Gymnasieutredningen – Two stars and a wish

Har ni tänkt på att det inte finns några problem i den svenska skolan längre? Problemen avskaffades ungefär samtidigt som Fridolin blev skolminister. Kvar finns nu endast utmaningarna. Så kan det gå när semantiken blir viktigare än verkligheten. På den här bloggen blundar vi inte för problemen, men vi väjer inte heller för utmaningarna. En utmaning är att recensera gymnasieutredningens cirka tusen sidor långa rapport i ett kort blogginlägg. Ett problem är att åtgärderna som föreslås i utredningen är långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som gymnasieskolan brottas med.

Men som lärare förstår jag att fokusera på det positiva i den feedback jag ger. Two stars and a wish. Och jag måste faktiskt erkänna att trots sina brister, så blev jag positivt överraskad när jag läste igenom utredningen. Så istället för att beklaga mig över tokigheter som obligatoriska estetiska kurser eller att införandet av ämnesbetyg ska behöva ytterligare tre års utredande innan det kan bli verklighet, så ska jag försöka begränsa mig till dessa två stjärnor och en mycket viktig önskan.

Den stora vattendelaren i samhället, den mellan de som lyckas och de som inte lyckas i livet, går vid  en gymnasieexamen. Högskoleutbildning och socialt kapital är inte alls lika viktigt som just en gymnasieexamen för att kunna klara sig i livet och förverkliga sina drömmar. Detta verkar utredarna ha insett och mycket fokus ligger därför just på att öka andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning. Förslaget om att förtydliga föräldraansvaret är mycket glädjande och borde i ett sunt samhälle inte vara ett dugg kontroversiellt. Mindre glädjande är hur lite utrymme som ges åt studie- och yrkesvägledarnas viktiga roll i detta sammanhang. Men nu är vi inne på min önskan, så det får vi återkomma till senare. Vi börjar med stjärnorna.

Första stjärnan: Ersätt kursbetygen med ämnesbetyg

En av mina gamla elever ringde mig för ett år sedan. Hon gick då i ettan på gymnasiet. Med gråten i halsen berättade hon att hon fått ett D i samhällskunskap. Den här eleven har alltid kämpat hårt i skolan. Jag minns hur vi brukade sitta kvar långt in på kvällen och jobba med avancerade uppgifter för att hon ville lära sig och få höga betyg. Och det fick hon, för jag hade möjlighet att se vad hon kunde och bedöma hennes utveckling under en längre tid. Ibland kom livet emellan och under vissa perioder klarade hon inte av att ligga på topp. Men det var inga problem, om hon presterade dåligt i några veckor så tog hon igen det med råge några veckor senare. Den chansen fick hon inte i gymnasiet. Betyget baserades på en uppsats och ett prov. Hon missförstod sista frågan i provet vilket gav henne ett E i ett av kunskapskraven. Hon fick möjlighet att göra en kompletterande uppgift inom en vecka, men av olika anledningar lyckades hon inte bli klar i tid. Hon hade goda kunskaper, på uppsatsen fick hon ett A, men på slutbetyget stod  det ett D. Många elever på gymnasiet har liknande erfarenheter. Systemet med kursbetyg är orättvist på flera sätt, för det första så motsvarar inte betyget den faktiska kunskap som eleven har och för  det andra så talar det om att hårt arbete inte lönar sig, det handlar mer om att ha tur och få rätt frågor på provet och att inte ha en dålig dag då  provet ska skrivas. Så, en stor guldstjärna för att Gymnasieutredningen nu föreslår att kursbetygen ersätts med ämnesbetyg.

Andra stjärnan: Stärkta yrkesprogram genom att högskolebehörigheten återinförs

Sedan högskolebehörigheten försvann från yrkesprogrammen så har det blivit allt färre elever som söker dessa program. Det är ett problem, inte bara för eleverna utan för hela samhället som behöver utbildat yrkesfolk. Förvisso har man kunnat läsa till de kurser som behövs för att få behörighet till högskolan, men detta har ofta inte fungerat i praktiken. En fordonselev som jag intervjuade när jag gjorde en fältstudie på en gymnasieskola berättade att han var tvungen att skolka från vissa fordonslektioner för att kunna gå på de kurser som skulle ge högskolebehörighet. Det har alltså inte fungerat rent organisatoriskt. Förslaget från Gymnasieutredningen är nu att yrkesprogrammen i sitt grundupplägg ska ge behörighet till högskolan. Eleverna har sedan möjlighet att aktivt välja bort de kurser som ger behörighet och endast läsa för att få sin yrkesexamen. Detta förslag kommer att åter öka attraktiviteten för  yrkesprogrammen vilket både eleverna och samhället i stort kommer att tjäna på. Möjligheten att ändå välja bort de högskoleförberedande kurserna kommer samtidigt att bidra till att minska avhoppen då eleverna ges en större valfrihet och möjlighet att forma sin utbildning efter de livsmål som de själva satt upp.

Och en önskan: Betona studie- och yrkesvägledningens viktiga roll för att eleverna ska kunna nå sina mål

I de analyser som Gymnasieutredningen gör slås det fast att studie- och yrkesvägledningen är ett viktigt område, inte minst för att förebygga avhopp och programbyten. Man konstaterar också att skolor ofta prioriterar bort denna viktiga del i verksamheten och att vissa syv:are har ansvar för flera tusen elever. Men trots denna insikt så lyser de skarpa förslagen om förbättrad och utökad studie- och yrkesvägledning med sin frånvaro. Man begränsar sig till ett diffust förslag om att “En främjandeinsats för kompetenssamverkan mellan elevhälsa, studie- och yrkesvägledning samt lärare bör genomföras.”

Ja, det behövs en kompetenssamverkan, framför allt mellan studie- och yrkesvägledare och lärare. Vägledning är en pedagogisk uppgift och inget som hör hemma inom elevhälsan. Men det behövs också en kompetenshöjning, främst bland skolledarna, om vad studie- och yrkesvägledning faktiskt är, eller bör vara. När många skolledare tror att de sparar pengar på att dra in på vägledningen så är det ett tydligt bevis på den bristande kunskap som finns. Forskningen visar tydligt på hur bristen på vägledning leder till avhopp och programbyten på gymnasiet. Detta medför stora kostnader, både för eleven som försenar starten på sitt yrkesliv och för samhället som går miste om arbetskraft och tvingas betala för utbildningar som aldrig slutförs.

I utredningen betonas vikten av vägledning i vid bemärkelse, alltså att ett studie- och yrkesvägledningsperspektiv bör finnas med i undervisningen och att vägledningen är hela skolans ansvar. Kompetenssamverkan helt enkelt. Men för att detta ska vara möjligt så krävs det att den som är anställd som studie- och yrkesvägledare ges mandat och förutsättningar att organisera denna samverkan. Om detta görs på rätt sätt så blir det en avlastning för lärarna och en motivation för eleverna. Det är också viktigt att betona tidsperspektivet i vägledningen. Vägledningen bör vara framåtsyftande, mot högre studier och framtida yrken, men många elever behöver också vägledning här och nu, i de pågående studierna. Mentorerna, som i de flesta fall också är ämneslärare har varken den tid eller den kompetens som krävs för denna uppgift. Det bör därför utredas om inte mentorskapet helt bör läggas över på studie- och yrkesvägledarna istället. Möjligheterna är obegränsade, men för att de inte ska gå förlorade så krävs det skarpare förslag. Så här kommer min önskan: Ersätt det diffusa förslaget om kompetenssamverkan med ett skarpt förslag om lagkrav på hur många studie- och yrkesvägledare som måste finnas i förhållande till antalet elever, samt föreslå en lagstiftning om studie- och yrkesvägledarens samordnande ansvar och mandat för vägledningen i vid bemärkelse på skolorna. Och slutligen, utred huruvida det vore lämpligt att kräva studie- och yrkesvägledarexamen av den som ska agera som mentor för eleverna.

 

Favorit i repris: Eleverna har rätt till en mobilfri skola

Ursprungligen publicerad på DN Åsikt 2016 01 19

Argumenten för att tillåta mobiltelefoner i skolan är inte hållbara. Mobiltelefonerna stör undervisningen och försämrar lärandet. De kan innebära ett arbetsmiljöproblem för både lärare och elever. Nu är det dags att skolan slutar lägga ansvaret på eleverna själva och vågar säga nej.

Ni silar mygg och sväljer kameler, sa Jesus till de religiösa ledare som ägnade sådan omsorg om detaljerna att de helt missade att se det större sammanhanget. Hans liknelse blir återigen aktuell när man lyssnar till argumenten för att tillåta mobiltelefoner i klassrummen. För visst finns det enstaka tillfällen då en mobiltelefon kan komma till användning i undervisningen, men satt i relation till den negativa inverkan som elevernas mobilanvändande har på lärandet i klassrummen och den otrygghet som många elever kan känna så blir det uppenbart att argumenten inte håller. Istället måste vi våga lita på att lärarna klarar av att förmedla den kunskap och utveckla de förmågor som eleverna behöver för att nå sina mål. Till detta kan mobiltelefonerna varken bli ett komplement eller en ersättning.

Michael Ländin menar på DN.Åsikt att mobiler, datorer och surfplattor måste tillåtas i skolan för att eleverna redan i tidig ålder ska vänja sig vid dem. Han ger flera exempel på när mobilen kan vara bra att ha, till exempel när man ska skriva upp läxor, använda miniräknare eller kolla kalendern. Det säger jag inte emot. Men hans resonemang innehåller flera allvarliga brister och bortser fullständigt från den verklighet som lärare och elever möter varje dag i skolan. Det blir tydligt då han skriver att ”För ungdomarna handlar det också att lära sig koncentration och fokus. Det är deras ansvar.” Det här är helt enkelt inte sant. Ungdomarna går inte i skolan för att lära sig fokusera. Däremot måste de kunna fokusera för att tillgodogöra sig undervisningen. Då är det skolans och lärarnas ansvar, inte elevernas, att skapa en miljö som gör det möjligt för eleverna att fokusera på rätt saker. I en inkluderande skola, där även elever med koncentrationssvårigheter ska få plats, kan vi helt enkelt inte lägga över vårt vuxenansvar på eleverna.

Det är heller inte sant, som Ländin hävdar, att mobilen ger omedelbar tillgång till all världens kunskap. Att googla fram fakta ger ingen kunskap om eleverna inte samtidigt klarar av att sätta den i rätt sammanhang och skapa en större förståelse för hur saker hänger ihop. För att klara detta och för att klara av att sålla bland informationen på internet så krävs skickliga lärare som kan undervisa sina elever. Och det krävs elever som hänger med i undervisningen och inte blir störda av sina egna eller andras mobiltelefoner. Här är Ländins förslag att man sätter upp regler för hur mobilerna får användas. Men tro mig, det har testats. Det enda det leder till är ständiga diskussioner och konflikter. Det är enkelt att skriva regler, men att upprätthålla dem kommer ta ännu mer tid och fokus från undervisningen.

Ett annat stort problem i många skolor är att mobiler används till att fota och filma lärare och elever utan att de vet om det. Detta skapar otrygghet, elever som inte vågar prata för att de är rädda att bli inspelade, elever som inte vågar byta om efter idrotten. Det är omöjligt för lärare att helt kontrollera vad eleverna gör med sina mobiler. Barns och ungdomars arbetsmiljö är inte mindre viktig än vuxnas. Mobiltelefoner är förbjudna på alla arbetsplatser där de anses göra mer skada än nytta. Bussförare, butiksbiträden och kriminalvårdare är bara några yrkesgrupper som i de flesta fall är förbjudna att använda mobil när de jobbar. Det är inte för att deras arbetsgivare är teknikhatare, som Ländin antyder, utan för att trygghet, säkerhet och effektivitet är högre värden än tekniken i sig. Att bejaka ny teknik i skolan innebär att vi lär eleverna hur den kan användas och när den ska användas. Eleverna måste behärska tekniken, inte behärskas av den. Därför bör mobiltelefonerna lämnas hemma.

Sverige behöver ett vägledarlyft

Framtiden har aldrig tett sig mer osäker än nu. Hoten, men också möjligheterna är fler än någonsin. De snabba förändringarna på arbets- och utbildningsmarknaden har gjort det svårt för många, speciellt för ungdomarna, att orientera sig. Samtidigt ställer skolan högre krav på eleverna att prestera och leva upp till kunskapskrav som många gånger känns helt obegripliga. Lärare får allt svårare att besvara den klassiska frågan: Varför ska vi kunna det här? Pressen på att alltid prestera på topp, men utan att kunna se syftet eller den långsiktiga nyttan med sina ansträngningar skapar en onödig stress hos de unga och leder till att den psykiska ohälsan ökar.

Framtiden ses ofta som ett stort, svart och skrämmande hål. Ungdomarna behöver hjälp för att fylla detta hål, de behöver kunskap om hur samhällets strukturer fungerar och förändras och de behöver få en ökad kunskap om sig själva och hjälp att stärka sitt självförtroende. Här räcker inte den personal som finns i skolan till. Det krävs att vi tänker om och inser hur akut behovet av en utökad studie- och yrkesvägledning är i de svenska skolorna. Sverige behöver ett vägledarlyft.

Frågan blir inte mindre aktuell nu när vi gått in i en ny folkvandringstid. Hundratusentals människor, varav många ungdomar, från andra länder ska nu etablera sig på en för dem ny och okänd arbets- och utbildningsmarknad. Här behövs professionell vägledning. Men trenden är istället att vägledningen ges allt mindre utrymme i de svenska skolorna. De otydliga kraven i styrdokumenten gör studie- och yrkesvägledningen till ett lovligt område att skära ner på, men man förstår inte att man biter sig själv i svansen när man gör detta.

Bristen på studie- och yrkesvägledning belastar skolans övriga områden. Elevhälsan belastas när stressen hos eleverna ökar, lärarna belastas när deras planeringstid går till sådana uppgifter som borde ligga på en studie- och yrkesvägledare och inte minst drabbas eleverna själva i form av ökad stress och sämre studieresultat. I gymnasiet har man också kunnat se att bristen på studie- och yrkesvägledning ökar avhoppen.

Därför bör kraven på studie- och yrkesvägledning formuleras skarpare i Skolverkets styrdokument. Inför krav på en heltidsanställd studie- och yrkesvägledare per 400 elever. Förtydliga kraven på vägledning redan i de yngre åldrarna, och flytta studie- och yrkesvägledaren från elevhälsan till den pedagogiska verksamheten i skolorna. På så sätt blir vägledningen en avlastning för alla. Lärarnas vardag kommer underlättas när de får elever som mår bättre och är mer motiverade då de förstår värdet av sina ansträngningar. Och inte minst för skolledningarna kommer det bli en positiv överraskning när de inser att ett vägledarlyft blir en ren vinstaffär för skolorna.

Om kunskapskrav och tidiga betyg

Vi hade problem med att en elev i årskurs sju ständigt var försenad till lektionerna. Han ville komma i tid och vi försökte hjälpa honom. Föreslog att han skulle förinstallera larm på telefonen för att kunna hålla bättre koll på tiden. Vi var många som misstog honom för att vara en slarver, tills vi insåg vad problemet berodde på. Han kunde inte klockan.

När vi tar emot nya elever i årskurs sju så förutsätter vi att de kommer till oss med vissa förkunskaper. De borde kunna klockan, känna till de olika räknesätten, kunna skriva korrekt och med en handstil som går att tyda. Men en stor andel av de elever som kommer upp i högstadiet förstår inte när det ska vara en eller två konsonanter, de särskriver, har ett mycket bristfälligt ordförråd, saknar förmåga att göra enkla analyser och dra enkla slutsatser. Vi skulle många gånger behöva repetera grunderna med de här eleverna. Traggla stavning, skrivregler, plus och minus. Men kravet på oss och eleverna är att det ska stå ett E på betyget innan vi går på jullov. Då hastar vi vidare, mot högstadiets kunskapskrav och lämnar luckorna tomma. Ju längre fram vi kommer desto högre blir kraven. Eleverna, som många gånger inte ens kan stava till ideologi eller politik och ännu mindre förstår vad orden betyder, ska kunna presentera egna historiska analyser över politiska utvecklingslinjer.

Konsekvensen blir att kunskapskraven som syftar till att säkra en kunskapsutveckling hos eleverna istället får den direkt motsatta effekten. Den stora mängden detaljerade kunskapskrav och ett överdrivet fokus på betyg gör att det inte ges någon möjlighet att fylla igen de kunskapsluckor som finns. Resultatet blir misslyckande och utslagning. Här någonstans brukar man sätta in stödåtgärder, så långt budgeten medger. Klarar eleven inte av att läsa så får hon texten på CD-skiva istället, kan hon inte formulera sig i skrift så får hon göra provet muntligt. Det är inte ovanligt att man först nu, efter sju år i skolbänken upptäcker att eleven har dyslexi eller andra svårigheter vilka gett henne stora problem som lätt hade kunnat förebyggas om problemet upptäckts tidigare. För att då inte tala om det mänskliga lidande det har inneburit för eleven innan problemet upptäckts.

Mot den här bakgrunden så kan man välkomna Alliansens förslag om tidigare betyg. De föreslår nu att betyg införs redan i årskurs fyra. Man skulle gott kunna ha betyg redan från första klass, men först krävs det andra åtgärder om inte också detta ska ge effekten att elevernas möjligheter till lärande begränsas ännu mer.

Den som läst igenom kunskapskraven för de olika ämnena vet att det inte är någon upphetsande läsning. Någon gång har jag gjort det misstaget att jag inför ett nytt område slängt upp kunskapskraven på projektorn och försäkrat mig om att eleverna förstått dem. När jag gjort detta har jag nästan kunnat höra hur nyfikenheten, lusten och kreativiteten sugits ut genom ventilationen. Eleverna börjar plötsligt se svårigheter och hinder. Med tanke på de kunskapsluckor som många (kanske de flesta, i någon grad) har när de kommer upp till högstadiet så blir kunskapskraven något som talar om för dem att de kommer misslyckas. För hur ska de kunna leva upp till exempelvis kravet att kunna ”resonera om olika ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhetsfrågor och redogöra för välutvecklade och väl underbyggda förslag på lösningar där några konsekvenser för människa, samhälle och natur vägs in”, när de inte ens förstår hälften av begreppen som används i det kunskapskravet.

För att klara detta så krävs en hel del. Man måste klara av att hantera stora textmängder, för läroboken räcker inte som källa till en sådan analys. Man måste vara väl förtrogen med begreppen, såsom ”sociala hållbarhetsfrågor”. Man måste inte minst ha utvecklat en god förmåga till informationssökning och källkritik. Listan kan göras oändligt. Att ställa detta krav på en elev som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv, som inte fått lära sig hur man antecknar eller ens lyckas få med sig penna och papper till lektionen, det är på gränsen till barnmisshandel.

Samtidigt är detta något man borde kunna när man går i högstadiet. Tidiga betyg, som ett sätt att säkra elevernas kunskapsutveckling redan från årskurs ett och se till att de har den kunskap de behöver för att på ett bra sätt klara kunskapskraven i högstadiet kan vara en lösning. Men då måste kunskapskraven göras om. De måste bli färre, tydligare och mer relevanta. Grunderna måste betonas starkare. Alla barn ska kunna räkna, läsa och skriva. Kraven bör också bli mer flexibla så att alla barnens förmågor kan tillvaratas och alla barn med rätta kan få känna sig lyckade. Och viktigaste av allt, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, elevernas sociala utveckling, ansvarstagande och uppförande, bör också tydligt följas upp redan från start. Det här skulle kunna lösa mycket. Varje elevs behov av stöd och stimulans skulle upptäckas tidigt och varje elev skulle kunna finna en glädje i lärandet och nå sin fulla potential.

Perspektiv på Pisa

2013 fick gå till historien som Pisaåret. Det år då det vi redan visste blev ännu något tydligare för oss alla. De svenska elevernas resultat befinner sig i fritt fall. Detta är naturligtvis skrämmande, men som sagt, ingen nyhet. Det som faktiskt är ännu mer skrämmande är reaktionerna. Och förslagen på lösningar. Det kalla duggregn av tomma klyschor som legat som en våt slöja över skoldebatten i flera decennier förvandlades till en  fullskalig hagelstorm. Klyschorna slog hårt och skoningslöst, men dess innehåll ekade lika tomt som tidigare.

“Vi måste jobba mer med inkludering” tyckte någon, Moderaterna kontrade med att “Varje elev måste bli sedd”. “Genustänket måste få genomsyra all undervisning” tyckte någon annan, medan ytterligare någon väldresserad papegoja gapade om “en skola för alla”.

Självklart måste varje elev kunna bli sedd och alla måste självklart få bli inkluderade i skolan, på ett eller annat sätt. Men när dessa begrepp, dessa floskler, aldrig definieras utan stannar vid att vara just tomma floskler så blir de snarast till hån mot alla de elever och lärare som kämpar varje dag för att få ihop vardagen i de svenska skolorna.

Några uppfriskande undantag fanns trots allt i debatten. Den allra skarpaste analysen, som inte bara behandlade symtomen, gjordes av Kjell Åke Forsgren på SvD opinion.

Utanför traditionell media talades det om “elefanten i klassrummet”. Detta uppenbara som ingen får uttala högt. Att Sverige har världsrekord i invandring, att våra skolor är fyllda med elever från jordens alla hörn som kanske aldrig gått i skolan och fått lära sig räkna, läsa och skriva, eller som åtminstone av fullt naturliga orsaker har svårt med det svenska språket.

Man behöver egentligen inte alls gå in i en diskussion om invandring för att kunna konstatera att mångfalden i svenska skolor är en tuff utmaning och att den är ett av svaren på varför de mätbara kunskaperna sjunker. Kanske ger detta en massa positiva resultat också i form av att våra elevers sociala och kulturella kompetens höjs, men ser vi till det mätbara så kan vi inte blunda för att detta är en orsak.

Svensk invandrings- och flyktingpolitik är ingenting som vi i skolans värld kan påverka. Det är bara något vi måste förhålla oss till och göra det bästa utav. På samma sätt är det med mycket annat. Vi förstår nog alla att skolan inte är en isolerad värld, men ändå är det det synsättet vi utgår ifrån i diskussionerna om den svenska skolan. Skolan kan inte heller göra mycket åt att de flesta föräldrar slutat att uppfostra sina barn och vi kan bara delvis bidra till att motverka det kunskapsförakt som präglar kulturen i hela samhället. Resten måste andra delar av samhället ta ansvar för. Likadant är det med drogmissbruk, datorspelsmissbruk, och hundratals andra sociala problem som gör att barnen och ungdomarna inte klarar av att prestera i skolan. Skolan förväntas ta ansvar för allt detta där övriga samhället svikit våra barn och sedan låtsas man vara förvånad när skolan inte klarar av det som borde vara vårt uppdrag, att förmedla kunskap och utveckla färdigheter och förståelse hos våra elever.

Här ser vi alltså att problemet är så mycket större än bara sjunkande kunskapsresultat. Vi skulle radikalt och ganska direkt kunna nå en avsevärd höjning av kunskapsresultaten bara genom att renodla skolans uppdrag, att plocka bort eller omfördela lärarnas administrativa börda och lägga över hela skolans kompensatoriska uppdrag på andra instanser i samhället. På så sätt löser vi mycket av skolans problem, men vi löser inte någon av de bakomliggande orsakerna till problemen.

Att ta sig an problemet i grunden är något betydligt svårare och något som kräver en betydligt djupare problemanalys än den som vanligen brukar presenteras. Vi har ett samhälle som skapar trasiga barn, rotlösa, ibland destruktiva, ofta självföraktande. Vi har föräldrar som visar större ömhet mot sina Iphones än mot sina barn, ett samhälle som bytt ut gudstjänsten mot mammonsdyrkan. Föräldrar som dövar sitt dåliga samvete med att dränka sina barn i materiellt skräp och en ideologi som säger att uppfostran är detsamma som övergrepp. Vi har förvandlats till bitar i ett livspussel där maka och make blir konkurrenter och barnen blir en belastning när mamma och pappa ständigt måste jaga status, bygga karriär, köpa den senaste tekniken. Med hjälp av sociala media kan vi visa för hela världen hur väl vi lyckats lägga vårt pussel, när vi lägger upp vackra semesterbilder från Thailand där vi bygger sandslott med våra glada barn. Belöningen kommer i form av andras avundsjuka som de döljer genom att trycka “gilla”. När sedan barnen reagerar på det enda sätt de förstår så tror vi att det är dem det är fel på, vi trycker på dem en diagnos och fyller dem med piller för att deras rop efter kärlek, omsorg och uppmärksamhet inte ska väcka oss ur illusionen om vår egen lycka.

I detta ständiga jagande efter vind har vi inte tid att ge våra barn goda värderingar. Den uppgiften lägger vi över på populärkulturen. TV och Internet får förmedla idealen till våra barn. Där får flickor redan i åttaårsåldern lära sig hur man rakar benen och lägger på smink. Goda kvinnliga förebilder lär våra barn att en lyckad kvinna har stora bröst, slank midja, låg IQ och hög kändisstatus. Men fan ta den patriarkale förtryckare som på julafton kommer med en inslagen leksaksspis till den lilla flickan, eller över huvud taget något som kan tolkas som traditionellt kvinnligt. Den moderna kvinnan är ju fri! Nåväl.

Inga av dessa problem kan lösas inom skolans väggar. Men alla måste de hanteras. Det är inte en fråga om resurser. Inte i första hand. Det som krävs är ett andligt uppvaknande där vi vuxna vågar axla det ansvar som barnen kräver av oss. Vi måste ta vårt livspussel och kasta all världens väg. Vi måste genomskåda Mammon och förstå att kärlek inte kostar pengar. Det är hos föräldrarna det måste börja. Det är föräldrarna som måste inse att tid, omsorg, umgänge, lek och gränssättning är betydligt bättre sätt att visa sin kärlek än genom materiella gåvor. När det inte längre är fult att välja bort karriären för sin familj så vet vi att vinden har vänt och att vi är på rätt väg, och då kommer vi snart se en förändring även i skolan, i elevernas resultat.

Tills dess får vi helt enkelt kämpa på. Vi får ge eleverna den kärlek som de inte får hemifrån, vi får ge dem uppfostran, tid och umgänge, och när det blir tid över så kan vi lägga den på kunskapsförmedling.

Naturligtvis är det en onyanserad bild jag ger. Men den är sann och jag vill göra det tydligt. Många elever klarar sig bra och har höga resultat i skolan, men alltför många elever faller emellan och det kan endast till en mycket liten del förklaras med brister i undervisningen. Problemet är den kultur vi skapat, där de vuxna flytt sitt ansvar och barnen har blivit en belastning.

Det viktigaste betyget saknas

Då och då höjs det röster för att återinföra betyget i ordning och uppförande i skolan. Oftast som ett populistiskt utspel och med ganska tunn argumentation. Men bortsett från det så är det märkligt att det inte är gjort för länge sedan. Resonemanget om ordningsbetyg skulle dock behöva utvecklas mer. Ordning och uppförande är en viktig sak och bör finnas med som ett av “kunskapskraven” i betyget som jag hellre skulle vilja kalla “ansvarstagande och social kompetens”

Vi lever i en föränderlig värld. En högstadieelev skulle knappast känna igen sig om hon reste bara femtio år tillbaka i tiden. Ännu mer främmande skulle hon säkert känna sig om hon reste lika många år framåt i tiden. Vi vet helt enkelt inte vad framtiden bär i sitt sköte, vilka kunskaper och färdigheter som kommer efterfrågas, vilka problem och utmaningar vi kommer ha att möta om tio, tjugo, femtio år. Vissa saker går naturligtvis att sia om, men det mesta av framtiden är ändå höljt i dunkel.

Därför försöker vi i skolan att utrusta våra elever för alla tänkbara situationer och utmaningar. Vi vill ge dem en bred kunskapsbas och en välfylld verktygslåda att ta med sig in i framtiden. Och det är bra. Det mesta av det de tar med sig från skolan kommer de att ha mer eller mindre nytta av.

Sakkunskaper kan i värsta fall visa sig bli värdelösa. Men något vi vet att eleverna alltid kommer ha nytta av hur framtiden än kommer att te sig är en fast karaktär, förmåga till ansvarstagande och planering och social kompetens. Så varför inte kvalitetssäkra även den utvecklingen hos eleverna genom att den följs upp och bedöms på samma sätt som ämneskunskaperna?

Det finns förstås en massa andra fördelar med ett sådant betyg också. När man jobbar mer aktivt med det personliga ansvarstagandet så kommer det ganska snabbt att ge positiva följdverkningar även på elevernas övriga arbete, då de tar ett större ansvar för sitt skolarbete. Arbetsmiljön i klassrummen skulle också förbättras avsevärt då effekten av ett gott beteende blir så mycket mer konkret för eleverna. Detta i sin tur skulle inte bara skapa lugna och harmoniska lärare och elever utan också förbättra elevernas studieresultat då läraren kan lägga sin tid på undervisning och eleverna får en god miljö där det är lätt att tillgodogöra sig kunskaperna.

Slutligen handlar det om vilka människor vi vill dana för det framtida samhället. Idag uppfostras ungdomen till konsumenter och ledorden är “här och nu”. Allt ska konsumeras och förbrukas i jakten på status; mobiler, skor, kläder, vänner och kärlek. Om skolan tog sitt fostrande ansvar på allvar skulle vi kunna bli en motvikt mot den destruktiva populärkulturen och förse framtidens människor med bestående värden såsom ansvarstagande för sig själv, sin miljö och sina medmänniskor och en förståelse för att man själv bara är en del i en mycket större mänsklig gemenskap.

Nedan följer ett (i högsta grad ofullständigt) försök till att konkretisera hur kunskapskraven skulle kunna vara formulerade. Jag utgår från E-nivån, progressionen kanske säger sig själv.

För betyget E skall eleven förstå vikten av ett personligt ansvarstagande. Eleven visar detta genom att i hög utsträckning komma i tid till lektioner, vara förberedd med arbetsmaterial, penna mm. Eleven visar det också genom att i hög utsträckning göra sina läxor i tid och slutföra sina uppgifter i skolan. Vidare visar eleven ansvarstagande genom att pröva olika metoder och be om hjälp för att komma framåt i sitt arbete.

Eleven förstår vikten av att ta ansvar för sin närmiljö, genom att vara rädd om skolans, sitt eget och andras material och egendom.

Eleven förstår hur hennes språkbruk och beteende påverkar henne själv och andra. Hon visar detta genom att föra till viss del utvecklade resonemang kring betydelsen av språkbruket, beteendet och respekten för andra. Eleven visar också sin förståelse genom att i hög grad följa skolans gemensamma ordningsregler, följa lärares anvisningar och tillsägelser och vårda sitt språk.

Eleven visar förståelse för det sociala samspelet genom att respektera andra personers åsikter, ställningstaganden och personlighet. Eleven tar också tydligt avstånd från mobbning och ingriper på lämpligt sätt då hon ser att det förekommer. Elevens kan föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om vikten av gemensamt ansvarstagande och hur man kan vara med och påverka sin omgivning. Elevens visar det genom att aktivt utnyttja de rättigheter och möjligheter hon har till påverkan genom exempelvis klass- och elevråd.

Bort med åtgärdsprogrammen!

Förslaget att slopa åtgärdsprogrammen har mötts med blandade reaktioner. När remissvaren nu inkommit från bl.a. lärarfacken och de olika skolmyndigheterna står det klart att såväl Skolverket som Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten är kritiska till förslaget. Från skolledarna och lärarfacken är reaktionerna mer positiva.

Det är lätt att förstå den oro som Greger Bååth på SPSM uttrycker i SkolvärldenRätten till stöd får inte bli beroende av föräldrarnas resurser, ork och engagemang. Skolan har en kompensatorisk roll, den är viktig i det här sammanhanget och vi tror att det finns en viss risk för att den uttunnas, med ett sådant här system.

Han har naturligtvis alldeles rätt i att alla elever ska ha samma rätt till det stöd de behöver, helt oberoende av föräldrarnas engagemang. Men så har det aldrig sett ut, oavsett hur många åtgärdsprogram som upprättats för en elev.

Vi måste ändå utgå från att lärarna vill väl. Vi vill ge våra elever allt det de behöver för att kunna lyckas i skolan, trivas och känna glädje i sitt lärande. När vi misslyckas med detta så beror det aldrig på att det saknats ett skrivet åtgärdsprogram, utan problemet handlar om bristande resurser, för många elever per lärare, för få specialpedagoger och ibland en ineffektiv organisation av verksamheten. Den bittra verkligheten i skolan av idag är den att resurserna att hjälpa bara räcker till en del, de övriga hör till svinnet, som en förtvivlad förälder uttryckte saken.

Att ta bort åtgärdsprogrammen löser inte problemet. Men det frigör lite mer resurser som kan läggas på att genomdriva de åtgärder som behövs, istället för att bara skriva ner dem. Ett åtgärdsprogram har aldrig hjälpt en elev, det är åtgärderna som hjälper och även om det finns program skrivna så går resurserna oftast till de elever som har drivande föräldrar.

Ska vi fördjupa oss ännu mer i problemet, vilket vi absolut borde göra, så tycker jag att en bra början är att granska läroplanens kunskapskrav. Trots formuleringarna i de övergripande målen om att skolan ska stimulera eleverna att hitta sin unika egenart och annat i samma anda så ges i de konkreta kunskapskraven inget utrymme för detta. Explicit uttrycks vilka förmågor som är önskvärda, implicit framgår då också vilka förmågor som inte anses värdefulla.

Förmågorna är dessutom ofta kontextbundna. Det spelar ingen roll ifall en elev kan analysera spelet i en fotbollsmatch, eller förstå och kunna återge handlingen i ett skönlitterärt verk, om hon inte klarar av att  “utifrån egna erfarenheter och referensramar samt olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i verket”.

Kanske skulle vi kunna formulera en läroplan som tar större hänsyn till elevernas olikheter. Alla måste kunna läsa, skriva och räkna, alla måste lära sig att ta ansvar och visa respekt och hänsyn för sina medmänniskor och sin miljö. Men utöver detta så borde det kunna finnas en större flexibilitet. Kanske skulle vi också kunna lära oss att inte underskatta de rena faktakunskaperna heller, så att de elever som ännu inte utvecklat sin intellektuella förmåga till att analysera och se samband i alla fall får en bra grund att fortsätta den utvecklingen på.

Kanske finns det helt andra lösningar för att hjälpa de elever som idag inte når målen. Men oavsett vad så är det handling och inte program som leder framåt.