Bedömningshysteri och sorgebetyg

Kraven på eleverna har aldrig varit högre och bedömningen aldrig lika omfattande. Men ändå har kunskaperna aldrig varit sämre. Ända sedan 2011 har Sveriges lärare drillats i bedömningens ädla konst. Värdeord har tolkats, diskuterats och omtolkats till förbannelse. Som väldresserade hundar har vi med viftande svansar försökt följa varje ny trend som de stora guruerna slänger ut. I Williams, Nottinghams och den helige Hatties namn har vi tvingat eleverna att bli sina egna lärare och reducerat oss själva till stränga domare. Trots detta lär sig eleverna bara mindre och mindre. Och trots detta får de bara bättre och bättre betyg.

Det här är ett problem, har en nyvaken utbildningsminister nu kommit på och gett betygsutredningen i uppdrag att utreda hur betygsinflationen kan hejdas. Lärare emellan diskuteras det nu hur vi ska göra för att sänka betygen så att de bättre matchar kunskaperna. Då hänger vi upp oss på de nationella proven och hoppas att många elever har en dålig dag då proven skrivs för att vi ska få en anledning att sänka dem. Som tack kan vi få en klapp på huvudet av en skolledare som vill kunna visa upp att hans lärare minsann inte sätter några glädjebetyg. För vem vill att eleverna ska vara glada och känna sig lyckade?

En tanke slår mig. En kättersk tanke. Hur vore det om vi slutade diskutera hur vi ska kunna sänka betygen och istället började prata om hur vi kan öka elevernas kunskaper? För det är väl klart att vi vill ge glädjebetyg, vi måste bara se till att eleverna förtjänar dem också. Det som gör denna tanke så kontroversiell är att den kräver att vi tänker om och att vi vänder ryggen mot våra pedagogiska avgudar. Vi måste på riktigt revidera kursplanerna och låta ”förmågor” träda åt sidan till förmån för kunskaper. Inte bara på låtsas som skolverket håller på med just nu. Och vi måste börja undervisa igen. Idag bedömer jag mer än vad jag undervisar. Så är det för alla lärare jag känner. Eleverna vet att jag måste göra en holistisk bedömning och ta hänsyn till all information jag har om deras kunskaper. Ett misstag kan vara förödande, en fråga kan avslöja en kunskapslucka. Så fungerar det ju inte, men det är naturligt att eleverna tänker så. När inte ens lärare själva förstår läroplanens formuleringar, hur kan vi då förvänta oss att eleverna ska förstå dem?

Om vi tog all den tid som vi lägger på att bedöma våra elever till att istället planera och genomföra effektiv undervisning, då skulle vi se resultat. Om vi rättar deras prov och sätter betyg en gång per termin så kan vi använda resten av tiden till det som borde vara vårt jobb. Det är inte matriser som får våra elever att växa, utan det är genomtänkt, kunskapsbaserad undervisning som gör det. Dock kan en utskriven matris faktiskt fylla en funktion, för om eleverna vänder på den så kan de använda baksidan till att anteckna medan läraren, som nu haft tid att planera sin lektion, håller en lärorik och inspirerande föreläsning.

Inte konstigt att ungarna stannar hemma

Det finns flera saker som stör mig i diskussionerna om hemmasittare. För det första stör det mig hur enkelspårig diskussionen är, och hur den alltid hamnar i samma slentrianmässiga slutsats att skolan har gjort för lite. Det stör mig att man aldrig sätter problemet i ett större sammanhang, utan diskuterar frågan som ett isolerat skolproblem. Allra mest stör det mig hur alla verkar vara överens om att målet är att få tillbaka barnen till skolan, inte att få dem att må bra, få tillbaka självförtroendet och hitta meningen med livet.

Tanken om en skola för alla är en styggelse som grundar sig i socialistiska vanföreställningar om människans beskaffenhet. Genom att mala alla genom samma system tror man sig uppnå jämlikhet och motverka klyftor. Mångfald reduceras till ett slagord; i praktiken är det något man gör allt för att motverka. Med ökade krav har verkligheten hunnit ifatt den svenska skolan och de barn som inte passar in i denna “skola för alla” slås ut. Flyktbeteendet är en naturlig reaktion på ett onaturligt system. Det handlar alltså väldigt lite om vad skolan gör för dessa barn, istället handlar det om vad skolan är. Det är inte en skola för alla utan en skola för de som passar in.

Begreppet hemmasittare är dessutom missvisande. De elever som väljer att lämna skolan och isolera sig i sina hem är bara en del av alla avhoppare. I deras fall handlar det, enligt min egen erfarenhet, oftast om brister i föräldraskapet snarare än i skolan. Många av dessa barn har blivit så söndercurlade att de faller direkt när de ställs inför uppgifter som kräver ansträngning. Här måste samhället sätta in hjälp och stöd i hemmet istället för att söka orsaker där de inte finns. Men många har inte valt att sitta hemma, de har blivit hemmasatta. För barn, precis som vuxna är olika, och skolan som den är utformad idag passar inte för alla. Men de som inte passar in ges inga andra alternativ än att stanna hemma och spela datorspel. Alla andra vägar till lärande och utveckling är stängda, reglade och väl bevakade.

I en skola för alla ska även svagbegåvade och psykiskt funktionshindrade barn pressas in. De ska dessutom klara samma krav, på samma tid som alla andra. För vissa funkar det med rätt anpassningar, för andra är det ett långt lidande som övergår i depression, utslagning och självmord. Denna psykiska misshandel är ett pris som våra styrande politiker är beredda att betala för att upprätthålla illusionen om den likvärdiga skolan. Den maniska besattheten av skolplikten gränsar till galenskap.

Det finns ett sätt att hjälpa alla dessa barn på, oavsett om de är hemmasittare eller hemmasatta. Genom att ersätta skolplikten med en läroplikt öppnas fler vägar till ett framgångsrikt liv, även för de som inte passar in i en skola för alla. Ge tillbaka både makten och ansvaret till föräldrarna och erbjud alternativ. Idag syftar allt ”stöd” till att få tillbaka barnet till skolan. Detta förstärker bara deras ångest ännu mer. Kunde vi istället erbjuda praktikplatser, hemundervisning, specialskolor, profilskolor, alternativa läroplaner, militärskolor, distansundervisning och så vidare så skulle ångesten släppa och dessa barn kunde hitta den väg som är rätt för just dem. För det är inte barnen som är sjuka, de är bara offer för ett system som är sjukligt besatt av att få alla barn in i en skolbyggnad.

 

 

Den sekulära skolan har nått vägs ände

Medan den svenska skolan befinner sig i en djup kris, med sjunkande kunskapsresultat, ökad otrygghet, psykisk ohälsa hos eleverna och allt fler hemmasittare, så väljer våra makthavare att blunda. Istället riktar man sina vapen mot en mycket liten och i de flesta fall väl fungerande del av det svenska skolsystemet, nämligen de konfessionella friskolorna. I januariblåsningen ingick avskaffad religionsfrihet för elever som en av punkterna i överenskommelsen mellan regeringen och dess stödpartier.

Kampanjen mot de konfessionella skolorna är en rökridå, för att leda bort uppmärksamheten från det som nu blivit uppenbart, nämligen den sekulära skolans fullständiga misslyckande.

På bara några decennier har man fullständigt ryckt undan den kristna grund som skolan genom århundradena vilat på. Resultatet ser vi idag. För de sjunkande resultaten och den allmänna förvildningen går hand i hand med skolans sekularisering. När den kristna grunden byts ut mot ett hopkok av postmoderna och identitetspolitiska idéer så är det våra elever som blir offer. De blir försöksdjur i ett socialt experiment, då skolans uppgift inte längre är att dana dugliga bildade samhällsmedborgare, utan att dana en helt ny människa, fri från Gud, fri från sitt ursprung och fri från sitt medfödda kön. Skolan har blivit ett redskap för en kamp mot verkligheten som aldrig kan vinnas. Den rotlöshet som detta skapar blir en grogrund för psykisk ohälsa och moralisk förvirring.

Tanken om människans fria vilja har inte heller någon plats i den sekulära skolan. Eleverna blir hjälplösa offer för omständigheterna. De fråntas rätten att fatta egna beslut, samtidigt som de fråntas ansvaret för sitt eget handlande. Därför kan mobbning, våld och skadegörelse få fortgå då orsaker och lösningar söks i de yttre omständigheterna, men aldrig hos den som utför handlingarna.

Den människosyn som råder säger att alla är lika. Individuella olikheter, liksom könsskillnader och olikheter i begåvning och intelligens förklaras som sociala konstruktioner eller skylls på orättvisa villkor. Att Gud har skapat oss alla olika, till män och kvinnor, till att fylla olika roller i Guds skapelse förnekas. Här har vi förklaringen till att var tionde elev aldrig lyckas och att allt fler elever ger upp och helt enkelt stannar hemma. Eftersom vi alla är lika, tänker man, så ska vi alla kunna klara samma kunskapskrav, på samma tid. När denna inställning konfronteras med verkligheten är det återigen eleverna som blir lidande. För vi är olika och måste tillåtas vara det.

I den sekulära skolan finns heller inget utrymme för kritiskt tänkande eller vetenskaplig nyfikenhet. Trosläror, såsom evolutionsteorin, blir dogmer som inte får ifrågasättas. Flera elever inom den sekulära skolan vittnar om hur de bestraffas med sänkta betyg om de ifrågasätter lärares dogmatiska inställning i skapelse- och moralfrågor.

I en skola på kristen grund får den fria tanken växa och gro. Inget, inte ens Gud fader Jesussjälv, är för helig för att sättas under luppen. Eleverna får utvecklas i enlighet med naturen och inte i strid mot den. I en skola på kristen grund hålls elever ansvariga för sina handlingar och lärarna ges verktyg att effektivt bekämpa mobbning. Eleverna ges en moralisk kompass och en fast grund att bygga kunskap och karaktär på, utifrån egen vilja och egna förutsättningar. Den sekulära skolan har prövats, resultatet är tydligt och slutsatsen självklar: För att lösa skolans problem måste vi gå tillbaka till den fasta grunden som visat sig fungera. För det hus som är byggt på sanden kan aldrig bestå.

Demokrati eller värdegrund

TaggtrådPå regeringskansliet har 261 tjänstemän gått ut i ett upprop med hot om att bryta lojalitetsplikten om nästa regering inte delar deras egna åsikter. Reaktionen borde bli stark och omedelbar. Vilka åsikter som ska råda på regeringskansliet avgörs självklart av vilken regering som lyckas få stöd av det folkvalda parlamentet och inte av en liten grupp politiska aktivister. Det är genom effektiv och ohederlig språkpolitik som de kommer undan med detta. Genom att inte skriva “ideologi” utan istället kalla sina åsikter för “värdegrund” så ställs frågan i ett annat ljus. Värdegrunden, denne ansiktslösa gudom, står nämligen över demokratins spelregler.

Värdegrundens styrka ligger i att den aldrig riktigt definieras. Istället bärs den upp av det minst lika abstrakta begreppet “alla människors lika värde”. Detta används sedan för att sortera människor, man avgör godtyckligt vilka som stöder denna tes och vilka som inte gör det. Enklare uttryckt: Är du vänster så tror du på alla människors lika värde och har dina demokratiska rättigheter i behåll, är du höger gör du det inte och då ställs du utanför. Det är just genom att åberopa alla människors lika värde som tjänstemännen anser sig ha rätten att ställa sig över folkets vilja såsom den kommit till uttryck i fria och allmänna val.

Under valrörelsen blev det även tydligt hur djupt värdegrunden har urholkat skolans demokratiuppdrag. I debattartiklar och i sociala medier har skolpersonal ogenerat argumenterat för att det är lärarens uppdrag att agera politisk aktivist och pådyvla eleverna ideologiska uppfattningar. Senast i raden är Joakim Nilsson, som på LT debatt hävdar att det är hans uppgift som lärare att ta partipolitisk ställning.

Skolans värdegrund är faktiskt definierad. Men även där nämns alla människors lika värde. Därigenom har man kunnat underkänna övriga delar av värdegrunden, de som talar om kristen etik, saklighet och människolivets okränkbarhet. Istället kommer värdegrunden att handla om att ha vissa bestämda uppfattningar i familjepolitiska frågor, jämställdhet, hbtq, kultur, globalisering och migration.

Problemet är inte att denna ideologi lärs ut i skolor. Problemet är att det är i alla skolor. Att det inte finns något alternativ för de som har en annan uppfattning. De som drivit fram värdegrunden kräver inte bara rätten att få uppfostra sina egna barn, de vill uppfostra allas barn. Det är här, där värdegrundens totalitära anspråk kommer upp till ytan och den demokratiska masken faller, som det blir riktigt obehagligt. En demokrati kan inte ha en absolut skolplikt och samtidigt förvägra befolkningen den FN-stadgade rätten att välja utbildning för sina barn.

I en skola för alla ryms mer än en uppfattning. Där lär sig barnen förstå andra sätt att tänka och föräldrarna ges makten över den moraliska fostran. Politisk aktivism får lärare ägna sig åt på sin fritid. Skolan har ett kunskaps- och demokratiuppdrag, ska vi kunna fullgöra detta måste värdegrunden skrotas och barnen ges rätt att bilda sig sina egna uppfattningar.

Syv-perspektiv på valsedlarna

Tanken slog mig när jag läste igenom Fi:s valsedlar. På många sätt blev mina fördomar om feminister bekräftade när jag tittade på vilka yrken de hade. Sedan gick jag till den andra ytterkanten och läste igenom Alternativ för Sveriges valsedel och även där bekräftades en del fördomar.

Det här väcker intressanta frågeställningar. Är det på socialhögskolan man formar sina vänsteråsikter, eller börjar man på socialhögskolan för att alla ens vänsterkompisar redan går där? Och motsvarande på andra sidan, formar det militära nationalister eller söker sig nationalister till det militära för att andra nationalister gör samma sak? (Ja, jag vet att frågorna är tillspetsade, det är avsiktligt)

Att olika politiska uppfattningar dominerar inom olika yrken verkar alltså inte bara vara en missuppfattning. Säkert hittar vi fler miljöpartister i lärarkåren än på byggarbetsplatsen och fler sverigedemokrater hos arbetarna är hos akademikerna. Frågan om grupptryck och yrkesidentitet kopplat till politisk övertygelse blir då aktuell och kan skapa intressanta diskussioner i klasserna.

Under nästa vecka kommer mina elever under en lektion att få fundera över detta. Ett intressant och enkelt sätt att få in syv-perspektivet i undervisningen kring valet.

Vi kommer bland annat arbeta utifrån följande frågeställningar:

  • Vilka faktorer är viktiga i en valsituation? Kan det vara delvis samma faktorer när vi väljer yrke som när vi väljer parti?
  • Vad betyder kunskap, känsla, förnuft, grupptryck och identitet när vi formar våra åsikter?
  • Om ni fick rösta, skulle ni rösta som era föräldrar då?
  • Spelar det någon roll vilka yrken politikerna har/har haft?
  • Varför tror ni att typen av yrken skiljer sig åt mellan olika partier?
  • Är klass och yrke fortfarande viktiga gemenskaper eller finns det andra gemenskaper som är viktigare idag?

Kraftfulla åtgärder krävs för att skapa ordning i klassrummen

Artikeln är ursprungligen publicerad på DN Åsikt

Skolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska “se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Otydligt och tandlöst. Så kan man sammanfatta Socialdemokraternas senaste utspel om studiero i skolan. Det är otydligt därför att det är mer retorik än konkret politik och tandlöst för att de förslag som ändå presenteras inte är i närheten av tillräckliga för att lösa den allvarliga situation som skolan befinner sig i.

OrdningSkolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska ”se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Detta ligger i allas intresse, därför kommer jag här att hjälpa regeringen med en rad förslag på åtgärder som faktiskt skulle fungera. Så utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och ni andra: läs, kopiera och klistra in!

  1. Gör om kursplanerna. Dagens läroplan dömer var tionde elev till misslyckande. Varför dessa elever ska sköta sig i skolan är svårt att motivera. Genom att ta bort allt trams och fokusera på kunskaper så ger vi alla elever en möjlighet att lyckas och ett motiv att sköta sig.
  2. Stärk elevhälsan för att ge elever med sociala problem rätt stöd, på rätt plats. Klassrummet är avsett för lärande och lärarens uppgift är att undervisa. Sociala problem måste i första hand hanteras utanför klassrummet av yrkesgrupper med rätt kompetens.
  3. Lagstifta om föräldrarnas ansvar. Barnen är faktiskt viktigare än både karriärer, fritidsintressen och sociala medier. Att barnen sköter sig är i första hand föräldrarnas ansvar, detta måste tydliggöras i lagstiftningen.
  4. Inför ordningsbetyg. Det måste bli tydligt för eleverna att gott uppförande lönar sig och att dåligt uppförande aldrig accepteras. På samma sätt som vi kräver av elever med inlärningsproblem att de ändå ska lära sig så måste vi kunna kräva av elever med beteendeproblem att de ändå ska bete sig. Med rätt stöd naturligtvis.
  5. Inför jourskolor och förbjud användningen av kuddflickor och kuddpojkar. Inkludering får aldrig innebära att den enes rätt offras till förmån för den andres. Även skötsamma elever har rättigheter och det är de vuxnas, inte barnens, ansvar att upprätthålla ordning. När en elevs beteende blir så allvarligt att det påverkar de övriga elevernas trivsel och lärande måste den elevens problem hanteras utanför det ordinarie klassrummet för att övriga elever ska kunna tillförsäkras en god arbetsro.
  6. Ge lärare de befogenheter vi behöver. Lärare borde inte bara ha rätt, utan också skyldighet att ingripa mot ordningsstörande beteende, även om det innebär att vi måste säga till eller kanske till och med röra en elev. Ingen lärare ska behöva vara rädd att straffas för att han tar sitt ansvar.

Genom dessa åtgärder skiftar vi normen, från den ordningsstörande minoriteten till den skötsamma majoriteten. Eleverna hålls inte längre som gisslan i vänsterns sociala experiment utan alla elever ges samma rättigheter och samma skyldigheter.

Det skulle innebära rätten till en trygg och lugn arbetsmiljö och en skyldighet att uppföra sig så att övriga elevers rätt till en god arbetsmiljö inte kränks – utan åtskillnad av kön, social eller etnisk bakgrund. Så får vi en jämlik och likvärdig skola, på riktigt.

Syv i undervisningen – Lyckat framtidsprojekt i åk 5

Kompass, Riktning, Koncept, VägledningPå många av mina tidigare skolor har det funnits en osynlig mur mellan syv och lärarkåren. Så är det inte nu, istället är vår studie- och yrkesvägledare en viktig resurs i undervisningen och tillsammans har vi precis slutfört Framtidsprojektet i årskurs fem, ett samarbete mellan svenska och syv. Här har vi sett vad vägledning i vid bemärkelse innebär och vilken effekt den har för elevernas lärande och inte minst för deras motivation.

Jag tänkte här dela med mig av upplägget, i förhoppning om att inspirera fler lärare att få in syv-perspektivet i sin undervisning. När jag inhämtat tillstånd från mina elever så hoppas jag även kunna dela med mig av några av de uppsatser de skrivit.

 

Resultat

Ämnesmässigt har eleverna utvecklat sina kunskaper i informationssökning. De har fått lära sig om ett källkritiskt förhållningssätt och de har lärt sig hur man skriver en uppsats och refererar på ett korrekt sätt. För de allra flesta var det första gången de skrev en uppsats. Men den största vinsten var att de fick insikt i och förståelse för hur skolsystemet fungerar, vad kunskaper och betyg spelar för roll och vilken nytta de kommer att ha i framtiden av det de får lära sig i mellanstadiet.

 

Ur elevernas utvärderingar:

“Först kändes det som att det var typ gymnasienivå, men det var ganska coolt att se att jag faktiskt kunde skriva en uppsats.”

 

“Det var bra för nu vet jag mer om vad jag vill bli i framtiden.”

 

“Jag visste redan att skolan är viktig, men nu förstår jag mer varför. Det är som att vi har fått en karta och kan se var vi är på väg.”

 

Upplägg

Elevernas uppgift var att söka information och skriva en uppsats om ett yrke eller ett gymnasieprogram. För att inte alla skulle välja youtuber eller fotbollsproffs så fick de välja från en lista som jag och vår syv satt ihop.

Arbetsområdet inleddes med en genomgång av hur utbildningssystemet ser ut, vad det finns för olika gymnasieprogram och vad meritpoäng är för något. Eftersom vår syv bara är på skolan varannan vecka så tog jag genomgången, annars hade det självklart varit bättre om hon höll i den. Därefter använde vi den första veckan till att jobba med källkritik, bland annat med hjälp av UR Skolas “Är det sant?” Eleverna fick också jobba i grupp med olika texter och bland annat jämföra reklam från olika gymnasieskolor med mer oberoende information om samma skolor.

Vecka två fick eleverna fortsätta jobba i grupper och söka information tillsammans. De förde anteckningar individuellt och samtidigt pratade vi mycket om sökteknik. Ett vanligt fel eleverna gjorde från början var att skriva in t.ex. “fakta om lokförare” i sökfältet. De fick då upp en färdig faktatext och eftersom de tidigare gått i skolor där de fått lära sig att “skriva om med egna ord” så trodde många att det räckte att ta en färdig text och ändra några ord i den. Vi fick prata mycket om vad plagiat innebär och vad det innebär att faktiskt skriva en självständig text. Att skilja på fakta, åsikter och slutsatser och att referera på ett korrekt sätt. Det är svårt i den åldern,  men våra elever bevisade att det faktiskt går. När man är specifik i sin sökning och vet vad det är man söker efter så blir det lättare.

Eleverna hade en studyguide där det stod vilken information de skulle hitta:

Gymnasieprogram

  • Vad heter programmet och vad får eleverna lära sig där?
  • Hur populärt är programmet? Är det många som söker det?
  • Vad krävs för att komma in? Vilka förkunskaper behöver man, vilka meritpoäng krävs?
  • Är det mest killar eller mest tjejer som går på programmet?
  • Intervju med någon som berättar varför han/hon valt programmet, vad som är bra och mindre bra med utbildningen, om det är lätt eller svårt.
  • Vilken examen får man och hur ser framtidsutsikterna ut?
  • Är det yrkesförberedande eller högskoleförberedande?
  • Yrkesförberedande: Vilka yrken kan du arbeta med efter gymnasiet?
Yrke

  • Vad är det för yrke, vilken yrkestitel har de som jobbar med det?
  • Vilka arbetsuppgifter ingår?
  • Vilka kunskaper, egenskaper och vilken utbildning krävs för att få jobba med yrket?
  • Vad krävs utöver utbildning för att arbeta med yrket?
  • Hur mycket tjänar man?
  • Är det lätt eller svårt att få jobb inom detta yrke?
  • Vad finns det för utvecklingsmöjligheter?
  • Intervju med någon som har yrket, som berättar varför han hon valt yrket och vad som är bra och dåligt med det.
  • Är det mest män eller mest kvinnor som har yrket? Varför tror ni det är så?
  • Vad kan vara viktigt/bra att tänka på om man ska jobba med detta yrke?

 

Först när de hittat all information som de behövde var det dags att börja skriva på uppsatserna. I inledningen skulle de berätta varför de valt sitt yrke eller program och presentera en frågeställning. Här fick vi också prata ganska mycket och ge exempel för att alla skulle förstå vad en frågeställning är. Samma sak när det gällde analys och slutsats, men till slut så hade faktiskt alla greppat det. Eleverna jobbade individuellt med sina uppsatser, men vi jobbade mycket med kamratrespons under arbetets gång. Vi drog upp bra exempel ur elevernas uppsatser på projektorn och eleverna fick läsa varandras texter och ge respons utifrån olika checklistor som vi gav dem.

Jag fick också värdefull hjälp av många av mina gamla elever som idag går på gymnasiet genom att de ställde upp på att bli intervjuade av mina nuvarande elever.

Totalt jobbade vi fem veckor med projektet.

 

Vinster med samarbetet

Från mitt lärarperspektiv kunde jag se många vinster med samarbetet. Förutom att det blir roligare så har vi också sett många andra fördelar:

  • En extra vuxen i klassrummet. Eleverna får snabbare hjälp vilket gör att färre tappar fokus.
  • Expertkunskap. Syv bidrog med kunskap som jag som lärare saknar. Detta underlättade också i bedömningen då syv kunde se om eleverna hade information som inte stämde i sina uppsatser.
  • Roligt för eleverna. När vi började jobba med det här insåg många elever hur spännande det är att fundera på sin egen framtid och de hade många samtal med syv, inte bara om uppgiften utan även om sina egna drömmar.
  • Värdefull hjälp med planeringen, inte minst listan med rekommenderade länkar.

 

Kunskapskrav och centralt innehåll

Projektet utgick från följande centralt innehåll i svenska:

• Lässtrategier för att förstå och tolka texter från olika medier samt för att urskilja texters budskap, både de uttalade och sådant som står mellan raderna.

• Strategier för att skriva olika typer av texter med anpassning till deras typiska uppbyggnad och språkliga drag. Skapande av texter där ord, bild och ljud samspelar.

• Olika sätt att bearbeta egna texter till innehåll och form. Hur man ger och tar emot respons på texter.

• Informationssökning i några olika medier och källor, till exempel i uppslagsböcker, genom intervjuer och via sökmotorer på Internet.

• Hur man jämför källor och prövar deras tillförlitlighet med ett källkritiskt

 

Kunskapskraven som jag bedömde var dessa:

Eleven kan skriva olika slags texter med begripligt innehåll och i huvudsak fungerande struktur samt viss språklig variation. I texterna använder eleven grundläggande regler för stavning, skiljetecken och språkriktighet med viss säkerhet

Eleven kan söka, välja ut och sammanställa information från ett avgränsat urval av källor och för då enkla resonemang om informationens användbarhet. Sammanställningarna innehåller enkla beskrivningar, egna formuleringar och viss användning av ämnesspecifika ord och begrepp.

 

Ett annat upplägg

Förra året gjorde vi ett liknande projekt med årskurs 6. Då hade jag även SO med de klasserna och kunde få in kunskapskrav från samtliga SO-ämnen i projektet. Eleverna gjorde det då som ett grupparbete och istället för att skriva uppsatser så gjorde de muntliga presentationer. Resultatet blev dock det samma – massor av nya kunskaper, ökad förståelse och mer motivation.