Perspektiv på Pisa

2013 fick gå till historien som Pisaåret. Det år då det vi redan visste blev ännu något tydligare för oss alla. De svenska elevernas resultat befinner sig i fritt fall. Detta är naturligtvis skrämmande, men som sagt, ingen nyhet. Det som faktiskt är ännu mer skrämmande är reaktionerna. Och förslagen på lösningar. Det kalla duggregn av tomma klyschor som legat som en våt slöja över skoldebatten i flera decennier förvandlades till en  fullskalig hagelstorm. Klyschorna slog hårt och skoningslöst, men dess innehåll ekade lika tomt som tidigare.

“Vi måste jobba mer med inkludering” tyckte någon, Moderaterna kontrade med att “Varje elev måste bli sedd”. “Genustänket måste få genomsyra all undervisning” tyckte någon annan, medan ytterligare någon väldresserad papegoja gapade om “en skola för alla”.

Självklart måste varje elev kunna bli sedd och alla måste självklart få bli inkluderade i skolan, på ett eller annat sätt. Men när dessa begrepp, dessa floskler, aldrig definieras utan stannar vid att vara just tomma floskler så blir de snarast till hån mot alla de elever och lärare som kämpar varje dag för att få ihop vardagen i de svenska skolorna.

Några uppfriskande undantag fanns trots allt i debatten. Den allra skarpaste analysen, som inte bara behandlade symtomen, gjordes av Kjell Åke Forsgren på SvD opinion.

Utanför traditionell media talades det om “elefanten i klassrummet”. Detta uppenbara som ingen får uttala högt. Att Sverige har världsrekord i invandring, att våra skolor är fyllda med elever från jordens alla hörn som kanske aldrig gått i skolan och fått lära sig räkna, läsa och skriva, eller som åtminstone av fullt naturliga orsaker har svårt med det svenska språket.

Man behöver egentligen inte alls gå in i en diskussion om invandring för att kunna konstatera att mångfalden i svenska skolor är en tuff utmaning och att den är ett av svaren på varför de mätbara kunskaperna sjunker. Kanske ger detta en massa positiva resultat också i form av att våra elevers sociala och kulturella kompetens höjs, men ser vi till det mätbara så kan vi inte blunda för att detta är en orsak.

Svensk invandrings- och flyktingpolitik är ingenting som vi i skolans värld kan påverka. Det är bara något vi måste förhålla oss till och göra det bästa utav. På samma sätt är det med mycket annat. Vi förstår nog alla att skolan inte är en isolerad värld, men ändå är det det synsättet vi utgår ifrån i diskussionerna om den svenska skolan. Skolan kan inte heller göra mycket åt att de flesta föräldrar slutat att uppfostra sina barn och vi kan bara delvis bidra till att motverka det kunskapsförakt som präglar kulturen i hela samhället. Resten måste andra delar av samhället ta ansvar för. Likadant är det med drogmissbruk, datorspelsmissbruk, och hundratals andra sociala problem som gör att barnen och ungdomarna inte klarar av att prestera i skolan. Skolan förväntas ta ansvar för allt detta där övriga samhället svikit våra barn och sedan låtsas man vara förvånad när skolan inte klarar av det som borde vara vårt uppdrag, att förmedla kunskap och utveckla färdigheter och förståelse hos våra elever.

Här ser vi alltså att problemet är så mycket större än bara sjunkande kunskapsresultat. Vi skulle radikalt och ganska direkt kunna nå en avsevärd höjning av kunskapsresultaten bara genom att renodla skolans uppdrag, att plocka bort eller omfördela lärarnas administrativa börda och lägga över hela skolans kompensatoriska uppdrag på andra instanser i samhället. På så sätt löser vi mycket av skolans problem, men vi löser inte någon av de bakomliggande orsakerna till problemen.

Att ta sig an problemet i grunden är något betydligt svårare och något som kräver en betydligt djupare problemanalys än den som vanligen brukar presenteras. Vi har ett samhälle som skapar trasiga barn, rotlösa, ibland destruktiva, ofta självföraktande. Vi har föräldrar som visar större ömhet mot sina Iphones än mot sina barn, ett samhälle som bytt ut gudstjänsten mot mammonsdyrkan. Föräldrar som dövar sitt dåliga samvete med att dränka sina barn i materiellt skräp och en ideologi som säger att uppfostran är detsamma som övergrepp. Vi har förvandlats till bitar i ett livspussel där maka och make blir konkurrenter och barnen blir en belastning när mamma och pappa ständigt måste jaga status, bygga karriär, köpa den senaste tekniken. Med hjälp av sociala media kan vi visa för hela världen hur väl vi lyckats lägga vårt pussel, när vi lägger upp vackra semesterbilder från Thailand där vi bygger sandslott med våra glada barn. Belöningen kommer i form av andras avundsjuka som de döljer genom att trycka “gilla”. När sedan barnen reagerar på det enda sätt de förstår så tror vi att det är dem det är fel på, vi trycker på dem en diagnos och fyller dem med piller för att deras rop efter kärlek, omsorg och uppmärksamhet inte ska väcka oss ur illusionen om vår egen lycka.

I detta ständiga jagande efter vind har vi inte tid att ge våra barn goda värderingar. Den uppgiften lägger vi över på populärkulturen. TV och Internet får förmedla idealen till våra barn. Där får flickor redan i åttaårsåldern lära sig hur man rakar benen och lägger på smink. Goda kvinnliga förebilder lär våra barn att en lyckad kvinna har stora bröst, slank midja, låg IQ och hög kändisstatus. Men fan ta den patriarkale förtryckare som på julafton kommer med en inslagen leksaksspis till den lilla flickan, eller över huvud taget något som kan tolkas som traditionellt kvinnligt. Den moderna kvinnan är ju fri! Nåväl.

Inga av dessa problem kan lösas inom skolans väggar. Men alla måste de hanteras. Det är inte en fråga om resurser. Inte i första hand. Det som krävs är ett andligt uppvaknande där vi vuxna vågar axla det ansvar som barnen kräver av oss. Vi måste ta vårt livspussel och kasta all världens väg. Vi måste genomskåda Mammon och förstå att kärlek inte kostar pengar. Det är hos föräldrarna det måste börja. Det är föräldrarna som måste inse att tid, omsorg, umgänge, lek och gränssättning är betydligt bättre sätt att visa sin kärlek än genom materiella gåvor. När det inte längre är fult att välja bort karriären för sin familj så vet vi att vinden har vänt och att vi är på rätt väg, och då kommer vi snart se en förändring även i skolan, i elevernas resultat.

Tills dess får vi helt enkelt kämpa på. Vi får ge eleverna den kärlek som de inte får hemifrån, vi får ge dem uppfostran, tid och umgänge, och när det blir tid över så kan vi lägga den på kunskapsförmedling.

Naturligtvis är det en onyanserad bild jag ger. Men den är sann och jag vill göra det tydligt. Många elever klarar sig bra och har höga resultat i skolan, men alltför många elever faller emellan och det kan endast till en mycket liten del förklaras med brister i undervisningen. Problemet är den kultur vi skapat, där de vuxna flytt sitt ansvar och barnen har blivit en belastning.