Det finns flera saker som stör mig i diskussionerna om hemmasittare. För det första stör det mig hur enkelspårig diskussionen är, och hur den alltid hamnar i samma slentrianmässiga slutsats att skolan har gjort för lite. Det stör mig att man aldrig sätter problemet i ett större sammanhang, utan diskuterar frågan som ett isolerat skolproblem. Allra mest stör det mig hur alla verkar vara överens om att målet är att få tillbaka barnen till skolan, inte att få dem att må bra, få tillbaka självförtroendet och hitta meningen med livet.
Tanken om en skola för alla är en styggelse som grundar sig i socialistiska vanföreställningar om människans beskaffenhet. Genom att mala alla genom samma system tror man sig uppnå jämlikhet och motverka klyftor. Mångfald reduceras till ett slagord; i praktiken är det något man gör allt för att motverka. Med ökade krav har verkligheten hunnit ifatt den svenska skolan och de barn som inte passar in i denna “skola för alla” slås ut. Flyktbeteendet är en naturlig reaktion på ett onaturligt system. Det handlar alltså väldigt lite om vad skolan gör för dessa barn, istället handlar det om vad skolan är. Det är inte en skola för alla utan en skola för de som passar in.
Begreppet hemmasittare är dessutom missvisande. De elever som väljer att lämna skolan och isolera sig i sina hem är bara en del av alla avhoppare. I deras fall handlar det, enligt min egen erfarenhet, oftast om brister i föräldraskapet snarare än i skolan. Många av dessa barn har blivit så söndercurlade att de faller direkt när de ställs inför uppgifter som kräver ansträngning. Här måste samhället sätta in hjälp och stöd i hemmet istället för att söka orsaker där de inte finns. Men många har inte valt att sitta hemma, de har blivit hemmasatta. För barn, precis som vuxna är olika, och skolan som den är utformad idag passar inte för alla. Men de som inte passar in ges inga andra alternativ än att stanna hemma och spela datorspel. Alla andra vägar till lärande och utveckling är stängda, reglade och väl bevakade.
I en skola för alla ska även svagbegåvade och psykiskt funktionshindrade barn pressas in. De ska dessutom klara samma krav, på samma tid som alla andra. För vissa funkar det med rätt anpassningar, för andra är det ett långt lidande som övergår i depression, utslagning och självmord. Denna psykiska misshandel är ett pris som våra styrande politiker är beredda att betala för att upprätthålla illusionen om den likvärdiga skolan. Den maniska besattheten av skolplikten gränsar till galenskap.
Det finns ett sätt att hjälpa alla dessa barn på, oavsett om de är hemmasittare eller hemmasatta. Genom att ersätta skolplikten med en läroplikt öppnas fler vägar till ett framgångsrikt liv, även för de som inte passar in i en skola för alla. Ge tillbaka både makten och ansvaret till föräldrarna och erbjud alternativ. Idag syftar allt ”stöd” till att få tillbaka barnet till skolan. Detta förstärker bara deras ångest ännu mer. Kunde vi istället erbjuda praktikplatser, hemundervisning, specialskolor, profilskolor, alternativa läroplaner, militärskolor, distansundervisning och så vidare så skulle ångesten släppa och dessa barn kunde hitta den väg som är rätt för just dem. För det är inte barnen som är sjuka, de är bara offer för ett system som är sjukligt besatt av att få alla barn in i en skolbyggnad.
skolfokus 