Bedömningshysteri och sorgebetyg

Kraven på eleverna har aldrig varit högre och bedömningen aldrig lika omfattande. Men ändå har kunskaperna aldrig varit sämre. Ända sedan 2011 har Sveriges lärare drillats i bedömningens ädla konst. Värdeord har tolkats, diskuterats och omtolkats till förbannelse. Som väldresserade hundar har vi med viftande svansar försökt följa varje ny trend som de stora guruerna slänger ut. I Williams, Nottinghams och den helige Hatties namn har vi tvingat eleverna att bli sina egna lärare och reducerat oss själva till stränga domare. Trots detta lär sig eleverna bara mindre och mindre. Och trots detta får de bara bättre och bättre betyg.

Det här är ett problem, har en nyvaken utbildningsminister nu kommit på och gett betygsutredningen i uppdrag att utreda hur betygsinflationen kan hejdas. Lärare emellan diskuteras det nu hur vi ska göra för att sänka betygen så att de bättre matchar kunskaperna. Då hänger vi upp oss på de nationella proven och hoppas att många elever har en dålig dag då proven skrivs för att vi ska få en anledning att sänka dem. Som tack kan vi få en klapp på huvudet av en skolledare som vill kunna visa upp att hans lärare minsann inte sätter några glädjebetyg. För vem vill att eleverna ska vara glada och känna sig lyckade?

En tanke slår mig. En kättersk tanke. Hur vore det om vi slutade diskutera hur vi ska kunna sänka betygen och istället började prata om hur vi kan öka elevernas kunskaper? För det är väl klart att vi vill ge glädjebetyg, vi måste bara se till att eleverna förtjänar dem också. Det som gör denna tanke så kontroversiell är att den kräver att vi tänker om och att vi vänder ryggen mot våra pedagogiska avgudar. Vi måste på riktigt revidera kursplanerna och låta ”förmågor” träda åt sidan till förmån för kunskaper. Inte bara på låtsas som skolverket håller på med just nu. Och vi måste börja undervisa igen. Idag bedömer jag mer än vad jag undervisar. Så är det för alla lärare jag känner. Eleverna vet att jag måste göra en holistisk bedömning och ta hänsyn till all information jag har om deras kunskaper. Ett misstag kan vara förödande, en fråga kan avslöja en kunskapslucka. Så fungerar det ju inte, men det är naturligt att eleverna tänker så. När inte ens lärare själva förstår läroplanens formuleringar, hur kan vi då förvänta oss att eleverna ska förstå dem?

Om vi tog all den tid som vi lägger på att bedöma våra elever till att istället planera och genomföra effektiv undervisning, då skulle vi se resultat. Om vi rättar deras prov och sätter betyg en gång per termin så kan vi använda resten av tiden till det som borde vara vårt jobb. Det är inte matriser som får våra elever att växa, utan det är genomtänkt, kunskapsbaserad undervisning som gör det. Dock kan en utskriven matris faktiskt fylla en funktion, för om eleverna vänder på den så kan de använda baksidan till att anteckna medan läraren, som nu haft tid att planera sin lektion, håller en lärorik och inspirerande föreläsning.

Inte konstigt att ungarna stannar hemma

Det finns flera saker som stör mig i diskussionerna om hemmasittare. För det första stör det mig hur enkelspårig diskussionen är, och hur den alltid hamnar i samma slentrianmässiga slutsats att skolan har gjort för lite. Det stör mig att man aldrig sätter problemet i ett större sammanhang, utan diskuterar frågan som ett isolerat skolproblem. Allra mest stör det mig hur alla verkar vara överens om att målet är att få tillbaka barnen till skolan, inte att få dem att må bra, få tillbaka självförtroendet och hitta meningen med livet.

Tanken om en skola för alla är en styggelse som grundar sig i socialistiska vanföreställningar om människans beskaffenhet. Genom att mala alla genom samma system tror man sig uppnå jämlikhet och motverka klyftor. Mångfald reduceras till ett slagord; i praktiken är det något man gör allt för att motverka. Med ökade krav har verkligheten hunnit ifatt den svenska skolan och de barn som inte passar in i denna “skola för alla” slås ut. Flyktbeteendet är en naturlig reaktion på ett onaturligt system. Det handlar alltså väldigt lite om vad skolan gör för dessa barn, istället handlar det om vad skolan är. Det är inte en skola för alla utan en skola för de som passar in.

Begreppet hemmasittare är dessutom missvisande. De elever som väljer att lämna skolan och isolera sig i sina hem är bara en del av alla avhoppare. I deras fall handlar det, enligt min egen erfarenhet, oftast om brister i föräldraskapet snarare än i skolan. Många av dessa barn har blivit så söndercurlade att de faller direkt när de ställs inför uppgifter som kräver ansträngning. Här måste samhället sätta in hjälp och stöd i hemmet istället för att söka orsaker där de inte finns. Men många har inte valt att sitta hemma, de har blivit hemmasatta. För barn, precis som vuxna är olika, och skolan som den är utformad idag passar inte för alla. Men de som inte passar in ges inga andra alternativ än att stanna hemma och spela datorspel. Alla andra vägar till lärande och utveckling är stängda, reglade och väl bevakade.

I en skola för alla ska även svagbegåvade och psykiskt funktionshindrade barn pressas in. De ska dessutom klara samma krav, på samma tid som alla andra. För vissa funkar det med rätt anpassningar, för andra är det ett långt lidande som övergår i depression, utslagning och självmord. Denna psykiska misshandel är ett pris som våra styrande politiker är beredda att betala för att upprätthålla illusionen om den likvärdiga skolan. Den maniska besattheten av skolplikten gränsar till galenskap.

Det finns ett sätt att hjälpa alla dessa barn på, oavsett om de är hemmasittare eller hemmasatta. Genom att ersätta skolplikten med en läroplikt öppnas fler vägar till ett framgångsrikt liv, även för de som inte passar in i en skola för alla. Ge tillbaka både makten och ansvaret till föräldrarna och erbjud alternativ. Idag syftar allt ”stöd” till att få tillbaka barnet till skolan. Detta förstärker bara deras ångest ännu mer. Kunde vi istället erbjuda praktikplatser, hemundervisning, specialskolor, profilskolor, alternativa läroplaner, militärskolor, distansundervisning och så vidare så skulle ångesten släppa och dessa barn kunde hitta den väg som är rätt för just dem. För det är inte barnen som är sjuka, de är bara offer för ett system som är sjukligt besatt av att få alla barn in i en skolbyggnad.

 

 

Miljöpartiets värderingar är inte samhällets

Utbildningsminister Gustav Fridolin ryter ifrån mot skolhuvudmän som inte delar hans värdegrund. I en artikel på Aftonbladet Åsikt lovar Fridolin att stoppa konfessionella skolor som inte följer samhällets värderingar.

Det kan tyckas lite magstarkt av en partiledare med tre procent av väljarkåren i ryggen att göra sig till talesperson för “samhällets värderingar”. För samhället är – tro det eller ej – mer än bara Miljöpartiet. Samhället är de kristna, det är muslimerna, det är ateister och buddhister, liberaler och konservativa, feminister och traditionalister.

Läroplanen lovar faktiskt att alla dessa med samma förtroende ska kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att de inte blir ensidigt påverkade av den ena eller andra åskådningen. Alltså, inte ensidigt påverkade av kristendom eller islam, men inte heller av ateism, feminism eller identitetspolitik. Om Fridolin får igenom sitt hot så är frågan var alla de barn som inte har miljöpartistiska föräldrar ska ta vägen. Redan idag tvingas familjer som hemskolar sina barn söka politisk asyl i våra grannländer.

Vill vi ha en skola för alla så kan vi inte vara rädda för mångfald. Vill någon gå i en skola där rasterna är anpassade så att de kan be på rätt tider, eller där de tillåts sjunga psalmer och fira kristna högtider så måste de få göra det. Mångfald är inte farligt. Sedan finns det alltid avarter, dessa ska självklart bekämpas. Men där har den kommunala skolan ett större problem än de konfessionella skolorna. Jag har i diskussioner på facebook talat med ateistiska lärare på kommunala skolor som sagt att de kräver av sina elever att de inte bara ska känna till evolutionsteorin, utan att de också måste tro på den för att bli godkända. Däremot har jag aldrig talat med en kristen lärare som underkänt en elev som ifrågasatt Bibelns skapelseberättelse.

Angreppet kanske bör ses som ett desperat försök att säkra återväxten i ett parti som med stor sannolikhet har spelat ut sin roll i svensk politik. Religiösa skolor producerar inga miljöpartistiska väljare. Men det är hela vår demokrati han sätter på spel. I ett pluralistiskt samhälle måste kristna och muslimska barn ha samma rätt som ateistiska barn att gå i en skola där de ges möjlighet att utöva sin tro. Fridolin avslutar sin artikel med att slå fast att den som inte står upp för mänskliga rättigheter ska stoppas från att driva friskolor i Sverige. Men att vara skolminister och aktivt bekämpa de mänskliga rättigheterna verkar vara helt i sin ordning.