inte ens bland förskolebarnen. Det var då jag började fundera och försöka definiera skillnaden mellan barn i Thailand och barn i Sverige. Det här kom jag fram till: Om man sätter tio thailändska barn på en öde ö så kommer de börja samla mat, bygga läger, fördela uppgifter och ta hand om varandra. Om man sätter tio svenska barn på en öde ö så kommer de svälta ihjäl. 

De svenska barnen är hjälplösa. Och det gör ont, på riktigt, att skriva den meningen. För Sverige har historiskt kännetecknats av det motsatta. Det är inte alls länge sedan som man hade beskrivit svensken som välorganiserad, driven, solidarisk och disciplinerad. Idag är förvildning det begrepp som bäst beskriver det uppväxande släktet. Och ja, jag vet att jag målar med grova penseldrag här. Jag försöker inte fånga det individuella utan den allmänna tendensen. Så vad är det egentligen som har hänt?

Utrymmet här tillåter inte en alltför djupgående analys. Och allt är inte skolans fel. Vi kan prata om välfärdsstatens passiviserande funktion eller hur den historiskt långa freden i Sverige har berövat oss behovet av disciplin och självuppoffring. Men här tänker jag av praktiska skäl begränsa mig till skolans och de rådande normernas skuld till att en så stor del av vårt uppväxande släkte blivit hjälplösa och oförmögna att ta ansvar. Jag kommer belysa två viktiga aspekter av den svenska skolan som är tätt förbundna med varandra, och där kontrasten mot den thailändska skolan blir väldigt tydlig, nämligen curlingpedagogiken och tanken om individanpassning.

Den thailändska skoldagen började med att barnen ställde upp klassvis i raka led under flaggstången. Två elever gick fram och hissade flaggan medan de övriga stämde upp i nationalsången, även de cirka trettio elever som tillhörde den burmesiska minoriteten. Eleverna, och även lärarna bar uniform. Efter samlingen gick man på raka led till respektive klassrum för att påbörja dagens undervisning. 

I Sverige slog skolinspektionen för ett par år sedan fast att skoluniformer är förbjudna. Enligt dem strider kravet på enhetlig klädsel mot elevernas frihet och integritet. Vi kan ju bara föreställa oss den dåliga stämning som skulle uppstå hos skolinspektionen om någon skola skulle börja ställa upp eleverna för flagghissning varje morgon. För allting som kan markera samhörighet, som gör elever till delar av något större, har blivit fult. Det finns en tanke om att individen måste utvecklas i något slags kulturellt vakuum för att utvecklingen till “kompetenta och ansvarskännande individer” inte ska förhindras. Självständighet och individualism görs synonymt. 

Utifrån den här tanken har det också fötts en tanke om individanpassning. Alltså inte att skolan ska lära eleverna att anpassa sig till sin omgivning och de utmaningar de kan möta där, utan att omgivningen i varje given situation ska anpassas till varje elevs individuella önskningar och upplevda behov. Lärarens uppgift blir alltså att skräddarsy undervisningen på ett sådant sätt att eleverna aldrig tvingas ut ur sin bekvämlighetszon. Dessa låga förväntningar blir sedan självuppfyllande. Förväntar vi oss inkompetens av eleverna så kommer det också vara det de visar. Allra värst drabbas naturligtvis de elever som faktiskt har särskilda behov. Elever som har svårt att läsa och skulle behöva läsa mycket mer får istället en ljudbok att lyssna på och elever som kämpar med sin stavning får ett rättstavningsprogram för att slippa det obehag som en ansträngning hade inneburit. Dessutom blir det mycket billigare för skolan att sätta en dator i knäet på eleven istället för att erbjuda den specialundervisning som eleven hade behövt. 

I Thailand gavs en undervisning. Det var upp till eleverna att anpassa sig till den. Det fanns, vad jag kunde se, två elever med särskilda behov i den skola jag besökte. Det verkade inte finnas någon kunskap bland lärarna om dessa elevers behov. Så det fanns ett problem även där. Men två iakttagelser var ändå intressanta att göra i det sammanhanget. För det första att det var så få elever som inte klarade av att följa undervisningen och för det andra hur pass bra de trots allt klarade sig. Den första iakttagelsen kan nog förklaras med att många av de särskilda behov vi ser hos våra svenska elever inte är medfödda, utan skapade i ett skolsystem som aldrig haft några förväntningar på sina elever. Den andra iakttagelsen skulle kunna belysas ur ett sociokulturellt perspektiv. Lärandet i Thailand var i högsta grad en kollektiv process. Läraren riktade aldrig sina frågor till en enskild elev, utan till klassen som en enhet. Eleverna diskuterade med varandra innan de gemensamt besvarade frågan. Även när de jobbade i sina böcker så pågick en ständig dialog. Eleverna med särskilda behov var inte bara individer, utan också jämställda delar av en grupp som både kunde styrka dem och bidra till deras lärande. I den här miljön blev ansvarstagande en nödvändighet och kompetens en naturlig följd. 

Individanpassningen i de svenska skolorna är en del av curlingpedagogiken. Men denna pedagogik sträcker sig längre än så. Pennproblemet som alla lärare brottas med i någon utsträckning gestaltar ganska tydligt vad det handlar om. Att elever efter nio år i skolan fortfarande inte klarar av att få med sig en penna till lektionen är ett resultat av denna pedagogik. För vad gör vi när en elev inte har penna? Vi ger eleven en penna, eller låter eleven på bekostnad av de andra elevernas studiero gå iväg för att hämta en penna. Samma sak när eleverna tappar bort sina böcker eller stenciler, vi ger dem nya. Även i våra skolmatsalar märks den här pedagogiken i de många alternativen som är anpassade efter alla elevers speciella önskningar. Men allra tydligast märks det hos tjänstefolket. Städpersonal, kökspersonal och diskare som är anställda för att betjäna eleverna (och lärarna för den delen) så att de själva inte behöver ta något ansvar för sin egen arbetsplats. Förutom att det är ett otroligt slöseri så går man också miste om en pedagogisk möjlighet att faktiskt fostra eleverna till ansvarskännande och kompetenta individer. 

Verkligheten trumfar ideologin när de thailändska ungdomarna lämnar skolans raka led och strikta disciplin, redo att möta de svårigheter som världen har i beredskap för dem, medan många av våra svenska elever faller ner i psykisk ohälsa, oförmögna att ens slutföra sina gymnasiestudier. Det är ett stort svek som framtiden kommer att straffa oss för. 

Under jullovet hade jag förmånen att få undervisa i en thailändsk skola i två veckor. Det var på många sätt en annorlunda, och inte minst inspirerande, upplevelse. Självklart gör man jämförelser och det blev snabbt tydligt för mig att vi i Sverige har en del att lära thailändarna när det kommer till undervisningsmetoder och studieteknik, men i övrigt står vi oss ganska slätt i jämförelsen. 

Skolan jag arbetade på låg ute på landsbygden i södra Thailand och hade runt hundra elever från förskola till årskurs sex. Klasserna var små och lokalerna spartanska. Jag undervisade engelska i alla årskurser utom förskolan. Den akademiska nivån var låg, men lärarna och eleverna imponerade på andra sätt. Jag kommer i en artikelserie om fem (tror jag) inlägg att dela med mig av de mest slående intrycken och vad jag tror att vi kan ta till oss och lära oss av dem. 

Del 1: Vad en dörrpost kan säga om en hel kultur

Första morgonen, när jag precis anlänt till skolan skulle jag gå in i fyrornas klassrum. Samtidigt var en grupp elever på väg ut genom den smala dörröppningen. Min vana trogen stannade jag vid dörren för att släppa förbi eleverna. Eleverna stannade också, gick åt sidan, sträckte på sig och hälsade artigt. Några sekunders förvirring uppstod i min hjärna innan jag förstod att de hade stannat för att jag skulle kunna passera först. 

Jag har aldrig reflekterat över det tidigare. I Sverige är det bara så självklart att läraren eller den vuxne viker undan för eleverna att vi inte ens är medvetna om det mönstret. Testa gärna om ni inte tror mig. Ställ er vid valfri dörröppning någonstans där barn och ungdomar passerar så kommer ni väldigt snabbt kunna identifiera ett mönster, för att inte säga en maktstruktur. 

Mönstret blev än tydligare allteftersom dagarna gick där nere i Thailand. När jag avslutat min första lektion och skulle gå till nästa klassrum märkte jag att min väska var borta. Jag hade inte tid att leta efter den, utan gick vidare till nästa klass. Där stod väskan. Någon elev hade tagit den och burit den åt mig. Även här blev det en kontrast. Hemma i Sverige är det jag som släpar datorvagnar åt eleverna, som springer och kopierar när de slarvat bort sina papper och som tar hand om allt det material som de glömmer i klassrummet. 

Det var inte bara en skillnad i beteende som uppenbarade sig i den där dörröppningen, utan en djupgående skillnad i kultur och människosyn. I Thailand får barnen lära sig artighet, hjälpsamhet och respekt för auktoriteter. I Sverige matas barnen med kunskaper om sina egna rättigheter, men får inte ens lära sig stava till skyldigheter. Vi får lära oss att lydnad är något fult medan trots och destruktivt beteende ses som uttryck för självständighet och förmåga att tänka kritiskt.  

Något annat som gjorde den här skillnaden tydlig var hur eleverna startade sin dag. Vi lärare ställde upp vid grinden klockan sju för att välkomna eleverna. Barnen droppade in mellan sju och åtta. När de kommit in på skolgården så började de inte fundera på vad de ville göra, utan på vad som behövde göras, varpå de tog fram en kratta, sopborste eller vattenslang och började ta hand om sin skolgård. Teoretiskt sett hade de nog haft valet att ta fram mobilen och sätta sig och spela, men den tanken slog dem nog aldrig. Det fanns ingen som talade om för dem vad de skulle göra, allt bara skedde. 

Elever som så tydligt underordnar sig lärarauktoriteten, som städar skolgården istället för att roa sig själva och som bär sina lärares saker. Ska jag nu följa det gängse svenska narrativet så måste denna artikel fortsätta med en argumentation om hur illa ställt det var i den thailändska skolan. Jag borde berätta om förtrycket och hur rädda eleverna ständigt var för sina lärare. Men då måste jag ljuga. Jag väljer hellre att bryta narrativet. Eleverna var lyckliga, trygga, starka och självständiga. 

Tillbaka till dörrposten. Ska barnen verkligen gå åt sidan för de vuxna? Mitt svar blir ett rungande ja! Varför? Det mest självklara vore att svara med en motfråga: Varför ska de vuxna gå åt sidan? Men jag väljer att vara mer pedagogisk än så. Jag tror att omsorgen om sig själv, sina egna behov och önskningar är medfödd. Våra instinkter driver oss till att lyssna på våra egna behov. När vi behöver mat signalerar kroppen det genom att skapa hungerkänsla, när vi är hotade känner vi en rädsla som får oss att agera för att skydda oss själva, när vi är trötta tillfredsställer vi vårt behov av sömn. Men jag tror att omsorgen om andra och förmågan att lyssna till andras behov inte är medfödd, utan någon som måste läras in. Vi behöver alltså inte lära eleverna att kräva sin rätt, för det kommer de kunna ändå, däremot måste vi lära dem att respektera andras rätt. 

Lärarna är ofta de första och närmaste auktoriteterna som barnen har, efter sina föräldrar. När eleverna lär sig att respektera lärarnas auktoritet och uttrycker den respekten i konkret handling, genom att dra en datorvagn eller stiga åt sidan i dörröppningen, så tränas de i ödmjukhet. Ödmjukhet är lite fult idag, men det är den som får samspelet mellan människor att fungera. Det är ödmjukheten som får det dagliga livet att fungera, som gör att att mötet i tunnelbanespärrarna fungerar, som får trafiken att flyta smidigt, som gör att vi kan ha överseende med andras misstag. Och samtidigt, det är bristen på ödmjukhet som skapar problem i trafiken, som skapar trängsel i tunnelbanan och som gör att misstag och missförstånd utvecklas till öppna konflikter. 

Genom att barnen lär sig att underordna sig lärarnas auktoritet i skolan, så lär de sig också att underordna sig demokratiskt fattade beslut i samhället och de får växa upp i ett samhälle där deras jämnåriga lärt sig sig samma sak och där de själva därmed kan bli bemötta med respekt och hänsyn. 

Det hela skulle kunna sammanfattas med den gamla socialdemokratiska devisen: Gör din plikt och kräv din rätt. I den ordningen. Lär vi eleverna att göra sin plikt, så kommer de också veta hur de ska kunna kräva sin rätt. Att lära barn att kräva sin rätt, innan vi har lärt dem att göra sin plikt, är att uppfostra små tyranner. Dessa barn blir inte lyckliga och de kommer inte att skapa ett lyckligt samhälle. Därför bör vi uppfostra barn som kliver åt sidan, som bär sina lärares väskor och lyssnar till andras behov. Detta kommer bli lyckliga barn, befriade från egots tyranni. 

Ursprungligen publicerad i Skolvärlden

Alla som minns hur det var att vara barn kan nog vittna om att de gjorde en del dumheter. Det kunde vara roligt att busa, och gränser var till för att testas. Detta var en naturlig del av barndomen och det balanserades av att det fanns en vuxenvärld som bestod provet. Ibland gick man över gränsen och då kunde man få en utskällning eller till och med ett straff. På så sätt lärde vi oss det sociala samspelet, ansvarstagande och hänsyn. Så funkar det än idag för många barn. Men samtidigt börjar balansen att vackla, då vuxenvärlden blir allt mindre intresserad av att ta sitt ansvar och sätta de gränser som barn behöver.

Idag talas det allt mer om lågaffektivt bemötande. En bärande tes för de som förfäktar detta synsätt är att ”barn gör rätt om de kan”. Alla som minns hur det var att vara barn vet att tesen är falsk. Lågaffektivt bemötande är en bra metod när man jobbar med psykiskt sjuka personer, men problemet idag är att det gått från att vara en metod till att bli ett förhållningssätt som tillämpas generellt i skolor och förskolor. När barnen utmanar, testar gränser och bryter mot regler, så tänker man att de inte förstår bättre, att de inte har förmågan att göra rätt. Barnen görs till offer för sitt eget handlande och konsekvenserna uteblir. När detta sker så flyter gränserna ut och förvildningen blir ett faktum.

I diskussioner lärare emellan talas det om elever som kastar stolar, skriker könsord till lärare och misshandlar sina klasskamrater som att det skulle vara något helt naturligt. Beklagligt, men naturligt. Så var det inte när jag var barn. Vuxenvärlden tillät det inte att gå så långt. Det är ingen skillnad på barn idag och barn för tjugo år sedan. Problemet är att vuxenvärlden inte längre är sig lik. Det är som att en hel yrkeskår har drabbats av Münchhausen by proxy. När barn gör som barn alltid gjort så gör vi inte längre som vuxna alltid gjort. Istället sätter vi en stämpel på barnen, vi förklarar dem sjuka och oförmögna att fostras till civiliserade människor. När barnen utmanar har vi fått lära oss att backa, bryter de regler så är det fel på reglerna, säger vi ifrån så kränker vi. På så sätt gör vi barnen precis så hjälplösa och oförmögna som vi redan från början dömt ut dem att vara.

Detta skapar stress hos lärarna. För varje gång en elev misslyckas så är det vi själva som misslyckas. Det är aldrig eleven som gjort fel, utan det är vi som inte anpassat på rätt sätt, som inte bemött på rätt sätt, som inte läst elevens signaler rätt. Men vi får faktiskt skylla oss själva. Värre är det för barnen. Det är alltid de som drabbas hårdast när vuxenvärlden sviker. Visst finns det sjuka barn som saknar förmåga att göra rätt. Dessa ska självklart få lämplig omvårdnad och nödvändiga anpassningar. Men alla de andra gör fel för att de kan, för att vi vuxna frånträtt vårt ansvar. Barn gör inte rätt om de kan. Barn gör rätt när det finns trygga vuxna som leder, stöttar och sätter gränser. Lågaffektivt bemötande är en självisk ursäkt för att slippa ta ansvar. Vi har sett var det leder och nu är det dags att göra om och göra rätt och ta tillbaka både ansvaret och makten i våra klassrum.

Mer fokus på kunskap påstods vara målet när skolverket tog sig an att revidera kursplanerna. Nu vet vi att det bara var hittepå. En snabb ordsökning i förslaget till reviderad kursplan för svenska gav följande resultat: ”Resonera/resonemang” nämns 28 gånger, ”digital” nämns 20 gångar, ”stava/stavning” nämns fem gånger. Framtidens Sverige kommer att befolkas av analfabeter med en otrolig förmåga att ordbajsa. Tack för det skolverket! Men detta är ändå inte det värsta. Dessa stackars analfabeter ska dessutom berövas sitt ursprung och sina rötter.

Att motiven är ideologiska är uppenbart. Det är ett annat Sverige man vill skapa och då måste det gamla bort. I historieämnet skulle antiken, och faktiskt hela världshistorien fram till 1500-talet strykas, med undantag av lite vikingatid i mellanstadiet. Här tvingades de dock vika ner sig för motståndet. Men det slutar inte där. Stormaktstiden blir Östersjöväldet och det litterära kulturarvet ska tonas ner. Dramatiken, lyriken och sagorna blir nu ”skönlitteraturens huvudgrenar”. Istället är det ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” som vi förväntas pracka på våra elever. I religionskunskapen lyser Bibeln, en av de viktigaste grundstenarna i den västerländska civilisationen, med sin frånvaro. Så vad finns kvar? Onda vita män. Och en rejäl portion identitetspolitik.

Kolonialism, imperialism och slavhandel står överst i det centrala innehållet för historieämnet. Det uttrycks explicit att det endast är europeisk imperialism och slavhandel vi ska undervisa om, trots att detta på intet sätt är något unikt för den europeiska historien.

I bildämnet ska eleverna få lära sig analysera ”bilder som behandlar identitet och maktrelationer, till exempel sexualitet, etnicitet och kön”. I hemkunskap ska eleverna lära sig att organisera uppgifterna i hemmet utifrån ett jämställdhetsperspektiv. I idrott ska de få lära sig ”hur normer påverkar individers deltagande, till exempel normer kring kön och olika rörelseaktiviteter”. Detta är endast ett axplock, och allt är inte nyheter, men det visar tydligt vilken riktning myndighetsaktivisterna på skolverket vill staka ut för den svenska skolan.

Sveriges framtid är alldeles för viktig för att få ligga i händerna på en samling myndighetsaktivister på skolverket. Vad vi lär våra elever och vad vi väljer att undanhålla från dem är en angelägenhet för hela samhället. Därför måste vi alla reagera och protestera, för det är inte bara barnen som blir offer för aktivisternas framfart. Det är våra gemensamma rötter de vill ta ifrån oss. Det är vårt religiösa arv. Det är vår rätt att vara stolta över vilka vi är. I ett mångkulturellt samhälle i ständig förändring blir den gemensamma grunden viktigare än någonsin. Den behövs för att våra barn ska lära sig vilka de är och den behövs för att de nya svenskarna ska ha något att integreras i och bli en del utav. Låt dem inte ta den ifrån oss.

Medan den svenska skolan befinner sig i en djup kris, med sjunkande kunskapsresultat, ökad otrygghet, psykisk ohälsa hos eleverna och allt fler hemmasittare, så väljer våra makthavare att blunda. Istället riktar man sina vapen mot en mycket liten och i de flesta fall väl fungerande del av det svenska skolsystemet, nämligen de konfessionella friskolorna. I januariblåsningen ingick avskaffad religionsfrihet för elever som en av punkterna i överenskommelsen mellan regeringen och dess stödpartier.

Kampanjen mot de konfessionella skolorna är en rökridå, för att leda bort uppmärksamheten från det som nu blivit uppenbart, nämligen den sekulära skolans fullständiga misslyckande.

På bara några decennier har man fullständigt ryckt undan den kristna grund som skolan genom århundradena vilat på. Resultatet ser vi idag. För de sjunkande resultaten och den allmänna förvildningen går hand i hand med skolans sekularisering. När den kristna grunden byts ut mot ett hopkok av postmoderna och identitetspolitiska idéer så är det våra elever som blir offer. De blir försöksdjur i ett socialt experiment, då skolans uppgift inte längre är att dana dugliga bildade samhällsmedborgare, utan att dana en helt ny människa, fri från Gud, fri från sitt ursprung och fri från sitt medfödda kön. Skolan har blivit ett redskap för en kamp mot verkligheten som aldrig kan vinnas. Den rotlöshet som detta skapar blir en grogrund för psykisk ohälsa och moralisk förvirring.

Tanken om människans fria vilja har inte heller någon plats i den sekulära skolan. Eleverna blir hjälplösa offer för omständigheterna. De fråntas rätten att fatta egna beslut, samtidigt som de fråntas ansvaret för sitt eget handlande. Därför kan mobbning, våld och skadegörelse få fortgå då orsaker och lösningar söks i de yttre omständigheterna, men aldrig hos den som utför handlingarna.

Den människosyn som råder säger att alla är lika. Individuella olikheter, liksom könsskillnader och olikheter i begåvning och intelligens förklaras som sociala konstruktioner eller skylls på orättvisa villkor. Att Gud har skapat oss alla olika, till män och kvinnor, till att fylla olika roller i Guds skapelse förnekas. Här har vi förklaringen till att var tionde elev aldrig lyckas och att allt fler elever ger upp och helt enkelt stannar hemma. Eftersom vi alla är lika, tänker man, så ska vi alla kunna klara samma kunskapskrav, på samma tid. När denna inställning konfronteras med verkligheten är det återigen eleverna som blir lidande. För vi är olika och måste tillåtas vara det.

I den sekulära skolan finns heller inget utrymme för kritiskt tänkande eller vetenskaplig nyfikenhet. Trosläror, såsom evolutionsteorin, blir dogmer som inte får ifrågasättas. Flera elever inom den sekulära skolan vittnar om hur de bestraffas med sänkta betyg om de ifrågasätter lärares dogmatiska inställning i skapelse- och moralfrågor.

I en skola på kristen grund får den fria tanken växa och gro. Inget, inte ens Gud fader själv, är för helig för att sättas under luppen. Eleverna får utvecklas i enlighet med naturen och inte i strid mot den. I en skola på kristen grund hålls elever ansvariga för sina handlingar och lärarna ges verktyg att effektivt bekämpa mobbning. Eleverna ges en moralisk kompass och en fast grund att bygga kunskap och karaktär på, utifrån egen vilja och egna förutsättningar. Den sekulära skolan har prövats, resultatet är tydligt och slutsatsen självklar: För att lösa skolans problem måste vi gå tillbaka till den fasta grunden som visat sig fungera. För det hus som är byggt på sanden kan aldrig bestå.

På regeringskansliet har 261 tjänstemän gått ut i ett upprop med hot om att bryta lojalitetsplikten om nästa regering inte delar deras egna åsikter. Reaktionen borde bli stark och omedelbar. Vilka åsikter som ska råda på regeringskansliet avgörs självklart av vilken regering som lyckas få stöd av det folkvalda parlamentet och inte av en liten grupp politiska aktivister. Det är genom effektiv och ohederlig språkpolitik som de kommer undan med detta. Genom att inte skriva “ideologi” utan istället kalla sina åsikter för “värdegrund” så ställs frågan i ett annat ljus. Värdegrunden, denne ansiktslösa gudom, står nämligen över demokratins spelregler.

Värdegrundens styrka ligger i att den aldrig riktigt definieras. Istället bärs den upp av det minst lika abstrakta begreppet “alla människors lika värde”. Detta används sedan för att sortera människor, man avgör godtyckligt vilka som stöder denna tes och vilka som inte gör det. Enklare uttryckt: Är du vänster så tror du på alla människors lika värde och har dina demokratiska rättigheter i behåll, är du höger gör du det inte och då ställs du utanför. Det är just genom att åberopa alla människors lika värde som tjänstemännen anser sig ha rätten att ställa sig över folkets vilja såsom den kommit till uttryck i fria och allmänna val.

Under valrörelsen blev det även tydligt hur djupt värdegrunden har urholkat skolans demokratiuppdrag. I debattartiklar och i sociala medier har skolpersonal ogenerat argumenterat för att det är lärarens uppdrag att agera politisk aktivist och pådyvla eleverna ideologiska uppfattningar. Senast i raden är Joakim Nilsson, som på LT debatt hävdar att det är hans uppgift som lärare att ta partipolitisk ställning.

Skolans värdegrund är faktiskt definierad. Men även där nämns alla människors lika värde. Därigenom har man kunnat underkänna övriga delar av värdegrunden, de som talar om kristen etik, saklighet och människolivets okränkbarhet. Istället kommer värdegrunden att handla om att ha vissa bestämda uppfattningar i familjepolitiska frågor, jämställdhet, hbtq, kultur, globalisering och migration.

Problemet är inte att denna ideologi lärs ut i skolor. Problemet är att det är i alla skolor. Att det inte finns något alternativ för de som har en annan uppfattning. De som drivit fram värdegrunden kräver inte bara rätten att få uppfostra sina egna barn, de vill uppfostra allas barn. Det är här, där värdegrundens totalitära anspråk kommer upp till ytan och den demokratiska masken faller, som det blir riktigt obehagligt. En demokrati kan inte ha en absolut skolplikt och samtidigt förvägra befolkningen den FN-stadgade rätten att välja utbildning för sina barn.

I en skola för alla ryms mer än en uppfattning. Där lär sig barnen förstå andra sätt att tänka och föräldrarna ges makten över den moraliska fostran. Politisk aktivism får lärare ägna sig åt på sin fritid. Skolan har ett kunskaps- och demokratiuppdrag, ska vi kunna fullgöra detta måste värdegrunden skrotas och barnen ges rätt att bilda sig sina egna uppfattningar.

Artikeln är ursprungligen publicerad på DN Åsikt

Skolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska “se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Otydligt och tandlöst. Så kan man sammanfatta Socialdemokraternas senaste utspel om studiero i skolan. Det är otydligt därför att det är mer retorik än konkret politik och tandlöst för att de förslag som ändå presenteras inte är i närheten av tillräckliga för att lösa den allvarliga situation som skolan befinner sig i.

Skolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska ”se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Detta ligger i allas intresse, därför kommer jag här att hjälpa regeringen med en rad förslag på åtgärder som faktiskt skulle fungera. Så utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och ni andra: läs, kopiera och klistra in!

1. Gör om kursplanerna. Dagens läroplan dömer var tionde elev till misslyckande. Varför dessa elever ska sköta sig i skolan är svårt att motivera. Genom att ta bort allt trams och fokusera på kunskaper så ger vi alla elever en möjlighet att lyckas och ett motiv att sköta sig.
2. Stärk elevhälsan för att ge elever med sociala problem rätt stöd, på rätt plats. Klassrummet är avsett för lärande och lärarens uppgift är att undervisa. Sociala problem måste i första hand hanteras utanför klassrummet av yrkesgrupper med rätt kompetens.
3. Lagstifta om föräldrarnas ansvar. Barnen är faktiskt viktigare än både karriärer, fritidsintressen och sociala medier. Att barnen sköter sig är i första hand föräldrarnas ansvar, detta måste tydliggöras i lagstiftningen.
4. Inför ordningsbetyg. Det måste bli tydligt för eleverna att gott uppförande lönar sig och att dåligt uppförande aldrig accepteras. På samma sätt som vi kräver av elever med inlärningsproblem att de ändå ska lära sig så måste vi kunna kräva av elever med beteendeproblem att de ändå ska bete sig. Med rätt stöd naturligtvis.
5. Inför jourskolor och förbjud användningen av kuddflickor och kuddpojkar. Inkludering får aldrig innebära att den enes rätt offras till förmån för den andres. Även skötsamma elever har rättigheter och det är de vuxnas, inte barnens, ansvar att upprätthålla ordning. När en elevs beteende blir så allvarligt att det påverkar de övriga elevernas trivsel och lärande måste den elevens problem hanteras utanför det ordinarie klassrummet för att övriga elever ska kunna tillförsäkras en god arbetsro.
6. Ge lärare de befogenheter vi behöver. Lärare borde inte bara ha rätt, utan också skyldighet att ingripa mot ordningsstörande beteende, även om det innebär att vi måste säga till eller kanske till och med röra en elev. Ingen lärare ska behöva vara rädd att straffas för att han tar sitt ansvar.

Genom dessa åtgärder skiftar vi normen, från den ordningsstörande minoriteten till den skötsamma majoriteten. Eleverna hålls inte längre som gisslan i vänsterns sociala experiment utan alla elever ges samma rättigheter och samma skyldigheter.

Det skulle innebära rätten till en trygg och lugn arbetsmiljö och en skyldighet att uppföra sig så att övriga elevers rätt till en god arbetsmiljö inte kränks – utan åtskillnad av kön, social eller etnisk bakgrund. Så får vi en jämlik och likvärdig skola, på riktigt.

Ursprungligen publicerat i förkortad form i Lärarnas tidning

Det har nu gått nästan sju år sedan den nya läroplanen sattes i verket. Fortfarande går diskussionens vågor höga om hur vi egentligen bör tolka värdeorden i kursplanerna och kritiken mot de många och otydligt formulerade kunskapskraven har inte tystnat. Samtidigt står läroplanen där som en stor mur och skymmer framtidsutsikten för våra elever. När elever som fortfarande kämpar med sin stavning och läsförståelse ställs inför kravet att exempelvis kunna dra underbyggda slutsatser om hur ett litterärt verk påverkats av sin historiska och kulturella kontext, så är det lätt att ge upp. För det här är något de ska kunna, vi har inte valet att strunta i det och fokusera på att lära eleven att läsa. För hur mycket vi än talar om individanpassning så spelar elevens förutsättningar ingen roll för vilka krav vi ställer henne inför, det enda som räknas är vilket år hon är född.

Det grundläggande problemet med Lgr11 är att den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, nämligen att alla föds exakt lika, med exakt samma möjligheter att lära sig samma saker på samma tid. Därför är det elevens ålder och inte hennes kunskaper som avgör när hon ska flyttas upp en klass och möta högre kunskapskrav. På så sätt gröper vi ur allt större kunskapsluckor hos många elever och ser hur de bygger sin självbild på misslyckanden och nederlag. Det är som i bilden på apan, guldfisken och elefanten, som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen på ett träd. Med rätt stöd så tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten kommer att nå trädtoppen med samma framgång som apan.

Vi som möter eleverna och kämpar med dem varje dag vet att den här bilden inte är korrekt. Vissa elever behöver längre tid än andra för att nå målen, och vissa elever behöver faktiskt helt andra mål för att kunna lyckas. Jag tror på en skola som ställer höga krav på eleverna, men det måste vara krav som är så pass tydliga att eleven kan se och förstå dem och det måste vara krav som tar hänsyn till att vi alla är olika. Men i den nuvarande läroplanen är det endast de akademiska förmågorna som räknas, förmågor som ställer höga krav på abstrakt tänkande. Detta är inget som kan undervisas fram, utan det handlar om elevens mognad. Och vi vet att barn och ungdomar mognar olika snabbt, flickor mognar generellt snabbare än pojkar och även de individuella skillnaderna är stora. Vissa människor blir aldrig några lysande akademiker, oavsett hur många extra anpassningar vi sätter in, men om vi bara tillät dem så skulle de kunna bli lysande inom andra områden. Men även i t.ex. idrott ställer vi krav på att eleven ska visa akademiska förmågor för att kunna bli godkänd.

Förutom det mänskliga lidande som detta system innebär för många elever, så är det också en stor förlust för samhället. För vi behöver inte bara akademiker för att samhället ska fungera. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara på alla de förmågor och kunskaper som våra elever besitter.

Alla människor måste kunna läsa, skriva och räkna. Vi behöver alla grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar för att kunna vara aktiva deltagare i ett demokratiskt samhälle. Men precis som att alla människor inte måste vara duktiga konstnärer eller framgångsrika idrottare, så måste inte heller alla kunna analysera Strindberg utifrån hans historiska och kulturella kontext. Genom att banta ner antalet kunskapskrav till de mest väsentliga och genom att låta elevens utvecklingsnivå, istället för hennes födelseår, avgöra när det är dags att flytta upp en klass, så kan vi få en skola där eleverna lär sig mer, där lärarna får tillbaka tron på sitt viktiga kall och där fler elever kan gå ut som vinnare.