Demokrati eller värdegrund

På regeringskansliet har 261 tjänstemän gått ut i ett upprop med hot om att bryta lojalitetsplikten om nästa regering inte delar deras egna åsikter. Reaktionen borde bli stark och omedelbar. Vilka åsikter som ska råda på regeringskansliet avgörs självklart av vilken regering som lyckas få stöd av det folkvalda parlamentet och inte av en liten grupp politiska aktivister. Det är genom språkpolitik som de kommer undan med detta. Genom att inte skriva “ideologi” utan istället kalla sina åsikter för “värdegrund” så ställs frågan i ett annat ljus. Värdegrunden, denne ansiktslösa gudom, står nämligen över demokratins spelregler.

Värdegrundens styrka ligger i att den aldrig riktigt definieras. Istället bärs den upp av det minst lika abstrakta begreppet “alla människors lika värde”.Detta används sedan för att sortera människor, man avgör godtyckligt vilka som stöder denna tes och vilka som inte gör det. Enklare uttryckt: Är du vänster så tror du på alla människors lika värde och har dina demokratiska rättigheter i behåll, är du höger gör du det inte och då ställs du utanför. Det är just genom att åberopa alla människors lika värde som tjänstemännen anser sig ha rätten att ställa sig över folkets vilja såsom den kommit till uttryck i fria och allmänna val.

Under valrörelsen blev det även tydligt hur djupt värdegrunden har urholkat skolans demokratiuppdrag. I debattartiklar och i sociala medier har skolpersonal ogenerat argumenterat för att det är lärarens uppdrag att agera politisk aktivist och pådyvla eleverna ideologiska uppfattningar. Senast i raden är Joakim Nilsson, som på LT debatt hävdar att det är hans uppgift som lärare att ta partipolitisk ställning.

Skolans värdegrund är faktiskt definierad. Men även där nämns alla människors lika värde. Därigenom har man kunnat underkänna övriga delar av värdegrunden, de som talar om kristen etik, saklighet och människolivets okränkbarhet. Istället kommer värdegrunden att handla om att ha vissa bestämda uppfattningar i familjepolitiska frågor, jämställdhet, hbtq, kultur, globalisering och migration.

Problemet är inte att denna ideologi lärs ut i skolor. Problemet är att det är i alla skolor. Att det inte finns något alternativ för de som har en annan uppfattning. De som drivit fram värdegrunden kräver inte bara rätten att få uppfostra sina egna barn, de vill uppfostra allas barn. Det är här, där värdegrundens totalitära anspråk kommer upp till ytan och den demokratiska masken faller, som det blir riktigt obehagligt. En demokrati kan inte ha en absolut skolplikt och samtidigt förvägra befolkningen den FN-stadgade rätten att välja utbildning för sina barn.

I en skola för alla ryms mer än en uppfattning. Där lär sig barnen förstå andra sätt att tänka och föräldrarna ges makten över den moraliska fostran. Politisk aktivism får lärare ägna sig åt på sin fritid. Skolan har ett kunskaps- och demokratiuppdrag, ska vi kunna fullgöra detta måste värdegrunden skrotas och barnen ges rätt att bilda sig sina egna uppfattningar.

Kraftfulla åtgärder krävs för att skapa ordning i klassrummen

Artikeln är ursprungligen publicerad på DN Åsikt

Skolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska “se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Otydligt och tandlöst. Så kan man sammanfatta Socialdemokraternas senaste utspel om studiero i skolan. Det är otydligt därför att det är mer retorik än konkret politik och tandlöst för att de förslag som ändå presenteras inte är i närheten av tillräckliga för att lösa den allvarliga situation som skolan befinner sig i.

Skolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska ”se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Detta ligger i allas intresse, därför kommer jag här att hjälpa regeringen med en rad förslag på åtgärder som faktiskt skulle fungera. Så utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och ni andra: läs, kopiera och klistra in!

  1. Gör om kursplanerna. Dagens läroplan dömer var tionde elev till misslyckande. Varför dessa elever ska sköta sig i skolan är svårt att motivera. Genom att ta bort allt trams och fokusera på kunskaper så ger vi alla elever en möjlighet att lyckas och ett motiv att sköta sig.
  2. Stärk elevhälsan för att ge elever med sociala problem rätt stöd, på rätt plats. Klassrummet är avsett för lärande och lärarens uppgift är att undervisa. Sociala problem måste i första hand hanteras utanför klassrummet av yrkesgrupper med rätt kompetens.
  3. Lagstifta om föräldrarnas ansvar. Barnen är faktiskt viktigare än både karriärer, fritidsintressen och sociala medier. Att barnen sköter sig är i första hand föräldrarnas ansvar, detta måste tydliggöras i lagstiftningen.
  4. Inför ordningsbetyg. Det måste bli tydligt för eleverna att gott uppförande lönar sig och att dåligt uppförande aldrig accepteras. På samma sätt som vi kräver av elever med inlärningsproblem att de ändå ska lära sig så måste vi kunna kräva av elever med beteendeproblem att de ändå ska bete sig. Med rätt stöd naturligtvis.
  5. Inför jourskolor och förbjud användningen av kuddflickor och kuddpojkar. Inkludering får aldrig innebära att den enes rätt offras till förmån för den andres. Även skötsamma elever har rättigheter och det är de vuxnas, inte barnens, ansvar att upprätthålla ordning. När en elevs beteende blir så allvarligt att det påverkar de övriga elevernas trivsel och lärande måste den elevens problem hanteras utanför det ordinarie klassrummet för att övriga elever ska kunna tillförsäkras en god arbetsro.
  6. Ge lärare de befogenheter vi behöver. Lärare borde inte bara ha rätt, utan också skyldighet att ingripa mot ordningsstörande beteende, även om det innebär att vi måste säga till eller kanske till och med röra en elev. Ingen lärare ska behöva vara rädd att straffas för att han tar sitt ansvar.

Genom dessa åtgärder skiftar vi normen, från den ordningsstörande minoriteten till den skötsamma majoriteten. Eleverna hålls inte längre som gisslan i vänsterns sociala experiment utan alla elever ges samma rättigheter och samma skyldigheter.

Det skulle innebära rätten till en trygg och lugn arbetsmiljö och en skyldighet att uppföra sig så att övriga elevers rätt till en god arbetsmiljö inte kränks – utan åtskillnad av kön, social eller etnisk bakgrund. Så får vi en jämlik och likvärdig skola, på riktigt.

Ny adress, ny design och nytt innehåll

Uppdateringarna på den här bloggen har varit ganska sporadiska och utseendemässigt har det inte hänt så mycket. Jag vågar inte ge några garantier, men ambitionen är i alla fall att öka uppdateringstakten. Det händer mycket just nu på skolans område vilket inspirerar fler debattinlägg. Men inte bara det, tanken är att bredda innehållet. Förutom att erbjuda analyser och debatter så tänkte vi även börja skriva mer om undervisning och dela med oss av tips och idéer.

Även adressen är ny. Borta är wordpressadressen, numera heter vi bara skolfokus.net. Kort och gott.

Vi behöver en ny skolinspektion

En myndighet som agerar politisk polis och motarbetar skolor i deras arbete med att ge eleverna förutsättningar för utveckling och lärande bör läggas ner. Istället bör en ny skolinspektion inrättas, som respekterar olika skolors särart och stöttar lärare och skolledare i vårt viktiga arbete för våra elever.

I Skolinspektionens beslut angående skoluniformer på Nordic international school i Norrköping avslöjas mycket tydligt vad problemet med skolinspektionen är. För hade syftet med myndigheten varit, som de skriver på sin hemsida, att “verka för att barn och elever får goda förutsättningar för sin utveckling och sitt lärande samt för förbättrade kunskapsresultat”, så hade de överhuvud taget aldrig ödslat sin tid på frågan om skoluniformer.

I beslutet skriver Skolinspektionen att “Verksamheten i skolan ska utgå från grundläggande demokratiska värderingar. Elevernas klädsel och utseende bör ses som ett individuellt uttryck som bestäms av eleverna själva. Hur man klär sig handlar om individens frihet och integritet. I både skollagen och läroplanen framgår att denna frihet är en del av den värdegrund som ska prägla skolans verksamhet.” Ordet värdegrund används istället för ideologi, men betydelsen är densamma. Kravet på enhetlig klädsel är alltså inte förenligt med den ideologi som Skolinspektionen förfäktar. Men för den som läser kapitlet om grundläggande värderingar i läroplanen blir det snabbt tydligt att dessa är så luddigt formulerade att man skulle kunna dra precis vilka slutsatser som helst utifrån dem. Att det då är en myndighet med en så tydlig ideologisk agenda som ges sista ordet om hur skrivningen ska tolkas är minst sagt problematiskt.

Och att det finns en ideologisk agenda är uppenbart. För tanken att kravet på enhetlig klädsel skulle strida mot demokratiska värden och inkräkta på elevernas frihet och integritet bottnar inte i en omsorg om eleverna, utan hämtar sin näring ur vänsterpolitikens mest grumliga vatten.

Omständigheten att elever och vårdnadshavare har godkänt reglerna förändrar inte Skolinspektionens bedömning”, står det vidare i beslutet. Så var det med den friheten. Elevernas frihet är endast viktig så länge de använder den till att fatta beslut som ligger i linje med Skolinspektionens ideologi. En myndighet som agerar politisk polis och motarbetar skolor i deras arbete med att ge eleverna förutsättningar för utveckling och lärande bör läggas ner. Istället bör en ny skolinspektion inrättas, som respekterar olika skolors särart och stöttar lärare och skolledare i vårt viktiga arbete för våra elever. Och viktigast av allt, som inte ser oss som politiska motståndare som måste bekämpas.

Dags att göra upp med Lgr11

Ursprungligen publicerat i förkortad form i Lärarnas tidning

Det har nu gått nästan sju år sedan den nya läroplanen sattes i verket. Fortfarande går diskussionens vågor höga om hur vi egentligen bör tolka värdeorden i kursplanerna och kritiken mot de många och otydligt formulerade kunskapskraven har inte tystnat. Samtidigt står läroplanen där som en stor mur och skymmer framtidsutsikten för våra elever. När elever som fortfarande kämpar med sin stavning och läsförståelse ställs inför kravet att exempelvis kunna dra underbyggda slutsatser om hur ett litterärt verk påverkats av sin historiska och kulturella kontext, så är det lätt att ge upp. För det här är något de ska kunna, vi har inte valet att strunta i det och fokusera på att lära eleven att läsa. För hur mycket vi än talar om individanpassning så spelar elevens förutsättningar ingen roll för vilka krav vi ställer henne inför, det enda som räknas är vilket år hon är född.

Det grundläggande problemet med Lgr11 är att den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, nämligen att alla föds exakt lika, med exakt samma möjligheter att lära sig samma saker på samma tid. Därför är det elevens ålder och inte hennes kunskaper som avgör när hon ska flyttas upp en klass och möta högre kunskapskrav. På så sätt gröper vi ur allt större kunskapsluckor hos många elever och ser hur de bygger sin självbild på misslyckanden och nederlag. Det är som i bilden på apan, guldfisken och elefanten, som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen på ett träd. Med rätt stöd så tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten kommer att nå trädtoppen med samma framgång som apan.

Vi som möter eleverna och kämpar med dem varje dag vet att den här bilden inte är korrekt. Vissa elever behöver längre tid än andra för att nå målen, och vissa elever behöver faktiskt helt andra mål för att kunna lyckas. Jag tror på en skola som ställer höga krav på eleverna, men det måste vara krav som är så pass tydliga att eleven kan se och förstå dem och det måste vara krav som tar hänsyn till att vi alla är olika. Men i den nuvarande läroplanen är det endast de akademiska förmågorna som räknas, förmågor som ställer höga krav på abstrakt tänkande. Detta är inget som kan undervisas fram, utan det handlar om elevens mognad. Och vi vet att barn och ungdomar mognar olika snabbt, flickor mognar generellt snabbare än pojkar och även de individuella skillnaderna är stora. Vissa människor blir aldrig några lysande akademiker, oavsett hur många extra anpassningar vi sätter in, men om vi bara tillät dem så skulle de kunna bli lysande inom andra områden. Men även i t.ex. idrott ställer vi krav på att eleven ska visa akademiska förmågor för att kunna bli godkänd.

Förutom det mänskliga lidande som detta system innebär för många elever, så är det också en stor förlust för samhället. För vi behöver inte bara akademiker för att samhället ska fungera. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara på alla de förmågor och kunskaper som våra elever besitter.

Alla människor måste kunna läsa, skriva och räkna. Vi behöver alla grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar för att kunna vara aktiva deltagare i ett demokratiskt samhälle. Men precis som att alla människor inte måste vara duktiga konstnärer eller framgångsrika idrottare, så måste inte heller alla kunna analysera Strindberg utifrån hans historiska och kulturella kontext. Genom att banta ner antalet kunskapskrav till de mest väsentliga och genom att låta elevens utvecklingsnivå, istället för hennes födelseår, avgöra när det är dags att flytta upp en klass, så kan vi få en skola där eleverna lär sig mer, där lärarna får tillbaka tron på sitt viktiga kall och där fler elever kan gå ut som vinnare.  

Ohederlig vurm för källkritik

Källkritik är temat för senaste numret av Lärarnas tidning. Onekligen ett både intressant och aktuellt ämne att ta upp. Hur viktigt det är framgår med tydlighet redan i tidningens ledarartikel, skriven av Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand. I sin artikel attackerar hon två andra medieaktörer och anklagar dem för att vara främlingsfientliga, sprida ”alternativa fakta” och inte vara så noga med sanningen och källorna. Hon presenterar inga belägg för sina påståenden utan går istället vidare till att attackera Donald Trump genom att hävda att han varken skyr fake news eller alternativa fakta, återigen, utan att ge några exempel. Oavsiktligt blir hennes artikel ett tydligt exempel på hur viktigt tendenskriteriet är i arbetet med källkritik.

Att det endast är en viss typ av källor som bör vara föremål för kritisk granskning blir ännu mer uppenbart om man läser vidare i tidningen. Chefredaktören Örjan Björklund fortsätter på den inslagna vägen och anklagar USAs president för att ”göra lögner till sanning och sanningar till lögn”. Några sidor längre in i tidningen lyfter man fram tidningen Metros viralgranskare. Att Metro själva är en aktiv del i det pågående informationskriget och  har både politiska och kommersiella intressen problematiseras inte, faktiskt så nämns det inte alls. Inte heller nämner man något av den skarpa kritik som framförts mot projektet (t.ex: här, här och här). På ett heluppslag låter man sedan en lärare och Trumpmotståndare från New York, Denise Scarfi, förfasa sig över den nya regeringen och i synnerhet dess kristne utbildningsminister Betsy DeVos för att denne vill tillåta en mer nyanserad debatt mellan evolutionstroende och bibeltroende.

Läraren från New York sätter sedan fingret på vad det hela egentligen handlar om när hon säger ”vi har även studerat politisk retorik djupare eftersom det blivit ännu viktigare att lära eleverna att tänka kritiskt kring vad politiker säger och gör”. Varför är det viktigare att vara kritisk mot den nya regeringen än mot den gamla? Jo, helt enkelt för att den nya regeringen inte tycker som Denise Scarfi eller som Lärarnas tidning. Och plötsligt blir det uppenbart vad denna nyvunna vurm för källkritik beror på. De som tidigare haft ensamrätt på att förmedla nyheter och tolka verkligheten känner nu att denna rätt håller på att glida dem ur händerna. Så istället för att välkomna det breddade medieutbudet så kan man använda källkritiken som ett politiskt medel för att svartmåla och misstänkliggöra de nya uppstickarna.

Internets genombrott har tvingat fram ett nytt medielandskap. Nya medier och nya typer av medier har kommit för att stanna. Vi bör inte frukta den mångfalden, istället bör vi omfamna den. Ju fler röster som hörs i offentligheten desto starkare blir demokratin. Så ja, det är viktigare än någonsin att vi lär våra elever att vara källkritiska, men inte för att hjälpa de gamla medierna att behålla sin hegemoni, utan för att lära eleverna hur de kan ta del av hela medieutbudet på ett medvetet och kritiskt sätt.

Likvärdighet eller likriktning?

Vänstern har gått på offensiven i skoldebatten under den senaste veckan. Tre uppseendeväckande förslag har lagts fram, som alla har det gemensamt att de angriper valfriheten och mångfalden inom den svenska skolan. Först ut var LO, som tillsammans med de två lärarfacken presenterade sin ”Likvärdighetsagenda”. Den går i korthet ut på att begränsa det fria skolvalet, tvinga friskolor att kvotera in nyanlända och att införa en portalparagraf om socioekonomiskt blandade klasser, vad nu det innebär. Därefter var det regeringens tur. Först kom förslag om att ytterligare försvåra för troende elever och föräldrar att välja en skola där deras religionsfrihet inte blir begränsad, något som tydligt strider mot de mänskliga rättigheterna. Därefter fick vi veta att regeringen nu ämnar gå in och peta i hur vi lärare och skolledare gör våra gruppindelningar, med en lag som förbjuder könsuppdelade grupper.

Skolan som en institution för bildning och kunskap där fria tankar får växa och gro är död. Istället för fria tankar och mångfald är nu målet ideologisk och kulturell likriktning. Om Gud inte lyckats göra alla människor lika så ska banne mig den svenska skolan ta vid där Gud gick bet. Ungefär så går tankegångarna.

Låt oss börja med Likvärdighetsagendan. Det är väl bra med likvärdighet? Ja, i betydelsen att ett A i Kiruna ska motsvara samma kunskaper som ett A i Malmö, eller att alla skolor ska garantera eleverna en hög kvalité i deras utbildning. Men det verkar inte riktigt vara det man menar. När jag läser igenom rapporten så förs tankarna tillbaka till min egen högstadietid. Den duktiga flickan tvingades alltid sitta mitt emellan klassens två värsta bråkstakar. Då kunde de inte bråka lika mycket och de kunde be henne om hjälp om de mot förmodan fick för sig att ge sig i kast med skolarbete. Det verkar vara den här strategin man nu vill göra till lag. Frågan är vad den duktiga flickan tyckte om det här. Hon sade ju aldrig ifrån. Och frågan är vilka elever som kommer bli hjälpa av den föreslagna tvångsintegrationen. De högpresterande? De lågpresterande? Eller ingen alls? För det man glömmer är att anledningen till att den duktiga flickan lärde sig mer och fick högre betyg än bråkstakarna var att hon ansträngde sig hårdare, det hade ingenting att göra med hennes föräldrars inkomst, hennes etniska ursprung eller boendestandard.

I den mån som det faktiskt finns hinder för socioekonomiskt utsatta elever så måste dessa självklart undanröjas. Läxor får aldrig utformas på ett sätt som kräver att välutbildade föräldrar kan hjälpa sina barn, och elever som har en hemmasituation som omöjliggör läxläsning måste kunna få det stödet i skolan eller någon annanstans istället. Jag har träffat många sådana elever och de som valt att anstränga sig har nått stora framgångar, medan många av de bortskämda medelklasseleverna som hellre ägnar sig åt sina mobiler än åt skolarbete har misslyckats med att nå målen.

Möjligheten för ambitiösa elever att välja bort skolor som inte kan erbjuda dem tillräckliga utmaningar, eller där de tvingas stå ut med att bli störda av elever som valt att inte ta skolan på allvar måste garanteras i ett fritt samhälle. Detta gäller oavsett elevernas socioekonomiska, etniska eller religiösa bakgrund. Förslaget om tvångsintegrering utgår inte från elevernas bästa, utan från helt andra politiska mål och en önskan om att stöpa alla i samma form. Det är inte likvärdighet – det är likriktning.

I samma anda kommer sedan ett förslag från regeringen om att skärpa tillsynen på de religiösa friskolorna. Hade man kunnat så hade man antagligen redan förbjudit alla konfessionella skolor. Men nu finns det mänskliga rättigheter och internationella konventioner att förhålla sig till så då får man helt enkelt göra så gott man kan. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte, men målet är tydligt: Skolan ska med all kraft motverka religiös mångfald. Precis som i Likvärdighetsagendan så handlar det inte om att tillgodose elevernas bästa utan om att använda skolan som ett politiskt verktyg. Kanske har man insett att alldeles för få religiöst troende röstar på Miljöpartiet och nu vill man mota Olle i grind.

För inte far troende elever illa av att få gå tillsammans med andra troende. Att tanken på att eleverna får starta sin morgon med en gemensam bön, avsluta fredagen med en psalm och fritt få diskutera frågor om tro, etik och moral är så skrämmande att regeringen ropar efter mer förbud och hårdare kontroll säger mer om regeringen än det säger om de religiösa friskolorna. Målet är inte likvärdighet, utan likriktning.

Ibland blandar jag avsiktligt tjejer och killar när jag delar in eleverna i grupper för att det kan skapa en intressant gruppdynamik. Ibland gör jag tvärtom och delar in klassen i killgrupper och tjejgrupper för att det kan skapa större trygghet, framför allt om det är känsliga frågor som ska diskuteras. Snart kan jag göra mig skyldig till brott om jag inte ändrar hur jag gör mina gruppindelningar. Regeringen saknar nämligen förtroende för mig och mina över 100 000 kollegor och tror inte att vi klarar av att sköta denna basala uppgift utan tydliga pekpinnar.

När det handlar om könsuppdelade klasser och grupper så har debatten främst kretsat kring skolidrotten. Frågorna man bör ställa sig är om könsblandade grupper kommer göra att flickornas och pojkarnas resultat höjs, eller om det sänks, eller om det inte påverkas alls. Finns det inte några tydliga belägg för att resultaten faktiskt höjs eller att elevernas välmående ökar så blir det tydligt att det även här ligger politiska motiv bakom, snarare än en önskan om att göra den svenska skolan bättre för våra elever. Återigen: Det är inte likvärdighet – Det är likriktning.