Nej, barn gör inte rätt om de kan

Ursprungligen publicerad i Skolvärlden

Alla som minns hur det var att vara barn kan nog vittna om att de gjorde en del dumheter. Det kunde vara roligt att busa, och gränser var till för att testas. Detta var en naturlig del av barndomen och det balanserades av att det fanns en vuxenvärld som bestod provet. Ibland gick man över gränsen och då kunde man få en utskällning eller till och med ett straff. På så sätt lärde vi oss det sociala samspelet, ansvarstagande och hänsyn. Så funkar det än idag för många barn. Men samtidigt börjar balansen att vackla, då vuxenvärlden blir allt mindre intresserad av att ta sitt ansvar och sätta de gränser som barn behöver.

Idag talas det allt mer om lågaffektivt bemötande. En bärande tes för de som förfäktar detta synsätt är att ”barn gör rätt om de kan”. Alla som minns hur det var att vara barn vet att tesen är falsk. Lågaffektivt bemötande är en bra metod när man jobbar med psykiskt sjuka personer, men problemet idag är att det gått från att vara en metod till att bli ett förhållningssätt som tillämpas generellt i skolor och förskolor. När barnen utmanar, testar gränser och bryter mot regler, så tänker man att de inte förstår bättre, att de inte har förmågan att göra rätt. Barnen görs till offer för sitt eget handlande och konsekvenserna uteblir. När detta sker så flyter gränserna ut och förvildningen blir ett faktum.

I diskussioner lärare emellan talas det om elever som kastar stolar, skriker könsord till lärare och misshandlar sina klasskamrater som att det skulle vara något helt naturligt. Beklagligt, men naturligt. Så var det inte när jag var barn. Vuxenvärlden tillät det inte att gå så långt. Det är ingen skillnad på barn idag och barn för tjugo år sedan. Problemet är att vuxenvärlden inte längre är sig lik. Det är som att en hel yrkeskår har drabbats av Münchhausen by proxy. När barn gör som barn alltid gjort så gör vi inte längre som vuxna alltid gjort. Istället sätter vi en stämpel på barnen, vi förklarar dem sjuka och oförmögna att fostras till civiliserade människor. När barnen utmanar har vi fått lära oss att backa, bryter de regler så är det fel på reglerna, säger vi ifrån så kränker vi. På så sätt gör vi barnen precis så hjälplösa och oförmögna som vi redan från början dömt ut dem att vara.

Detta skapar stress hos lärarna. För varje gång en elev misslyckas så är det vi själva som misslyckas. Det är aldrig eleven som gjort fel, utan det är vi som inte anpassat på rätt sätt, som inte bemött på rätt sätt, som inte läst elevens signaler rätt. Men vi får faktiskt skylla oss själva. Värre är det för barnen. Det är alltid de som drabbas hårdast när vuxenvärlden sviker. Visst finns det sjuka barn som saknar förmåga att göra rätt. Dessa ska självklart få lämplig omvårdnad och nödvändiga anpassningar. Men alla de andra gör fel för att de kan, för att vi vuxna frånträtt vårt ansvar. Barn gör inte rätt om de kan. Barn gör rätt när det finns trygga vuxna som leder, stöttar och sätter gränser. Lågaffektivt bemötande är en självisk ursäkt för att slippa ta ansvar. Vi har sett var det leder och nu är det dags att göra om och göra rätt och ta tillbaka både ansvaret och makten i våra klassrum.

Rotlöshet och ytlighet är målet för skolverkets nya ämnesplaner

Mer fokus på kunskap påstods vara målet när skolverket tog sig an att revidera kursplanerna. Nu vet vi att det bara var hittepå. En snabb ordsökning i förslaget till reviderad kursplan för svenska gav följande resultat: ”Resonera/resonemang” nämns 28 gånger, ”digital” nämns 20 gångar, ”stava/stavning” nämns fem gånger. Framtidens Sverige kommer att befolkas av analfabeter med en otrolig förmåga att ordbajsa. Tack för det skolverket! Men detta är ändå inte det värsta. Dessa stackars analfabeter ska dessutom berövas sitt ursprung och sina rötter.

Att motiven är ideologiska är uppenbart. Det är ett annat Sverige man vill skapa och då måste det gamla bort. I historieämnet skulle antiken, och faktiskt hela världshistorien fram till 1500-talet strykas, med undantag av lite vikingatid i mellanstadiet. Här tvingades de dock vika ner sig för motståndet. Men det slutar inte där. Stormaktstiden blir Östersjöväldet och det litterära kulturarvet ska tonas ner. Dramatiken, lyriken och sagorna blir nu ”skönlitteraturens huvudgrenar”. Istället är det ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” som vi förväntas pracka på våra elever. I religionskunskapen lyser Bibeln, en av de viktigaste grundstenarna i den västerländska civilisationen, med sin frånvaro. Så vad finns kvar? Onda vita män. Och en rejäl portion identitetspolitik.

Kolonialism, imperialism och slavhandel står överst i det centrala innehållet för historieämnet. Det uttrycks explicit att det endast är europeisk imperialism och slavhandel vi ska undervisa om, trots att detta på intet sätt är något unikt för den europeiska historien.

I bildämnet ska eleverna få lära sig analysera ”bilder som behandlar identitet och maktrelationer, till exempel sexualitet, etnicitet och kön”. I hemkunskap ska eleverna lära sig att organisera uppgifterna i hemmet utifrån ett jämställdhetsperspektiv. I idrott ska de få lära sig ”hur normer påverkar individers deltagande, till exempel normer kring kön och olika rörelseaktiviteter”. Detta är endast ett axplock, och allt är inte nyheter, men det visar tydligt vilken riktning myndighetsaktivisterna på skolverket vill staka ut för den svenska skolan.

Sveriges framtid är alldeles för viktig för att få ligga i händerna på en samling myndighetsaktivister på skolverket. Vad vi lär våra elever och vad vi väljer att undanhålla fram dem är en angelägenhet för hela samhället. Därför måste vi alla reagera och protestera, för det är inte bara barnen som blir offer för aktivisternas framfart. Det är våra gemensamma rötter de vill ta ifrån oss. Det är vårt religiösa arv. Det är vår rätt att vara stolta över vilka vi är. I ett mångkulturellt samhälle i ständig förändring blir den gemensamma grunden viktigare än någonsin. Den behövs för att våra barn ska lära sig vilka de är och den behövs för att de nya svenskarna ska ha något att integreras i och bli en del utav. Låt dem inte ta den ifrån oss.

Bedömningshysteri och sorgebetyg

Kraven på eleverna har aldrig varit högre och bedömningen aldrig lika omfattande. Men ändå har kunskaperna aldrig varit sämre. Ända sedan 2011 har Sveriges lärare drillats i bedömningens ädla konst. Värdeord har tolkats, diskuterats och omtolkats till förbannelse. Som väldresserade hundar har vi med viftande svansar försökt följa varje ny trend som de stora guruerna slänger ut. I Williams, Nottinghams och den helige Hatties namn har vi tvingat eleverna att bli sina egna lärare och reducerat oss själva till stränga domare. Trots detta lär sig eleverna bara mindre och mindre. Och trots detta får de bara bättre och bättre betyg.

Det här är ett problem, har en nyvaken utbildningsminister nu kommit på och gett betygsutredningen i uppdrag att utreda hur betygsinflationen kan hejdas. Lärare emellan diskuteras det nu hur vi ska göra för att sänka betygen så att de bättre matchar kunskaperna. Då hänger vi upp oss på de nationella proven och hoppas att många elever har en dålig dag då proven skrivs för att vi ska få en anledning att sänka dem. Som tack kan vi få en klapp på huvudet av en skolledare som vill kunna visa upp att hans lärare minsann inte sätter några glädjebetyg. För vem vill att eleverna ska vara glada och känna sig lyckade?

En tanke slår mig. En kättersk tanke. Hur vore det om vi slutade diskutera hur vi ska kunna sänka betygen och istället började prata om hur vi kan öka elevernas kunskaper? För det är väl klart att vi vill ge glädjebetyg, vi måste bara se till att eleverna förtjänar dem också. Det som gör denna tanke så kontroversiell är att den kräver att vi tänker om och att vi vänder ryggen mot våra pedagogiska avgudar. Vi måste på riktigt revidera kursplanerna och låta ”förmågor” träda åt sidan till förmån för kunskaper. Inte bara på låtsas som skolverket håller på med just nu. Och vi måste börja undervisa igen. Idag bedömer jag mer än vad jag undervisar. Så är det för alla lärare jag känner. Eleverna vet att jag måste göra en holistisk bedömning och ta hänsyn till all information jag har om deras kunskaper. Ett misstag kan vara förödande, en fråga kan avslöja en kunskapslucka. Så fungerar det ju inte, men det är naturligt att eleverna tänker så. När inte ens lärare själva förstår läroplanens formuleringar, hur kan vi då förvänta oss att eleverna ska förstå dem?

Om vi tog all den tid som vi lägger på att bedöma våra elever till att istället planera och genomföra effektiv undervisning, då skulle vi se resultat. Om vi rättar deras prov och sätter betyg en gång per termin så kan vi använda resten av tiden till det som borde vara vårt jobb. Det är inte matriser som får våra elever att växa, utan det är genomtänkt, kunskapsbaserad undervisning som gör det. Dock kan en utskriven matris faktiskt fylla en funktion, för om eleverna vänder på den så kan de använda baksidan till att anteckna medan läraren, som nu haft tid att planera sin lektion, håller en lärorik och inspirerande föreläsning.

Inte konstigt att ungarna stannar hemma

Det finns flera saker som stör mig i diskussionerna om hemmasittare. För det första stör det mig hur enkelspårig diskussionen är, och hur den alltid hamnar i samma slentrianmässiga slutsats att skolan har gjort för lite. Det stör mig att man aldrig sätter problemet i ett större sammanhang, utan diskuterar frågan som ett isolerat skolproblem. Allra mest stör det mig hur alla verkar vara överens om att målet är att få tillbaka barnen till skolan, inte att få dem att må bra, få tillbaka självförtroendet och hitta meningen med livet.

Tanken om en skola för alla är en styggelse som grundar sig i socialistiska vanföreställningar om människans beskaffenhet. Genom att mala alla genom samma system tror man sig uppnå jämlikhet och motverka klyftor. Mångfald reduceras till ett slagord; i praktiken är det något man gör allt för att motverka. Med ökade krav har verkligheten hunnit ifatt den svenska skolan och de barn som inte passar in i denna “skola för alla” slås ut. Flyktbeteendet är en naturlig reaktion på ett onaturligt system. Det handlar alltså väldigt lite om vad skolan gör för dessa barn, istället handlar det om vad skolan är. Det är inte en skola för alla utan en skola för de som passar in.

Begreppet hemmasittare är dessutom missvisande. De elever som väljer att lämna skolan och isolera sig i sina hem är bara en del av alla avhoppare. I deras fall handlar det, enligt min egen erfarenhet, oftast om brister i föräldraskapet snarare än i skolan. Många av dessa barn har blivit så söndercurlade att de faller direkt när de ställs inför uppgifter som kräver ansträngning. Här måste samhället sätta in hjälp och stöd i hemmet istället för att söka orsaker där de inte finns. Men många har inte valt att sitta hemma, de har blivit hemmasatta. För barn, precis som vuxna är olika, och skolan som den är utformad idag passar inte för alla. Men de som inte passar in ges inga andra alternativ än att stanna hemma och spela datorspel. Alla andra vägar till lärande och utveckling är stängda, reglade och väl bevakade.

I en skola för alla ska även svagbegåvade och psykiskt funktionshindrade barn pressas in. De ska dessutom klara samma krav, på samma tid som alla andra. För vissa funkar det med rätt anpassningar, för andra är det ett långt lidande som övergår i depression, utslagning och självmord. Denna psykiska misshandel är ett pris som våra styrande politiker är beredda att betala för att upprätthålla illusionen om den likvärdiga skolan. Den maniska besattheten av skolplikten gränsar till galenskap.

Det finns ett sätt att hjälpa alla dessa barn på, oavsett om de är hemmasittare eller hemmasatta. Genom att ersätta skolplikten med en läroplikt öppnas fler vägar till ett framgångsrikt liv, även för de som inte passar in i en skola för alla. Ge tillbaka både makten och ansvaret till föräldrarna och erbjud alternativ. Idag syftar allt ”stöd” till att få tillbaka barnet till skolan. Detta förstärker bara deras ångest ännu mer. Kunde vi istället erbjuda praktikplatser, hemundervisning, specialskolor, profilskolor, alternativa läroplaner, militärskolor, distansundervisning och så vidare så skulle ångesten släppa och dessa barn kunde hitta den väg som är rätt för just dem. För det är inte barnen som är sjuka, de är bara offer för ett system som är sjukligt besatt av att få alla barn in i en skolbyggnad.

 

 

Den sekulära skolan har nått vägs ände

Medan den svenska skolan befinner sig i en djup kris, med sjunkande kunskapsresultat, ökad otrygghet, psykisk ohälsa hos eleverna och allt fler hemmasittare, så väljer våra makthavare att blunda. Istället riktar man sina vapen mot en mycket liten och i de flesta fall väl fungerande del av det svenska skolsystemet, nämligen de konfessionella friskolorna. I januariblåsningen ingick avskaffad religionsfrihet för elever som en av punkterna i överenskommelsen mellan regeringen och dess stödpartier.

Kampanjen mot de konfessionella skolorna är en rökridå, för att leda bort uppmärksamheten från det som nu blivit uppenbart, nämligen den sekulära skolans fullständiga misslyckande.

På bara några decennier har man fullständigt ryckt undan den kristna grund som skolan genom århundradena vilat på. Resultatet ser vi idag. För de sjunkande resultaten och den allmänna förvildningen går hand i hand med skolans sekularisering. När den kristna grunden byts ut mot ett hopkok av postmoderna och identitetspolitiska idéer så är det våra elever som blir offer. De blir försöksdjur i ett socialt experiment, då skolans uppgift inte längre är att dana dugliga bildade samhällsmedborgare, utan att dana en helt ny människa, fri från Gud, fri från sitt ursprung och fri från sitt medfödda kön. Skolan har blivit ett redskap för en kamp mot verkligheten som aldrig kan vinnas. Den rotlöshet som detta skapar blir en grogrund för psykisk ohälsa och moralisk förvirring.

Tanken om människans fria vilja har inte heller någon plats i den sekulära skolan. Eleverna blir hjälplösa offer för omständigheterna. De fråntas rätten att fatta egna beslut, samtidigt som de fråntas ansvaret för sitt eget handlande. Därför kan mobbning, våld och skadegörelse få fortgå då orsaker och lösningar söks i de yttre omständigheterna, men aldrig hos den som utför handlingarna.

Den människosyn som råder säger att alla är lika. Individuella olikheter, liksom könsskillnader och olikheter i begåvning och intelligens förklaras som sociala konstruktioner eller skylls på orättvisa villkor. Att Gud har skapat oss alla olika, till män och kvinnor, till att fylla olika roller i Guds skapelse förnekas. Här har vi förklaringen till att var tionde elev aldrig lyckas och att allt fler elever ger upp och helt enkelt stannar hemma. Eftersom vi alla är lika, tänker man, så ska vi alla kunna klara samma kunskapskrav, på samma tid. När denna inställning konfronteras med verkligheten är det återigen eleverna som blir lidande. För vi är olika och måste tillåtas vara det.

I den sekulära skolan finns heller inget utrymme för kritiskt tänkande eller vetenskaplig nyfikenhet. Trosläror, såsom evolutionsteorin, blir dogmer som inte får ifrågasättas. Flera elever inom den sekulära skolan vittnar om hur de bestraffas med sänkta betyg om de ifrågasätter lärares dogmatiska inställning i skapelse- och moralfrågor.

I en skola på kristen grund får den fria tanken växa och gro. Inget, inte ens Gud fader Jesussjälv, är för helig för att sättas under luppen. Eleverna får utvecklas i enlighet med naturen och inte i strid mot den. I en skola på kristen grund hålls elever ansvariga för sina handlingar och lärarna ges verktyg att effektivt bekämpa mobbning. Eleverna ges en moralisk kompass och en fast grund att bygga kunskap och karaktär på, utifrån egen vilja och egna förutsättningar. Den sekulära skolan har prövats, resultatet är tydligt och slutsatsen självklar: För att lösa skolans problem måste vi gå tillbaka till den fasta grunden som visat sig fungera. För det hus som är byggt på sanden kan aldrig bestå.

Demokrati eller värdegrund

TaggtrådPå regeringskansliet har 261 tjänstemän gått ut i ett upprop med hot om att bryta lojalitetsplikten om nästa regering inte delar deras egna åsikter. Reaktionen borde bli stark och omedelbar. Vilka åsikter som ska råda på regeringskansliet avgörs självklart av vilken regering som lyckas få stöd av det folkvalda parlamentet och inte av en liten grupp politiska aktivister. Det är genom effektiv och ohederlig språkpolitik som de kommer undan med detta. Genom att inte skriva “ideologi” utan istället kalla sina åsikter för “värdegrund” så ställs frågan i ett annat ljus. Värdegrunden, denne ansiktslösa gudom, står nämligen över demokratins spelregler.

Värdegrundens styrka ligger i att den aldrig riktigt definieras. Istället bärs den upp av det minst lika abstrakta begreppet “alla människors lika värde”. Detta används sedan för att sortera människor, man avgör godtyckligt vilka som stöder denna tes och vilka som inte gör det. Enklare uttryckt: Är du vänster så tror du på alla människors lika värde och har dina demokratiska rättigheter i behåll, är du höger gör du det inte och då ställs du utanför. Det är just genom att åberopa alla människors lika värde som tjänstemännen anser sig ha rätten att ställa sig över folkets vilja såsom den kommit till uttryck i fria och allmänna val.

Under valrörelsen blev det även tydligt hur djupt värdegrunden har urholkat skolans demokratiuppdrag. I debattartiklar och i sociala medier har skolpersonal ogenerat argumenterat för att det är lärarens uppdrag att agera politisk aktivist och pådyvla eleverna ideologiska uppfattningar. Senast i raden är Joakim Nilsson, som på LT debatt hävdar att det är hans uppgift som lärare att ta partipolitisk ställning.

Skolans värdegrund är faktiskt definierad. Men även där nämns alla människors lika värde. Därigenom har man kunnat underkänna övriga delar av värdegrunden, de som talar om kristen etik, saklighet och människolivets okränkbarhet. Istället kommer värdegrunden att handla om att ha vissa bestämda uppfattningar i familjepolitiska frågor, jämställdhet, hbtq, kultur, globalisering och migration.

Problemet är inte att denna ideologi lärs ut i skolor. Problemet är att det är i alla skolor. Att det inte finns något alternativ för de som har en annan uppfattning. De som drivit fram värdegrunden kräver inte bara rätten att få uppfostra sina egna barn, de vill uppfostra allas barn. Det är här, där värdegrundens totalitära anspråk kommer upp till ytan och den demokratiska masken faller, som det blir riktigt obehagligt. En demokrati kan inte ha en absolut skolplikt och samtidigt förvägra befolkningen den FN-stadgade rätten att välja utbildning för sina barn.

I en skola för alla ryms mer än en uppfattning. Där lär sig barnen förstå andra sätt att tänka och föräldrarna ges makten över den moraliska fostran. Politisk aktivism får lärare ägna sig åt på sin fritid. Skolan har ett kunskaps- och demokratiuppdrag, ska vi kunna fullgöra detta måste värdegrunden skrotas och barnen ges rätt att bilda sig sina egna uppfattningar.

Kraftfulla åtgärder krävs för att skapa ordning i klassrummen

Artikeln är ursprungligen publicerad på DN Åsikt

Skolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska “se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Otydligt och tandlöst. Så kan man sammanfatta Socialdemokraternas senaste utspel om studiero i skolan. Det är otydligt därför att det är mer retorik än konkret politik och tandlöst för att de förslag som ändå presenteras inte är i närheten av tillräckliga för att lösa den allvarliga situation som skolan befinner sig i.

OrdningSkolan behöver ingen mer symbolpolitik eller löften om nya utredningar som ska ”se över” saker och ting. Det som behövs är att vi gör upp med de tankar och idéer som fört oss dit vi är och att vi nu vågar presentera konkreta, kraftfulla åtgärder för att lösa problemen.

Detta ligger i allas intresse, därför kommer jag här att hjälpa regeringen med en rad förslag på åtgärder som faktiskt skulle fungera. Så utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och ni andra: läs, kopiera och klistra in!

  1. Gör om kursplanerna. Dagens läroplan dömer var tionde elev till misslyckande. Varför dessa elever ska sköta sig i skolan är svårt att motivera. Genom att ta bort allt trams och fokusera på kunskaper så ger vi alla elever en möjlighet att lyckas och ett motiv att sköta sig.
  2. Stärk elevhälsan för att ge elever med sociala problem rätt stöd, på rätt plats. Klassrummet är avsett för lärande och lärarens uppgift är att undervisa. Sociala problem måste i första hand hanteras utanför klassrummet av yrkesgrupper med rätt kompetens.
  3. Lagstifta om föräldrarnas ansvar. Barnen är faktiskt viktigare än både karriärer, fritidsintressen och sociala medier. Att barnen sköter sig är i första hand föräldrarnas ansvar, detta måste tydliggöras i lagstiftningen.
  4. Inför ordningsbetyg. Det måste bli tydligt för eleverna att gott uppförande lönar sig och att dåligt uppförande aldrig accepteras. På samma sätt som vi kräver av elever med inlärningsproblem att de ändå ska lära sig så måste vi kunna kräva av elever med beteendeproblem att de ändå ska bete sig. Med rätt stöd naturligtvis.
  5. Inför jourskolor och förbjud användningen av kuddflickor och kuddpojkar. Inkludering får aldrig innebära att den enes rätt offras till förmån för den andres. Även skötsamma elever har rättigheter och det är de vuxnas, inte barnens, ansvar att upprätthålla ordning. När en elevs beteende blir så allvarligt att det påverkar de övriga elevernas trivsel och lärande måste den elevens problem hanteras utanför det ordinarie klassrummet för att övriga elever ska kunna tillförsäkras en god arbetsro.
  6. Ge lärare de befogenheter vi behöver. Lärare borde inte bara ha rätt, utan också skyldighet att ingripa mot ordningsstörande beteende, även om det innebär att vi måste säga till eller kanske till och med röra en elev. Ingen lärare ska behöva vara rädd att straffas för att han tar sitt ansvar.

Genom dessa åtgärder skiftar vi normen, från den ordningsstörande minoriteten till den skötsamma majoriteten. Eleverna hålls inte längre som gisslan i vänsterns sociala experiment utan alla elever ges samma rättigheter och samma skyldigheter.

Det skulle innebära rätten till en trygg och lugn arbetsmiljö och en skyldighet att uppföra sig så att övriga elevers rätt till en god arbetsmiljö inte kränks – utan åtskillnad av kön, social eller etnisk bakgrund. Så får vi en jämlik och likvärdig skola, på riktigt.