Month: November 2019

Nej, barn gör inte rätt om de kan

Ursprungligen publicerad i Skolvärlden

Alla som minns hur det var att vara barn kan nog vittna om att de gjorde en del dumheter. Det kunde vara roligt att busa, och gränser var till för att testas. Detta var en naturlig del av barndomen och det balanserades av att det fanns en vuxenvärld som bestod provet. Ibland gick man över gränsen och då kunde man få en utskällning eller till och med ett straff. På så sätt lärde vi oss det sociala samspelet, ansvarstagande och hänsyn. Så funkar det än idag för många barn. Men samtidigt börjar balansen att vackla, då vuxenvärlden blir allt mindre intresserad av att ta sitt ansvar och sätta de gränser som barn behöver.

Idag talas det allt mer om lågaffektivt bemötande. En bärande tes för de som förfäktar detta synsätt är att ”barn gör rätt om de kan”. Alla som minns hur det var att vara barn vet att tesen är falsk. Lågaffektivt bemötande är en bra metod när man jobbar med psykiskt sjuka personer, men problemet idag är att det gått från att vara en metod till att bli ett förhållningssätt som tillämpas generellt i skolor och förskolor. När barnen utmanar, testar gränser och bryter mot regler, så tänker man att de inte förstår bättre, att de inte har förmågan att göra rätt. Barnen görs till offer för sitt eget handlande och konsekvenserna uteblir. När detta sker så flyter gränserna ut och förvildningen blir ett faktum.

I diskussioner lärare emellan talas det om elever som kastar stolar, skriker könsord till lärare och misshandlar sina klasskamrater som att det skulle vara något helt naturligt. Beklagligt, men naturligt. Så var det inte när jag var barn. Vuxenvärlden tillät det inte att gå så långt. Det är ingen skillnad på barn idag och barn för tjugo år sedan. Problemet är att vuxenvärlden inte längre är sig lik. Det är som att en hel yrkeskår har drabbats av Münchhausen by proxy. När barn gör som barn alltid gjort så gör vi inte längre som vuxna alltid gjort. Istället sätter vi en stämpel på barnen, vi förklarar dem sjuka och oförmögna att fostras till civiliserade människor. När barnen utmanar har vi fått lära oss att backa, bryter de regler så är det fel på reglerna, säger vi ifrån så kränker vi. På så sätt gör vi barnen precis så hjälplösa och oförmögna som vi redan från början dömt ut dem att vara.

Detta skapar stress hos lärarna. För varje gång en elev misslyckas så är det vi själva som misslyckas. Det är aldrig eleven som gjort fel, utan det är vi som inte anpassat på rätt sätt, som inte bemött på rätt sätt, som inte läst elevens signaler rätt. Men vi får faktiskt skylla oss själva. Värre är det för barnen. Det är alltid de som drabbas hårdast när vuxenvärlden sviker. Visst finns det sjuka barn som saknar förmåga att göra rätt. Dessa ska självklart få lämplig omvårdnad och nödvändiga anpassningar. Men alla de andra gör fel för att de kan, för att vi vuxna frånträtt vårt ansvar. Barn gör inte rätt om de kan. Barn gör rätt när det finns trygga vuxna som leder, stöttar och sätter gränser. Lågaffektivt bemötande är en självisk ursäkt för att slippa ta ansvar. Vi har sett var det leder och nu är det dags att göra om och göra rätt och ta tillbaka både ansvaret och makten i våra klassrum.