Det viktigaste betyget saknas

Då och då höjs det röster för att återinföra betyget i ordning och uppförande i skolan. Oftast som ett populistiskt utspel och med ganska tunn argumentation. Men bortsett från det så är det märkligt att det inte är gjort för länge sedan. Resonemanget om ordningsbetyg skulle dock behöva utvecklas mer. Ordning och uppförande är en viktig sak och bör finnas med som ett av “kunskapskraven” i betyget som jag hellre skulle vilja kalla “ansvarstagande och social kompetens”

Vi lever i en föränderlig värld. En högstadieelev skulle knappast känna igen sig om hon reste bara femtio år tillbaka i tiden. Ännu mer främmande skulle hon säkert känna sig om hon reste lika många år framåt i tiden. Vi vet helt enkelt inte vad framtiden bär i sitt sköte, vilka kunskaper och färdigheter som kommer efterfrågas, vilka problem och utmaningar vi kommer ha att möta om tio, tjugo, femtio år. Vissa saker går naturligtvis att sia om, men det mesta av framtiden är ändå höljt i dunkel.

Därför försöker vi i skolan att utrusta våra elever för alla tänkbara situationer och utmaningar. Vi vill ge dem en bred kunskapsbas och en välfylld verktygslåda att ta med sig in i framtiden. Och det är bra. Det mesta av det de tar med sig från skolan kommer de att ha mer eller mindre nytta av.

Sakkunskaper kan i värsta fall visa sig bli värdelösa. Men något vi vet att eleverna alltid kommer ha nytta av hur framtiden än kommer att te sig är en fast karaktär, förmåga till ansvarstagande och planering och social kompetens. Så varför inte kvalitetssäkra även den utvecklingen hos eleverna genom att den följs upp och bedöms på samma sätt som ämneskunskaperna?

Det finns förstås en massa andra fördelar med ett sådant betyg också. När man jobbar mer aktivt med det personliga ansvarstagandet så kommer det ganska snabbt att ge positiva följdverkningar även på elevernas övriga arbete, då de tar ett större ansvar för sitt skolarbete. Arbetsmiljön i klassrummen skulle också förbättras avsevärt då effekten av ett gott beteende blir så mycket mer konkret för eleverna. Detta i sin tur skulle inte bara skapa lugna och harmoniska lärare och elever utan också förbättra elevernas studieresultat då läraren kan lägga sin tid på undervisning och eleverna får en god miljö där det är lätt att tillgodogöra sig kunskaperna.

Slutligen handlar det om vilka människor vi vill dana för det framtida samhället. Idag uppfostras ungdomen till konsumenter och ledorden är “här och nu”. Allt ska konsumeras och förbrukas i jakten på status; mobiler, skor, kläder, vänner och kärlek. Om skolan tog sitt fostrande ansvar på allvar skulle vi kunna bli en motvikt mot den destruktiva populärkulturen och förse framtidens människor med bestående värden såsom ansvarstagande för sig själv, sin miljö och sina medmänniskor och en förståelse för att man själv bara är en del i en mycket större mänsklig gemenskap.

Nedan följer ett (i högsta grad ofullständigt) försök till att konkretisera hur kunskapskraven skulle kunna vara formulerade. Jag utgår från E-nivån, progressionen kanske säger sig själv.

För betyget E skall eleven förstå vikten av ett personligt ansvarstagande. Eleven visar detta genom att i hög utsträckning komma i tid till lektioner, vara förberedd med arbetsmaterial, penna mm. Eleven visar det också genom att i hög utsträckning göra sina läxor i tid och slutföra sina uppgifter i skolan. Vidare visar eleven ansvarstagande genom att pröva olika metoder och be om hjälp för att komma framåt i sitt arbete.

Eleven förstår vikten av att ta ansvar för sin närmiljö, genom att vara rädd om skolans, sitt eget och andras material och egendom.

Eleven förstår hur hennes språkbruk och beteende påverkar henne själv och andra. Hon visar detta genom att föra till viss del utvecklade resonemang kring betydelsen av språkbruket, beteendet och respekten för andra. Eleven visar också sin förståelse genom att i hög grad följa skolans gemensamma ordningsregler, följa lärares anvisningar och tillsägelser och vårda sitt språk.

Eleven visar förståelse för det sociala samspelet genom att respektera andra personers åsikter, ställningstaganden och personlighet. Eleven tar också tydligt avstånd från mobbning och ingriper på lämpligt sätt då hon ser att det förekommer. Elevens kan föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om vikten av gemensamt ansvarstagande och hur man kan vara med och påverka sin omgivning. Elevens visar det genom att aktivt utnyttja de rättigheter och möjligheter hon har till påverkan genom exempelvis klass- och elevråd.

Bort med åtgärdsprogrammen!

Förslaget att slopa åtgärdsprogrammen har mötts med blandade reaktioner. När remissvaren nu inkommit från bl.a. lärarfacken och de olika skolmyndigheterna står det klart att såväl Skolverket som Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten är kritiska till förslaget. Från skolledarna och lärarfacken är reaktionerna mer positiva.

Det är lätt att förstå den oro som Greger Bååth på SPSM uttrycker i SkolvärldenRätten till stöd får inte bli beroende av föräldrarnas resurser, ork och engagemang. Skolan har en kompensatorisk roll, den är viktig i det här sammanhanget och vi tror att det finns en viss risk för att den uttunnas, med ett sådant här system.

Han har naturligtvis alldeles rätt i att alla elever ska ha samma rätt till det stöd de behöver, helt oberoende av föräldrarnas engagemang. Men så har det aldrig sett ut, oavsett hur många åtgärdsprogram som upprättats för en elev.

Vi måste ändå utgå från att lärarna vill väl. Vi vill ge våra elever allt det de behöver för att kunna lyckas i skolan, trivas och känna glädje i sitt lärande. När vi misslyckas med detta så beror det aldrig på att det saknats ett skrivet åtgärdsprogram, utan problemet handlar om bristande resurser, för många elever per lärare, för få specialpedagoger och ibland en ineffektiv organisation av verksamheten. Den bittra verkligheten i skolan av idag är den att resurserna att hjälpa bara räcker till en del, de övriga hör till svinnet, som en förtvivlad förälder uttryckte saken.

Att ta bort åtgärdsprogrammen löser inte problemet. Men det frigör lite mer resurser som kan läggas på att genomdriva de åtgärder som behövs, istället för att bara skriva ner dem. Ett åtgärdsprogram har aldrig hjälpt en elev, det är åtgärderna som hjälper och även om det finns program skrivna så går resurserna oftast till de elever som har drivande föräldrar.

Ska vi fördjupa oss ännu mer i problemet, vilket vi absolut borde göra, så tycker jag att en bra början är att granska läroplanens kunskapskrav. Trots formuleringarna i de övergripande målen om att skolan ska stimulera eleverna att hitta sin unika egenart och annat i samma anda så ges i de konkreta kunskapskraven inget utrymme för detta. Explicit uttrycks vilka förmågor som är önskvärda, implicit framgår då också vilka förmågor som inte anses värdefulla.

Förmågorna är dessutom ofta kontextbundna. Det spelar ingen roll ifall en elev kan analysera spelet i en fotbollsmatch, eller förstå och kunna återge handlingen i ett skönlitterärt verk, om hon inte klarar av att  “utifrån egna erfarenheter och referensramar samt olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i verket”.

Kanske skulle vi kunna formulera en läroplan som tar större hänsyn till elevernas olikheter. Alla måste kunna läsa, skriva och räkna, alla måste lära sig att ta ansvar och visa respekt och hänsyn för sina medmänniskor och sin miljö. Men utöver detta så borde det kunna finnas en större flexibilitet. Kanske skulle vi också kunna lära oss att inte underskatta de rena faktakunskaperna heller, så att de elever som ännu inte utvecklat sin intellektuella förmåga till att analysera och se samband i alla fall får en bra grund att fortsätta den utvecklingen på.

Kanske finns det helt andra lösningar för att hjälpa de elever som idag inte når målen. Men oavsett vad så är det handling och inte program som leder framåt.