Month: February 2017

Vänstern har gått på offensiven i skoldebatten under den senaste veckan. Tre uppseendeväckande förslag har lagts fram, som alla har det gemensamt att de angriper valfriheten och mångfalden inom den svenska skolan. Först ut var LO, som tillsammans med de två lärarfacken presenterade sin ”Likvärdighetsagenda”. Den går i korthet ut på att begränsa det fria skolvalet, tvinga friskolor att kvotera in nyanlända och att införa en portalparagraf om socioekonomiskt blandade klasser, vad nu det innebär. Därefter var det regeringens tur. Först kom förslag om att ytterligare försvåra för troende elever och föräldrar att välja en skola där deras religionsfrihet inte blir begränsad, något som tydligt strider mot de mänskliga rättigheterna. Därefter fick vi veta att regeringen nu ämnar gå in och peta i hur vi lärare och skolledare gör våra gruppindelningar, med en lag som förbjuder könsuppdelade grupper.

Skolan som en institution för bildning och kunskap där fria tankar får växa och gro är död. Istället för fria tankar och mångfald är nu målet ideologisk och kulturell likriktning. Om Gud inte lyckats göra alla människor lika så ska banne mig den svenska skolan ta vid där Gud gick bet. Ungefär så går tankegångarna.

Låt oss börja med Likvärdighetsagendan. Det är väl bra med likvärdighet? Ja, i betydelsen att ett A i Kiruna ska motsvara samma kunskaper som ett A i Malmö, eller att alla skolor ska garantera eleverna en hög kvalité i deras utbildning. Men det verkar inte riktigt vara det man menar. När jag läser igenom rapporten så förs tankarna tillbaka till min egen högstadietid. Den duktiga flickan tvingades alltid sitta mitt emellan klassens två värsta bråkstakar. Då kunde de inte bråka lika mycket och de kunde be henne om hjälp om de mot förmodan fick för sig att ge sig i kast med skolarbete. Det verkar vara den här strategin man nu vill göra till lag. Frågan är vad den duktiga flickan tyckte om det här. Hon sade ju aldrig ifrån. Och frågan är vilka elever som kommer bli hjälpa av den föreslagna tvångsintegrationen. De högpresterande? De lågpresterande? Eller ingen alls? För det man glömmer är att anledningen till att den duktiga flickan lärde sig mer och fick högre betyg än bråkstakarna var att hon ansträngde sig hårdare, det hade ingenting att göra med hennes föräldrars inkomst, hennes etniska ursprung eller boendestandard.

I den mån som det faktiskt finns hinder för socioekonomiskt utsatta elever så måste dessa självklart undanröjas. Läxor får aldrig utformas på ett sätt som kräver att välutbildade föräldrar kan hjälpa sina barn, och elever som har en hemmasituation som omöjliggör läxläsning måste kunna få det stödet i skolan eller någon annanstans istället. Jag har träffat många sådana elever och de som valt att anstränga sig har nått stora framgångar, medan många av de bortskämda medelklasseleverna som hellre ägnar sig åt sina mobiler än åt skolarbete har misslyckats med att nå målen.

Möjligheten för ambitiösa elever att välja bort skolor som inte kan erbjuda dem tillräckliga utmaningar, eller där de tvingas stå ut med att bli störda av elever som valt att inte ta skolan på allvar måste garanteras i ett fritt samhälle. Detta gäller oavsett elevernas socioekonomiska, etniska eller religiösa bakgrund. Förslaget om tvångsintegrering utgår inte från elevernas bästa, utan från helt andra politiska mål och en önskan om att stöpa alla i samma form. Det är inte likvärdighet – det är likriktning.

I samma anda kommer sedan ett förslag från regeringen om att skärpa tillsynen på de religiösa friskolorna. Hade man kunnat så hade man antagligen redan förbjudit alla konfessionella skolor. Men nu finns det mänskliga rättigheter och internationella konventioner att förhålla sig till så då får man helt enkelt göra så gott man kan. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte, men målet är tydligt: Skolan ska med all kraft motverka religiös mångfald. Precis som i Likvärdighetsagendan så handlar det inte om att tillgodose elevernas bästa utan om att använda skolan som ett politiskt verktyg. Kanske har man insett att alldeles för få religiöst troende röstar på Miljöpartiet och nu vill man mota Olle i grind.

För inte far troende elever illa av att få gå tillsammans med andra troende. Att tanken på att eleverna får starta sin morgon med en gemensam bön, avsluta fredagen med en psalm och fritt få diskutera frågor om tro, etik och moral är så skrämmande att regeringen ropar efter mer förbud och hårdare kontroll säger mer om regeringen än det säger om de religiösa friskolorna. Målet är inte likvärdighet, utan likriktning.

Ibland blandar jag avsiktligt tjejer och killar när jag delar in eleverna i grupper för att det kan skapa en intressant gruppdynamik. Ibland gör jag tvärtom och delar in klassen i killgrupper och tjejgrupper för att det kan skapa större trygghet, framför allt om det är känsliga frågor som ska diskuteras. Snart kan jag göra mig skyldig till brott om jag inte ändrar hur jag gör mina gruppindelningar. Regeringen saknar nämligen förtroende för mig och mina över 100 000 kollegor och tror inte att vi klarar av att sköta denna basala uppgift utan tydliga pekpinnar.

När det handlar om könsuppdelade klasser och grupper så har debatten främst kretsat kring skolidrotten. Frågorna man bör ställa sig är om könsblandade grupper kommer göra att flickornas och pojkarnas resultat höjs, eller om det sänks, eller om det inte påverkas alls. Finns det inte några tydliga belägg för att resultaten faktiskt höjs eller att elevernas välmående ökar så blir det tydligt att det även här ligger politiska motiv bakom, snarare än en önskan om att göra den svenska skolan bättre för våra elever. Återigen: Det är inte likvärdighet – Det är likriktning.