Month: November 2016

Har ni tänkt på att det inte finns några problem i den svenska skolan längre? Problemen avskaffades ungefär samtidigt som Fridolin blev skolminister. Kvar finns nu endast utmaningarna. Så kan det gå när semantiken blir viktigare än verkligheten. På den här bloggen blundar vi inte för problemen, men vi väjer inte heller för utmaningarna. En utmaning är att recensera gymnasieutredningens cirka tusen sidor långa rapport i ett kort blogginlägg. Ett problem är att åtgärderna som föreslås i utredningen är långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som gymnasieskolan brottas med.

Men som lärare förstår jag att fokusera på det positiva i den feedback jag ger. Two stars and a wish. Och jag måste faktiskt erkänna att trots sina brister, så blev jag positivt överraskad när jag läste igenom utredningen. Så istället för att beklaga mig över tokigheter som obligatoriska estetiska kurser eller att införandet av ämnesbetyg ska behöva ytterligare tre års utredande innan det kan bli verklighet, så ska jag försöka begränsa mig till dessa två stjärnor och en mycket viktig önskan.

Den stora vattendelaren i samhället, den mellan de som lyckas och de som inte lyckas i livet, går vid  en gymnasieexamen. Högskoleutbildning och socialt kapital är inte alls lika viktigt som just en gymnasieexamen för att kunna klara sig i livet och förverkliga sina drömmar. Detta verkar utredarna ha insett och mycket fokus ligger därför just på att öka andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning. Förslaget om att förtydliga föräldraansvaret är mycket glädjande och borde i ett sunt samhälle inte vara ett dugg kontroversiellt. Mindre glädjande är hur lite utrymme som ges åt studie- och yrkesvägledarnas viktiga roll i detta sammanhang. Men nu är vi inne på min önskan, så det får vi återkomma till senare. Vi börjar med stjärnorna.

Första stjärnan: Ersätt kursbetygen med ämnesbetyg

En av mina gamla elever ringde mig för ett år sedan. Hon gick då i ettan på gymnasiet. Med gråten i halsen berättade hon att hon fått ett D i samhällskunskap. Den här eleven har alltid kämpat hårt i skolan. Jag minns hur vi brukade sitta kvar långt in på kvällen och jobba med avancerade uppgifter för att hon ville lära sig och få höga betyg. Och det fick hon, för jag hade möjlighet att se vad hon kunde och bedöma hennes utveckling under en längre tid. Ibland kom livet emellan och under vissa perioder klarade hon inte av att ligga på topp. Men det var inga problem, om hon presterade dåligt i några veckor så tog hon igen det med råge några veckor senare. Den chansen fick hon inte i gymnasiet. Betyget baserades på en uppsats och ett prov. Hon missförstod sista frågan i provet vilket gav henne ett E i ett av kunskapskraven. Hon fick möjlighet att göra en kompletterande uppgift inom en vecka, men av olika anledningar lyckades hon inte bli klar i tid. Hon hade goda kunskaper, på uppsatsen fick hon ett A, men på slutbetyget stod  det ett D. Många elever på gymnasiet har liknande erfarenheter. Systemet med kursbetyg är orättvist på flera sätt, för det första så motsvarar inte betyget den faktiska kunskap som eleven har och för  det andra så talar det om att hårt arbete inte lönar sig, det handlar mer om att ha tur och få rätt frågor på provet och att inte ha en dålig dag då  provet ska skrivas. Så, en stor guldstjärna för att Gymnasieutredningen nu föreslår att kursbetygen ersätts med ämnesbetyg.

Andra stjärnan: Stärkta yrkesprogram genom att högskolebehörigheten återinförs

Sedan högskolebehörigheten försvann från yrkesprogrammen så har det blivit allt färre elever som söker dessa program. Det är ett problem, inte bara för eleverna utan för hela samhället som behöver utbildat yrkesfolk. Förvisso har man kunnat läsa till de kurser som behövs för att få behörighet till högskolan, men detta har ofta inte fungerat i praktiken. En fordonselev som jag intervjuade när jag gjorde en fältstudie på en gymnasieskola berättade att han var tvungen att skolka från vissa fordonslektioner för att kunna gå på de kurser som skulle ge högskolebehörighet. Det har alltså inte fungerat rent organisatoriskt. Förslaget från Gymnasieutredningen är nu att yrkesprogrammen i sitt grundupplägg ska ge behörighet till högskolan. Eleverna har sedan möjlighet att aktivt välja bort de kurser som ger behörighet och endast läsa för att få sin yrkesexamen. Detta förslag kommer att åter öka attraktiviteten för  yrkesprogrammen vilket både eleverna och samhället i stort kommer att tjäna på. Möjligheten att ändå välja bort de högskoleförberedande kurserna kommer samtidigt att bidra till att minska avhoppen då eleverna ges en större valfrihet och möjlighet att forma sin utbildning efter de livsmål som de själva satt upp.

Och en önskan: Betona studie- och yrkesvägledningens viktiga roll för att eleverna ska kunna nå sina mål

I de analyser som Gymnasieutredningen gör slås det fast att studie- och yrkesvägledningen är ett viktigt område, inte minst för att förebygga avhopp och programbyten. Man konstaterar också att skolor ofta prioriterar bort denna viktiga del i verksamheten och att vissa syv:are har ansvar för flera tusen elever. Men trots denna insikt så lyser de skarpa förslagen om förbättrad och utökad studie- och yrkesvägledning med sin frånvaro. Man begränsar sig till ett diffust förslag om att “En främjandeinsats för kompetenssamverkan mellan elevhälsa, studie- och yrkesvägledning samt lärare bör genomföras.”

Ja, det behövs en kompetenssamverkan, framför allt mellan studie- och yrkesvägledare och lärare. Vägledning är en pedagogisk uppgift och inget som hör hemma inom elevhälsan. Men det behövs också en kompetenshöjning, främst bland skolledarna, om vad studie- och yrkesvägledning faktiskt är, eller bör vara. När många skolledare tror att de sparar pengar på att dra in på vägledningen så är det ett tydligt bevis på den bristande kunskap som finns. Forskningen visar tydligt på hur bristen på vägledning leder till avhopp och programbyten på gymnasiet. Detta medför stora kostnader, både för eleven som försenar starten på sitt yrkesliv och för samhället som går miste om arbetskraft och tvingas betala för utbildningar som aldrig slutförs.

I utredningen betonas vikten av vägledning i vid bemärkelse, alltså att ett studie- och yrkesvägledningsperspektiv bör finnas med i undervisningen och att vägledningen är hela skolans ansvar. Kompetenssamverkan helt enkelt. Men för att detta ska vara möjligt så krävs det att den som är anställd som studie- och yrkesvägledare ges mandat och förutsättningar att organisera denna samverkan. Om detta görs på rätt sätt så blir det en avlastning för lärarna och en motivation för eleverna. Det är också viktigt att betona tidsperspektivet i vägledningen. Vägledningen bör vara framåtsyftande, mot högre studier och framtida yrken, men många elever behöver också vägledning här och nu, i de pågående studierna. Mentorerna, som i de flesta fall också är ämneslärare har varken den tid eller den kompetens som krävs för denna uppgift. Det bör därför utredas om inte mentorskapet helt bör läggas över på studie- och yrkesvägledarna istället. Möjligheterna är obegränsade, men för att de inte ska gå förlorade så krävs det skarpare förslag. Så här kommer min önskan: Ersätt det diffusa förslaget om kompetenssamverkan med ett skarpt förslag om lagkrav på hur många studie- och yrkesvägledare som måste finnas i förhållande till antalet elever, samt föreslå en lagstiftning om studie- och yrkesvägledarens samordnande ansvar och mandat för vägledningen i vid bemärkelse på skolorna. Och slutligen, utred huruvida det vore lämpligt att kräva studie- och yrkesvägledarexamen av den som ska agera som mentor för eleverna.

 

Ni silar mygg och sväljer kameler, sa Jesus till de religiösa ledare som ägnade sådan omsorg om detaljerna att de helt missade att se det större sammanhanget. Hans liknelse blir återigen aktuell när man lyssnar till argumenten för att tillåta mobiltelefoner i klassrummen. För visst finns det enstaka tillfällen då en mobiltelefon kan komma till användning i undervisningen, men satt i relation till den negativa inverkan som elevernas mobilanvändande har på lärandet i klassrummen och den otrygghet som många elever kan känna så blir det uppenbart att argumenten inte håller. Istället måste vi våga lita på att lärarna klarar av att förmedla den kunskap och utveckla de förmågor som eleverna behöver för att nå sina mål. Till detta kan mobiltelefonerna varken bli ett komplement eller en ersättning.

Michael Ländin menar på DN.Åsikt att mobiler, datorer och surfplattor måste tillåtas i skolan för att eleverna redan i tidig ålder ska vänja sig vid dem. Han ger flera exempel på när mobilen kan vara bra att ha, till exempel när man ska skriva upp läxor, använda miniräknare eller kolla kalendern. Det säger jag inte emot. Men hans resonemang innehåller flera allvarliga brister och bortser fullständigt från den verklighet som lärare och elever möter varje dag i skolan. Det blir tydligt då han skriver att ”För ungdomarna handlar det också att lära sig koncentration och fokus. Det är deras ansvar.” Det här är helt enkelt inte sant. Ungdomarna går inte i skolan för att lära sig fokusera. Däremot måste de kunna fokusera för att tillgodogöra sig undervisningen. Då är det skolans och lärarnas ansvar, inte elevernas, att skapa en miljö som gör det möjligt för eleverna att fokusera på rätt saker. I en inkluderande skola, där även elever med koncentrationssvårigheter ska få plats, kan vi helt enkelt inte lägga över vårt vuxenansvar på eleverna.

Det är heller inte sant, som Ländin hävdar, att mobilen ger omedelbar tillgång till all världens kunskap. Att googla fram fakta ger ingen kunskap om eleverna inte samtidigt klarar av att sätta den i rätt sammanhang och skapa en större förståelse för hur saker hänger ihop. För att klara detta och för att klara av att sålla bland informationen på internet så krävs skickliga lärare som kan undervisa sina elever. Och det krävs elever som hänger med i undervisningen och inte blir störda av sina egna eller andras mobiltelefoner. Här är Ländins förslag att man sätter upp regler för hur mobilerna får användas. Men tro mig, det har testats. Det enda det leder till är ständiga diskussioner och konflikter. Det är enkelt att skriva regler, men att upprätthålla dem kommer ta ännu mer tid och fokus från undervisningen.

Ett annat stort problem i många skolor är att mobiler används till att fota och filma lärare och elever utan att de vet om det. Detta skapar otrygghet, elever som inte vågar prata för att de är rädda att bli inspelade, elever som inte vågar byta om efter idrotten. Det är omöjligt för lärare att helt kontrollera vad eleverna gör med sina mobiler. Barns och ungdomars arbetsmiljö är inte mindre viktig än vuxnas. Mobiltelefoner är förbjudna på alla arbetsplatser där de anses göra mer skada än nytta. Bussförare, butiksbiträden och kriminalvårdare är bara några yrkesgrupper som i de flesta fall är förbjudna att använda mobil när de jobbar. Det är inte för att deras arbetsgivare är teknikhatare, som Ländin antyder, utan för att trygghet, säkerhet och effektivitet är högre värden än tekniken i sig. Att bejaka ny teknik i skolan innebär att vi lär eleverna hur den kan användas och när den ska användas. Eleverna måste behärska tekniken, inte behärskas av den. Därför bör mobiltelefonerna lämnas hemma.