Sverige behöver ett vägledarlyft

Framtiden har aldrig tett sig mer osäker än nu. Hoten, men också möjligheterna är fler än någonsin. De snabba förändringarna på arbets- och utbildningsmarknaden har gjort det svårt för många, speciellt för ungdomarna, att orientera sig. Samtidigt ställer skolan högre krav på eleverna att prestera och leva upp till kunskapskrav som många gånger känns helt obegripliga. Lärare får allt svårare att besvara den klassiska frågan: Varför ska vi kunna det här? Pressen på att alltid prestera på topp, men utan att kunna se syftet eller den långsiktiga nyttan med sina ansträngningar skapar en onödig stress hos de unga och leder till att den psykiska ohälsan ökar.

Framtiden ses ofta som ett stort, svart och skrämmande hål. Ungdomarna behöver hjälp för att fylla detta hål, de behöver kunskap om hur samhällets strukturer fungerar och förändras och de behöver få en ökad kunskap om sig själva och hjälp att stärka sitt självförtroende. Här räcker inte den personal som finns i skolan till. Det krävs att vi tänker om och inser hur akut behovet av en utökad studie- och yrkesvägledning är i de svenska skolorna. Sverige behöver ett vägledarlyft.

Frågan blir inte mindre aktuell nu när vi gått in i en ny folkvandringstid. Hundratusentals människor, varav många ungdomar, från andra länder ska nu etablera sig på en för dem ny och okänd arbets- och utbildningsmarknad. Här behövs professionell vägledning. Men trenden är istället att vägledningen ges allt mindre utrymme i de svenska skolorna. De otydliga kraven i styrdokumenten gör studie- och yrkesvägledningen till ett lovligt område att skära ner på, men man förstår inte att man biter sig själv i svansen när man gör detta.

Bristen på studie- och yrkesvägledning belastar skolans övriga områden. Elevhälsan belastas när stressen hos eleverna ökar, lärarna belastas när deras planeringstid går till sådana uppgifter som borde ligga på en studie- och yrkesvägledare och inte minst drabbas eleverna själva i form av ökad stress och sämre studieresultat. I gymnasiet har man också kunnat se att bristen på studie- och yrkesvägledning ökar avhoppen.

Därför bör kraven på studie- och yrkesvägledning formuleras skarpare i Skolverkets styrdokument. Inför krav på en heltidsanställd studie- och yrkesvägledare per 400 elever. Förtydliga kraven på vägledning redan i de yngre åldrarna, och flytta studie- och yrkesvägledaren från elevhälsan till den pedagogiska verksamheten i skolorna. På så sätt blir vägledningen en avlastning för alla. Lärarnas vardag kommer underlättas när de får elever som mår bättre och är mer motiverade då de förstår värdet av sina ansträngningar. Och inte minst för skolledningarna kommer det bli en positiv överraskning när de inser att ett vägledarlyft blir en ren vinstaffär för skolorna.

Om kunskapskrav och tidiga betyg

Vi hade problem med att en elev i årskurs sju ständigt var försenad till lektionerna. Han ville komma i tid och vi försökte hjälpa honom. Föreslog att han skulle förinstallera larm på telefonen för att kunna hålla bättre koll på tiden. Vi var många som misstog honom för att vara en slarver, tills vi insåg vad problemet berodde på. Han kunde inte klockan.

När vi tar emot nya elever i årskurs sju så förutsätter vi att de kommer till oss med vissa förkunskaper. De borde kunna klockan, känna till de olika räknesätten, kunna skriva korrekt och med en handstil som går att tyda. Men en stor andel av de elever som kommer upp i högstadiet förstår inte när det ska vara en eller två konsonanter, de särskriver, har ett mycket bristfälligt ordförråd, saknar förmåga att göra enkla analyser och dra enkla slutsatser. Vi skulle många gånger behöva repetera grunderna med de här eleverna. Traggla stavning, skrivregler, plus och minus. Men kravet på oss och eleverna är att det ska stå ett E på betyget innan vi går på jullov. Då hastar vi vidare, mot högstadiets kunskapskrav och lämnar luckorna tomma. Ju längre fram vi kommer desto högre blir kraven. Eleverna, som många gånger inte ens kan stava till ideologi eller politik och ännu mindre förstår vad orden betyder, ska kunna presentera egna historiska analyser över politiska utvecklingslinjer.

Konsekvensen blir att kunskapskraven som syftar till att säkra en kunskapsutveckling hos eleverna istället får den direkt motsatta effekten. Den stora mängden detaljerade kunskapskrav och ett överdrivet fokus på betyg gör att det inte ges någon möjlighet att fylla igen de kunskapsluckor som finns. Resultatet blir misslyckande och utslagning. Här någonstans brukar man sätta in stödåtgärder, så långt budgeten medger. Klarar eleven inte av att läsa så får hon texten på CD-skiva istället, kan hon inte formulera sig i skrift så får hon göra provet muntligt. Det är inte ovanligt att man först nu, efter sju år i skolbänken upptäcker att eleven har dyslexi eller andra svårigheter vilka gett henne stora problem som lätt hade kunnat förebyggas om problemet upptäckts tidigare. För att då inte tala om det mänskliga lidande det har inneburit för eleven innan problemet upptäckts.

Mot den här bakgrunden så kan man välkomna Alliansens förslag om tidigare betyg. De föreslår nu att betyg införs redan i årskurs fyra. Man skulle gott kunna ha betyg redan från första klass, men först krävs det andra åtgärder om inte också detta ska ge effekten att elevernas möjligheter till lärande begränsas ännu mer.

Den som läst igenom kunskapskraven för de olika ämnena vet att det inte är någon upphetsande läsning. Någon gång har jag gjort det misstaget att jag inför ett nytt område slängt upp kunskapskraven på projektorn och försäkrat mig om att eleverna förstått dem. När jag gjort detta har jag nästan kunnat höra hur nyfikenheten, lusten och kreativiteten sugits ut genom ventilationen. Eleverna börjar plötsligt se svårigheter och hinder. Med tanke på de kunskapsluckor som många (kanske de flesta, i någon grad) har när de kommer upp till högstadiet så blir kunskapskraven något som talar om för dem att de kommer misslyckas. För hur ska de kunna leva upp till exempelvis kravet att kunna ”resonera om olika ekologiska, ekonomiska och sociala hållbarhetsfrågor och redogöra för välutvecklade och väl underbyggda förslag på lösningar där några konsekvenser för människa, samhälle och natur vägs in”, när de inte ens förstår hälften av begreppen som används i det kunskapskravet.

För att klara detta så krävs en hel del. Man måste klara av att hantera stora textmängder, för läroboken räcker inte som källa till en sådan analys. Man måste vara väl förtrogen med begreppen, såsom ”sociala hållbarhetsfrågor”. Man måste inte minst ha utvecklat en god förmåga till informationssökning och källkritik. Listan kan göras oändligt. Att ställa detta krav på en elev som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv, som inte fått lära sig hur man antecknar eller ens lyckas få med sig penna och papper till lektionen, det är på gränsen till barnmisshandel.

Samtidigt är detta något man borde kunna när man går i högstadiet. Tidiga betyg, som ett sätt att säkra elevernas kunskapsutveckling redan från årskurs ett och se till att de har den kunskap de behöver för att på ett bra sätt klara kunskapskraven i högstadiet kan vara en lösning. Men då måste kunskapskraven göras om. De måste bli färre, tydligare och mer relevanta. Grunderna måste betonas starkare. Alla barn ska kunna räkna, läsa och skriva. Kraven bör också bli mer flexibla så att alla barnens förmågor kan tillvaratas och alla barn med rätta kan få känna sig lyckade. Och viktigaste av allt, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, elevernas sociala utveckling, ansvarstagande och uppförande, bör också tydligt följas upp redan från start. Det här skulle kunna lösa mycket. Varje elevs behov av stöd och stimulans skulle upptäckas tidigt och varje elev skulle kunna finna en glädje i lärandet och nå sin fulla potential.

Perspektiv på Pisa

2013 fick gå till historien som Pisaåret. Det år då det vi redan visste blev ännu något tydligare för oss alla. De svenska elevernas resultat befinner sig i fritt fall. Detta är naturligtvis skrämmande, men som sagt, ingen nyhet. Det som faktiskt är ännu mer skrämmande är reaktionerna. Och förslagen på lösningar. Det kalla duggregn av tomma klyschor som legat som en våt slöja över skoldebatten i flera decennier förvandlades till en  fullskalig hagelstorm. Klyschorna slog hårt och skoningslöst, men dess innehåll ekade lika tomt som tidigare.

“Vi måste jobba mer med inkludering” tyckte någon, Moderaterna kontrade med att “Varje elev måste bli sedd”. “Genustänket måste få genomsyra all undervisning” tyckte någon annan, medan ytterligare någon väldresserad papegoja gapade om “en skola för alla”.

Självklart måste varje elev kunna bli sedd och alla måste självklart få bli inkluderade i skolan, på ett eller annat sätt. Men när dessa begrepp, dessa floskler, aldrig definieras utan stannar vid att vara just tomma floskler så blir de snarast till hån mot alla de elever och lärare som kämpar varje dag för att få ihop vardagen i de svenska skolorna.

Några uppfriskande undantag fanns trots allt i debatten. Den allra skarpaste analysen, som inte bara behandlade symtomen, gjordes av Kjell Åke Forsgren på SvD opinion.

Utanför traditionell media talades det om “elefanten i klassrummet”. Detta uppenbara som ingen får uttala högt. Att Sverige har världsrekord i invandring, att våra skolor är fyllda med elever från jordens alla hörn som kanske aldrig gått i skolan och fått lära sig räkna, läsa och skriva, eller som åtminstone av fullt naturliga orsaker har svårt med det svenska språket.

Man behöver egentligen inte alls gå in i en diskussion om invandring för att kunna konstatera att mångfalden i svenska skolor är en tuff utmaning och att den är ett av svaren på varför de mätbara kunskaperna sjunker. Kanske ger detta en massa positiva resultat också i form av att våra elevers sociala och kulturella kompetens höjs, men ser vi till det mätbara så kan vi inte blunda för att detta är en orsak.

Svensk invandrings- och flyktingpolitik är ingenting som vi i skolans värld kan påverka. Det är bara något vi måste förhålla oss till och göra det bästa utav. På samma sätt är det med mycket annat. Vi förstår nog alla att skolan inte är en isolerad värld, men ändå är det det synsättet vi utgår ifrån i diskussionerna om den svenska skolan. Skolan kan inte heller göra mycket åt att de flesta föräldrar slutat att uppfostra sina barn och vi kan bara delvis bidra till att motverka det kunskapsförakt som präglar kulturen i hela samhället. Resten måste andra delar av samhället ta ansvar för. Likadant är det med drogmissbruk, datorspelsmissbruk, och hundratals andra sociala problem som gör att barnen och ungdomarna inte klarar av att prestera i skolan. Skolan förväntas ta ansvar för allt detta där övriga samhället svikit våra barn och sedan låtsas man vara förvånad när skolan inte klarar av det som borde vara vårt uppdrag, att förmedla kunskap och utveckla färdigheter och förståelse hos våra elever.

Här ser vi alltså att problemet är så mycket större än bara sjunkande kunskapsresultat. Vi skulle radikalt och ganska direkt kunna nå en avsevärd höjning av kunskapsresultaten bara genom att renodla skolans uppdrag, att plocka bort eller omfördela lärarnas administrativa börda och lägga över hela skolans kompensatoriska uppdrag på andra instanser i samhället. På så sätt löser vi mycket av skolans problem, men vi löser inte någon av de bakomliggande orsakerna till problemen.

Att ta sig an problemet i grunden är något betydligt svårare och något som kräver en betydligt djupare problemanalys än den som vanligen brukar presenteras. Vi har ett samhälle som skapar trasiga barn, rotlösa, ibland destruktiva, ofta självföraktande. Vi har föräldrar som visar större ömhet mot sina Iphones än mot sina barn, ett samhälle som bytt ut gudstjänsten mot mammonsdyrkan. Föräldrar som dövar sitt dåliga samvete med att dränka sina barn i materiellt skräp och en ideologi som säger att uppfostran är detsamma som övergrepp. Vi har förvandlats till bitar i ett livspussel där maka och make blir konkurrenter och barnen blir en belastning när mamma och pappa ständigt måste jaga status, bygga karriär, köpa den senaste tekniken. Med hjälp av sociala media kan vi visa för hela världen hur väl vi lyckats lägga vårt pussel, när vi lägger upp vackra semesterbilder från Thailand där vi bygger sandslott med våra glada barn. Belöningen kommer i form av andras avundsjuka som de döljer genom att trycka “gilla”. När sedan barnen reagerar på det enda sätt de förstår så tror vi att det är dem det är fel på, vi trycker på dem en diagnos och fyller dem med piller för att deras rop efter kärlek, omsorg och uppmärksamhet inte ska väcka oss ur illusionen om vår egen lycka.

I detta ständiga jagande efter vind har vi inte tid att ge våra barn goda värderingar. Den uppgiften lägger vi över på populärkulturen. TV och Internet får förmedla idealen till våra barn. Där får flickor redan i åttaårsåldern lära sig hur man rakar benen och lägger på smink. Goda kvinnliga förebilder lär våra barn att en lyckad kvinna har stora bröst, slank midja, låg IQ och hög kändisstatus. Men fan ta den patriarkale förtryckare som på julafton kommer med en inslagen leksaksspis till den lilla flickan, eller över huvud taget något som kan tolkas som traditionellt kvinnligt. Den moderna kvinnan är ju fri! Nåväl.

Inga av dessa problem kan lösas inom skolans väggar. Men alla måste de hanteras. Det är inte en fråga om resurser. Inte i första hand. Det som krävs är ett andligt uppvaknande där vi vuxna vågar axla det ansvar som barnen kräver av oss. Vi måste ta vårt livspussel och kasta all världens väg. Vi måste genomskåda Mammon och förstå att kärlek inte kostar pengar. Det är hos föräldrarna det måste börja. Det är föräldrarna som måste inse att tid, omsorg, umgänge, lek och gränssättning är betydligt bättre sätt att visa sin kärlek än genom materiella gåvor. När det inte längre är fult att välja bort karriären för sin familj så vet vi att vinden har vänt och att vi är på rätt väg, och då kommer vi snart se en förändring även i skolan, i elevernas resultat.

Tills dess får vi helt enkelt kämpa på. Vi får ge eleverna den kärlek som de inte får hemifrån, vi får ge dem uppfostran, tid och umgänge, och när det blir tid över så kan vi lägga den på kunskapsförmedling.

Naturligtvis är det en onyanserad bild jag ger. Men den är sann och jag vill göra det tydligt. Många elever klarar sig bra och har höga resultat i skolan, men alltför många elever faller emellan och det kan endast till en mycket liten del förklaras med brister i undervisningen. Problemet är den kultur vi skapat, där de vuxna flytt sitt ansvar och barnen har blivit en belastning.

Det viktigaste betyget saknas

Då och då höjs det röster för att återinföra betyget i ordning och uppförande i skolan. Oftast som ett populistiskt utspel och med ganska tunn argumentation. Men bortsett från det så är det märkligt att det inte är gjort för länge sedan. Resonemanget om ordningsbetyg skulle dock behöva utvecklas mer. Ordning och uppförande är en viktig sak och bör finnas med som ett av “kunskapskraven” i betyget som jag hellre skulle vilja kalla “ansvarstagande och social kompetens”

Vi lever i en föränderlig värld. En högstadieelev skulle knappast känna igen sig om hon reste bara femtio år tillbaka i tiden. Ännu mer främmande skulle hon säkert känna sig om hon reste lika många år framåt i tiden. Vi vet helt enkelt inte vad framtiden bär i sitt sköte, vilka kunskaper och färdigheter som kommer efterfrågas, vilka problem och utmaningar vi kommer ha att möta om tio, tjugo, femtio år. Vissa saker går naturligtvis att sia om, men det mesta av framtiden är ändå höljt i dunkel.

Därför försöker vi i skolan att utrusta våra elever för alla tänkbara situationer och utmaningar. Vi vill ge dem en bred kunskapsbas och en välfylld verktygslåda att ta med sig in i framtiden. Och det är bra. Det mesta av det de tar med sig från skolan kommer de att ha mer eller mindre nytta av.

Sakkunskaper kan i värsta fall visa sig bli värdelösa. Men något vi vet att eleverna alltid kommer ha nytta av hur framtiden än kommer att te sig är en fast karaktär, förmåga till ansvarstagande och planering och social kompetens. Så varför inte kvalitetssäkra även den utvecklingen hos eleverna genom att den följs upp och bedöms på samma sätt som ämneskunskaperna?

Det finns förstås en massa andra fördelar med ett sådant betyg också. När man jobbar mer aktivt med det personliga ansvarstagandet så kommer det ganska snabbt att ge positiva följdverkningar även på elevernas övriga arbete, då de tar ett större ansvar för sitt skolarbete. Arbetsmiljön i klassrummen skulle också förbättras avsevärt då effekten av ett gott beteende blir så mycket mer konkret för eleverna. Detta i sin tur skulle inte bara skapa lugna och harmoniska lärare och elever utan också förbättra elevernas studieresultat då läraren kan lägga sin tid på undervisning och eleverna får en god miljö där det är lätt att tillgodogöra sig kunskaperna.

Slutligen handlar det om vilka människor vi vill dana för det framtida samhället. Idag uppfostras ungdomen till konsumenter och ledorden är “här och nu”. Allt ska konsumeras och förbrukas i jakten på status; mobiler, skor, kläder, vänner och kärlek. Om skolan tog sitt fostrande ansvar på allvar skulle vi kunna bli en motvikt mot den destruktiva populärkulturen och förse framtidens människor med bestående värden såsom ansvarstagande för sig själv, sin miljö och sina medmänniskor och en förståelse för att man själv bara är en del i en mycket större mänsklig gemenskap.

Nedan följer ett (i högsta grad ofullständigt) försök till att konkretisera hur kunskapskraven skulle kunna vara formulerade. Jag utgår från E-nivån, progressionen kanske säger sig själv.

För betyget E skall eleven förstå vikten av ett personligt ansvarstagande. Eleven visar detta genom att i hög utsträckning komma i tid till lektioner, vara förberedd med arbetsmaterial, penna mm. Eleven visar det också genom att i hög utsträckning göra sina läxor i tid och slutföra sina uppgifter i skolan. Vidare visar eleven ansvarstagande genom att pröva olika metoder och be om hjälp för att komma framåt i sitt arbete.

Eleven förstår vikten av att ta ansvar för sin närmiljö, genom att vara rädd om skolans, sitt eget och andras material och egendom.

Eleven förstår hur hennes språkbruk och beteende påverkar henne själv och andra. Hon visar detta genom att föra till viss del utvecklade resonemang kring betydelsen av språkbruket, beteendet och respekten för andra. Eleven visar också sin förståelse genom att i hög grad följa skolans gemensamma ordningsregler, följa lärares anvisningar och tillsägelser och vårda sitt språk.

Eleven visar förståelse för det sociala samspelet genom att respektera andra personers åsikter, ställningstaganden och personlighet. Eleven tar också tydligt avstånd från mobbning och ingriper på lämpligt sätt då hon ser att det förekommer. Elevens kan föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om vikten av gemensamt ansvarstagande och hur man kan vara med och påverka sin omgivning. Elevens visar det genom att aktivt utnyttja de rättigheter och möjligheter hon har till påverkan genom exempelvis klass- och elevråd.

Bort med åtgärdsprogrammen!

Förslaget att slopa åtgärdsprogrammen har mötts med blandade reaktioner. När remissvaren nu inkommit från bl.a. lärarfacken och de olika skolmyndigheterna står det klart att såväl Skolverket som Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten är kritiska till förslaget. Från skolledarna och lärarfacken är reaktionerna mer positiva.

Det är lätt att förstå den oro som Greger Bååth på SPSM uttrycker i SkolvärldenRätten till stöd får inte bli beroende av föräldrarnas resurser, ork och engagemang. Skolan har en kompensatorisk roll, den är viktig i det här sammanhanget och vi tror att det finns en viss risk för att den uttunnas, med ett sådant här system.

Han har naturligtvis alldeles rätt i att alla elever ska ha samma rätt till det stöd de behöver, helt oberoende av föräldrarnas engagemang. Men så har det aldrig sett ut, oavsett hur många åtgärdsprogram som upprättats för en elev.

Vi måste ändå utgå från att lärarna vill väl. Vi vill ge våra elever allt det de behöver för att kunna lyckas i skolan, trivas och känna glädje i sitt lärande. När vi misslyckas med detta så beror det aldrig på att det saknats ett skrivet åtgärdsprogram, utan problemet handlar om bristande resurser, för många elever per lärare, för få specialpedagoger och ibland en ineffektiv organisation av verksamheten. Den bittra verkligheten i skolan av idag är den att resurserna att hjälpa bara räcker till en del, de övriga hör till svinnet, som en förtvivlad förälder uttryckte saken.

Att ta bort åtgärdsprogrammen löser inte problemet. Men det frigör lite mer resurser som kan läggas på att genomdriva de åtgärder som behövs, istället för att bara skriva ner dem. Ett åtgärdsprogram har aldrig hjälpt en elev, det är åtgärderna som hjälper och även om det finns program skrivna så går resurserna oftast till de elever som har drivande föräldrar.

Ska vi fördjupa oss ännu mer i problemet, vilket vi absolut borde göra, så tycker jag att en bra början är att granska läroplanens kunskapskrav. Trots formuleringarna i de övergripande målen om att skolan ska stimulera eleverna att hitta sin unika egenart och annat i samma anda så ges i de konkreta kunskapskraven inget utrymme för detta. Explicit uttrycks vilka förmågor som är önskvärda, implicit framgår då också vilka förmågor som inte anses värdefulla.

Förmågorna är dessutom ofta kontextbundna. Det spelar ingen roll ifall en elev kan analysera spelet i en fotbollsmatch, eller förstå och kunna återge handlingen i ett skönlitterärt verk, om hon inte klarar av att  “utifrån egna erfarenheter och referensramar samt olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i verket”.

Kanske skulle vi kunna formulera en läroplan som tar större hänsyn till elevernas olikheter. Alla måste kunna läsa, skriva och räkna, alla måste lära sig att ta ansvar och visa respekt och hänsyn för sina medmänniskor och sin miljö. Men utöver detta så borde det kunna finnas en större flexibilitet. Kanske skulle vi också kunna lära oss att inte underskatta de rena faktakunskaperna heller, så att de elever som ännu inte utvecklat sin intellektuella förmåga till att analysera och se samband i alla fall får en bra grund att fortsätta den utvecklingen på.

Kanske finns det helt andra lösningar för att hjälpa de elever som idag inte når målen. Men oavsett vad så är det handling och inte program som leder framåt.

Ännu ett steg mot religiös likriktning

Det är knappast någon nyhet att religion i allmänhet och kristendom i synnerhet är bannlyst i de svenska klassrummen, utom som rent studieobjekt i religionsundervisningen. För lärare gäller det att passa sig, speciellt om man inte delar den ateistiska världsbilden och människosynen. De ständiga debatterna kring skolavslutningar har väl knappast undgått någon. Från ateistiskt håll uttrycks en närmast panikartad skräck över att någon skolelev skulle råka få höra Gud nämnas i en psalm eller höra en präst uttala välsignelsen. Kanske tror man att detta skulle skapa farliga religiösa extremister, eller så är man bara orolig att det skulle sätta käppar i hjulet för deras strävan efter total ensamrätt på moralisk fostran av våra barn. Skolverket har tagit tydlig ställning för fortsatt religiös likriktning och då väger läroplanens formuleringar om att skydda barnen från ensidig påverkan mycket lätt.

Nu tas nästa steg. Det är inte längre endast skolans personal och ledning som skall avkrävas lojalitet till den ateistiska trosbekännelsen. Nu vill man förbjuda även eleverna att tala öppet om sin kristna tro. “Det är en sak om gruppen samlas i ett slutet rum och läser Bibeln eller spelar gitarr, men om de går ut och försöker frälsa sina kamrater kan rektorn behöva agera. Det är svåra gränsdragningar” säger Skolverkets Ulrika Lindmark till tidningen Dagen efter att det blivit känt att en grupp kristna elever på en skola i Mullsjö talat öppet om sin kristna tro.

Det uppstår ett närmast orwellskt obehag när Lindmark själv hänvisar till läroplanens formulering om ensidig påverkan. En elev som genom hela sin skoltid matats med onyanserade sekulära trosuppfattningar om allt från hur världen skapades till vad som är rätt och fel, kan knappast anses bli ensidigt påverkad om hon under ett par minuter av sin skoltid får samtala med någon som tror på något annat. Den ensidiga påverkan är det Lindmark själv som står för. Att diskutera huruvida denna ensidiga påverkan är verklig känns närmast löjligt. Låt oss istället diskutera om den är bra eller dålig, men börja med att vara ärliga med dess existens.

I läroplanen, LGR11 slås fast att: “Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram.
Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.” 

Här blir det tydligt att det inte bara är ensidig religiös påverkan som eleverna skall skyddas emot, utan det talas om åskådning. Ateismen är en åskådning. Kristendomen en annan. Det står inte heller att eleverna skall skyddas mot påverkan, utan det står mot “ensidig påverkan”. Om någon då låter eleverna få höra om Jesus som omväxling så bör det ses som ett välkommet inslag som bryter ensidigheten. Detsamma gäller naturligtvis om de får höra om Buddha eller Muhammed. Men det allra viktigaste i ovanstående stycke är den första meningen. Lindmark får gärna svara på hur det går ihop med att tvinga in alla med avvikande uppfattningar i slutna rum där de kan läsa Bibeln eller spela gitarr tryggt avskärmade från alla andra.

Dagens artikel: http://www.dagen.se/nyheter/oenighet-om-hur-elever-i-kristna-grupper-far-agera/