skolfokus

Ursprungligen publicerat i förkortad form i Lärarnas tidning

Det har nu gått nästan sju år sedan den nya läroplanen sattes i verket. Fortfarande går diskussionens vågor höga om hur vi egentligen bör tolka värdeorden i kursplanerna och kritiken mot de många och otydligt formulerade kunskapskraven har inte tystnat. Samtidigt står läroplanen där som en stor mur och skymmer framtidsutsikten för våra elever. När elever som fortfarande kämpar med sin stavning och läsförståelse ställs inför kravet att exempelvis kunna dra underbyggda slutsatser om hur ett litterärt verk påverkats av sin historiska och kulturella kontext, så är det lätt att ge upp. För det här är något de ska kunna, vi har inte valet att strunta i det och fokusera på att lära eleven att läsa. För hur mycket vi än talar om individanpassning så spelar elevens förutsättningar ingen roll för vilka krav vi ställer henne inför, det enda som räknas är vilket år hon är född.

Det grundläggande problemet med Lgr11 är att den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, nämligen att alla föds exakt lika, med exakt samma möjligheter att lära sig samma saker på samma tid. Därför är det elevens ålder och inte hennes kunskaper som avgör när hon ska flyttas upp en klass och möta högre kunskapskrav. På så sätt gröper vi ur allt större kunskapsluckor hos många elever och ser hur de bygger sin självbild på misslyckanden och nederlag. Det är som i bilden på apan, guldfisken och elefanten, som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen på ett träd. Med rätt stöd så tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten kommer att nå trädtoppen med samma framgång som apan.

Vi som möter eleverna och kämpar med dem varje dag vet att den här bilden inte är korrekt. Vissa elever behöver längre tid än andra för att nå målen, och vissa elever behöver faktiskt helt andra mål för att kunna lyckas. Jag tror på en skola som ställer höga krav på eleverna, men det måste vara krav som är så pass tydliga att eleven kan se och förstå dem och det måste vara krav som tar hänsyn till att vi alla är olika. Men i den nuvarande läroplanen är det endast de akademiska förmågorna som räknas, förmågor som ställer höga krav på abstrakt tänkande. Detta är inget som kan undervisas fram, utan det handlar om elevens mognad. Och vi vet att barn och ungdomar mognar olika snabbt, flickor mognar generellt snabbare än pojkar och även de individuella skillnaderna är stora. Vissa människor blir aldrig några lysande akademiker, oavsett hur många extra anpassningar vi sätter in, men om vi bara tillät dem så skulle de kunna bli lysande inom andra områden. Men även i t.ex. idrott ställer vi krav på att eleven ska visa akademiska förmågor för att kunna bli godkänd.

Förutom det mänskliga lidande som detta system innebär för många elever, så är det också en stor förlust för samhället. För vi behöver inte bara akademiker för att samhället ska fungera. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara på alla de förmågor och kunskaper som våra elever besitter.

Alla människor måste kunna läsa, skriva och räkna. Vi behöver alla grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar för att kunna vara aktiva deltagare i ett demokratiskt samhälle. Men precis som att alla människor inte måste vara duktiga konstnärer eller framgångsrika idrottare, så måste inte heller alla kunna analysera Strindberg utifrån hans historiska och kulturella kontext. Genom att banta ner antalet kunskapskrav till de mest väsentliga och genom att låta elevens utvecklingsnivå, istället för hennes födelseår, avgöra när det är dags att flytta upp en klass, så kan vi få en skola där eleverna lär sig mer, där lärarna får tillbaka tron på sitt viktiga kall och där fler elever kan gå ut som vinnare.  

Källkritik är temat för senaste numret av Lärarnas tidning. Onekligen ett både intressant och aktuellt ämne att ta upp. Hur viktigt det är framgår med tydlighet redan i tidningens ledarartikel, skriven av Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand. I sin artikel attackerar hon två andra medieaktörer och anklagar dem för att vara främlingsfientliga, sprida ”alternativa fakta” och inte vara så noga med sanningen och källorna. Hon presenterar inga belägg för sina påståenden utan går istället vidare till att attackera Donald Trump genom att hävda att han varken skyr fake news eller alternativa fakta, återigen, utan att ge några exempel. Oavsiktligt blir hennes artikel ett tydligt exempel på hur viktigt tendenskriteriet är i arbetet med källkritik.

Att det endast är en viss typ av källor som bör vara föremål för kritisk granskning blir ännu mer uppenbart om man läser vidare i tidningen. Chefredaktören Örjan Björklund fortsätter på den inslagna vägen och anklagar USAs president för att ”göra lögner till sanning och sanningar till lögn”. Några sidor längre in i tidningen lyfter man fram tidningen Metros viralgranskare. Att Metro själva är en aktiv del i det pågående informationskriget och  har både politiska och kommersiella intressen problematiseras inte, faktiskt så nämns det inte alls. Inte heller nämner man något av den skarpa kritik som framförts mot projektet (t.ex: här, här och här). På ett heluppslag låter man sedan en lärare och Trumpmotståndare från New York, Denise Scarfi, förfasa sig över den nya regeringen och i synnerhet dess kristne utbildningsminister Betsy DeVos för att denne vill tillåta en mer nyanserad debatt mellan evolutionstroende och bibeltroende.

Läraren från New York sätter sedan fingret på vad det hela egentligen handlar om när hon säger ”vi har även studerat politisk retorik djupare eftersom det blivit ännu viktigare att lära eleverna att tänka kritiskt kring vad politiker säger och gör”. Varför är det viktigare att vara kritisk mot den nya regeringen än mot den gamla? Jo, helt enkelt för att den nya regeringen inte tycker som Denise Scarfi eller som Lärarnas tidning. Och plötsligt blir det uppenbart vad denna nyvunna vurm för källkritik beror på. De som tidigare haft ensamrätt på att förmedla nyheter och tolka verkligheten känner nu att denna rätt håller på att glida dem ur händerna. Så istället för att välkomna det breddade medieutbudet så kan man använda källkritiken som ett politiskt medel för att svartmåla och misstänkliggöra de nya uppstickarna.

Internets genombrott har tvingat fram ett nytt medielandskap. Nya medier och nya typer av medier har kommit för att stanna. Vi bör inte frukta den mångfalden, istället bör vi omfamna den. Ju fler röster som hörs i offentligheten desto starkare blir demokratin. Så ja, det är viktigare än någonsin att vi lär våra elever att vara källkritiska, men inte för att hjälpa de gamla medierna att behålla sin hegemoni, utan för att lära eleverna hur de kan ta del av hela medieutbudet på ett medvetet och kritiskt sätt.

Vänstern har gått på offensiven i skoldebatten under den senaste veckan. Tre uppseendeväckande förslag har lagts fram, som alla har det gemensamt att de angriper valfriheten och mångfalden inom den svenska skolan. Först ut var LO, som tillsammans med de två lärarfacken presenterade sin ”Likvärdighetsagenda”. Den går i korthet ut på att begränsa det fria skolvalet, tvinga friskolor att kvotera in nyanlända och att införa en portalparagraf om socioekonomiskt blandade klasser, vad nu det innebär. Därefter var det regeringens tur. Först kom förslag om att ytterligare försvåra för troende elever och föräldrar att välja en skola där deras religionsfrihet inte blir begränsad, något som tydligt strider mot de mänskliga rättigheterna. Därefter fick vi veta att regeringen nu ämnar gå in och peta i hur vi lärare och skolledare gör våra gruppindelningar, med en lag som förbjuder könsuppdelade grupper.

Skolan som en institution för bildning och kunskap där fria tankar får växa och gro är död. Istället för fria tankar och mångfald är nu målet ideologisk och kulturell likriktning. Om Gud inte lyckats göra alla människor lika så ska banne mig den svenska skolan ta vid där Gud gick bet. Ungefär så går tankegångarna.

Låt oss börja med Likvärdighetsagendan. Det är väl bra med likvärdighet? Ja, i betydelsen att ett A i Kiruna ska motsvara samma kunskaper som ett A i Malmö, eller att alla skolor ska garantera eleverna en hög kvalité i deras utbildning. Men det verkar inte riktigt vara det man menar. När jag läser igenom rapporten så förs tankarna tillbaka till min egen högstadietid. Den duktiga flickan tvingades alltid sitta mitt emellan klassens två värsta bråkstakar. Då kunde de inte bråka lika mycket och de kunde be henne om hjälp om de mot förmodan fick för sig att ge sig i kast med skolarbete. Det verkar vara den här strategin man nu vill göra till lag. Frågan är vad den duktiga flickan tyckte om det här. Hon sade ju aldrig ifrån. Och frågan är vilka elever som kommer bli hjälpa av den föreslagna tvångsintegrationen. De högpresterande? De lågpresterande? Eller ingen alls? För det man glömmer är att anledningen till att den duktiga flickan lärde sig mer och fick högre betyg än bråkstakarna var att hon ansträngde sig hårdare, det hade ingenting att göra med hennes föräldrars inkomst, hennes etniska ursprung eller boendestandard.

I den mån som det faktiskt finns hinder för socioekonomiskt utsatta elever så måste dessa självklart undanröjas. Läxor får aldrig utformas på ett sätt som kräver att välutbildade föräldrar kan hjälpa sina barn, och elever som har en hemmasituation som omöjliggör läxläsning måste kunna få det stödet i skolan eller någon annanstans istället. Jag har träffat många sådana elever och de som valt att anstränga sig har nått stora framgångar, medan många av de bortskämda medelklasseleverna som hellre ägnar sig åt sina mobiler än åt skolarbete har misslyckats med att nå målen.

Möjligheten för ambitiösa elever att välja bort skolor som inte kan erbjuda dem tillräckliga utmaningar, eller där de tvingas stå ut med att bli störda av elever som valt att inte ta skolan på allvar måste garanteras i ett fritt samhälle. Detta gäller oavsett elevernas socioekonomiska, etniska eller religiösa bakgrund. Förslaget om tvångsintegrering utgår inte från elevernas bästa, utan från helt andra politiska mål och en önskan om att stöpa alla i samma form. Det är inte likvärdighet – det är likriktning.

I samma anda kommer sedan ett förslag från regeringen om att skärpa tillsynen på de religiösa friskolorna. Hade man kunnat så hade man antagligen redan förbjudit alla konfessionella skolor. Men nu finns det mänskliga rättigheter och internationella konventioner att förhålla sig till så då får man helt enkelt göra så gott man kan. Exakt hur man ska gå tillväga framgår inte, men målet är tydligt: Skolan ska med all kraft motverka religiös mångfald. Precis som i Likvärdighetsagendan så handlar det inte om att tillgodose elevernas bästa utan om att använda skolan som ett politiskt verktyg. Kanske har man insett att alldeles för få religiöst troende röstar på Miljöpartiet och nu vill man mota Olle i grind.

För inte far troende elever illa av att få gå tillsammans med andra troende. Att tanken på att eleverna får starta sin morgon med en gemensam bön, avsluta fredagen med en psalm och fritt få diskutera frågor om tro, etik och moral är så skrämmande att regeringen ropar efter mer förbud och hårdare kontroll säger mer om regeringen än det säger om de religiösa friskolorna. Målet är inte likvärdighet, utan likriktning.

Ibland blandar jag avsiktligt tjejer och killar när jag delar in eleverna i grupper för att det kan skapa en intressant gruppdynamik. Ibland gör jag tvärtom och delar in klassen i killgrupper och tjejgrupper för att det kan skapa större trygghet, framför allt om det är känsliga frågor som ska diskuteras. Snart kan jag göra mig skyldig till brott om jag inte ändrar hur jag gör mina gruppindelningar. Regeringen saknar nämligen förtroende för mig och mina över 100 000 kollegor och tror inte att vi klarar av att sköta denna basala uppgift utan tydliga pekpinnar.

När det handlar om könsuppdelade klasser och grupper så har debatten främst kretsat kring skolidrotten. Frågorna man bör ställa sig är om könsblandade grupper kommer göra att flickornas och pojkarnas resultat höjs, eller om det sänks, eller om det inte påverkas alls. Finns det inte några tydliga belägg för att resultaten faktiskt höjs eller att elevernas välmående ökar så blir det tydligt att det även här ligger politiska motiv bakom, snarare än en önskan om att göra den svenska skolan bättre för våra elever. Återigen: Det är inte likvärdighet – Det är likriktning.

Jag minns en partiledardebatt för inte så länge sedan. Vad de pratade om minns jag inte riktigt, men det var antagligen inte heller så intressant. Det var snarare politikernas uppträdande mot varandra och mot programledarna som bekymrade mig. Framför allt Löfvens. Jag tänkte att om han hade varit en elev i mitt klassrum så hade jag satt mig ner med honom, förklarat att man inte får avbryta när någon annan har ordet, att man inte får kalla andra för fula saker, inte ljuga, att man måste respektera människor även om man inte delar deras åsikter. Sedan, eftersom jag är en sådan där lärare som Löfven inte tycker om, en sån där Björklundsk lärare, så hade jag nog låtit honom stanna kvar efter skolan och begrunda sitt uppförande.

Det är mot detta som bakgrund som jag tillåter mig själv att hysa vissa tvivel inför regeringens nya ordningslyft. Man borde ju kunna förvänta sig att folkets främsta företrädare ska kunna leva upp till samma grundläggande krav som de vi ställer på våra skolungdomar. När de nu inte lyckas med det så är frågan om de med någon som helst trovärdighet kan tänkas presentera lösningar på skolans ordningsproblem.

Och det är onekligen ett tunt åtgärdspaket som presenteras i det nya ordningslyftet. Först och främst så vill de att lärarna ska bli bättre ledare genom kollegialt lärande. Därefter säger man något kryptiskt om att rektorns ansvar ska stärkas och att skolinspektionen, denna myndighet som jagar lärare som säger ifrån mot stökiga elever, ska börja följa upp att skolornas ordningsregler efterföljs.

Fel fokus

Jag delar förvisso uppfattningen att lärarnas ledarskap måste bli bättre. För även om Fridolin inte kan säga det rakt ut så är många lärare dåliga ledare, och på den punkten håller jag med honom. Men att ensidigt fokusera på lärarnas brister är att skjuta bredvid målet. Lärarna verkar idag i en miljö där de är fråntagna alla förutsättningar som krävs för att utöva sitt ledarskap. En målare utan verktyg kommer aldrig göra ett bra jobb, hur duktig han än är. Samma enkla princip gäller för lärare. Det råder en rädslans kultur inom den svenska skolan och en vänlig tillsägelse kan räcka för att bli anmäld och misstänkliggjord. Priset för att utöva ledarskap är väldigt högt, och när backning många gånger saknas från både skolledare och inte minst skolhuvudmän, så är få beredda att betala det.

Detta fokus på lärarna visar också att man inte förstått vad skolans problem bottnar i. För förstod man det skulle man först och främst sätta in helt andra åtgärder, på helt andra ställen. Man skulle genom lagstiftning förtydliga föräldrarnas fostrande ansvar, elevernas odiskutabla rätt till en god arbetsmiljö och därmed också elevernas skyldigheter för att denna rätt inte ska kunna kränkas. Vidare skulle man göra upp med den läroplan som säger att alla elever är lika och med rätt pedagogik kan lära sig samma saker på samma tid. Alla har sett bilden på apan, elefanten och guldfisken som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen av ett träd. Man tänker att om de bara får rätt stöd så kommer alla när slutbetyget ska sättas att ha nått trädtoppen. Men som de flesta av oss förstår så fungerar det inte så. Ska elefanten och guldfisken kunna nå sin fulla potential så räcker det inte med ett fungerande stöd. De måste faktiskt få helt andra mål. Men i vanlig ordning väger omsorgen om våra elever mycket lätt när den ställs emot ideologiska dogmer.

Jag har alltid hävdat att skolans ordningsproblem är löjligt enkla att lösa om man bara vågar se verkligheten som den är och göra upp med ideologiska låsningar och en föråldrad människosyn. Och den uppfattningen står jag fast vid. Så även om jag inte är ett stort fan av Fridolin så ligger det i allas vårt intresse att han gör ett bra jobb. Därför tänkte jag hjälpa honom på traven och här presentera mitt eget ordningslyft. Då det blivit något av en rödgrön paradgren att stjäla andras förslag när de egna misslyckats så hoppas jag att de läser det här och fortsätter på den vägen.

Sätt eleven i fokus

Det som är bra för eleverna är bra för lärandet och i förlängningen bra för hela samhället. Att ha skolplikt och samtidigt inte kunna erbjuda en anständig arbetsmiljö är bara grymt. Många lärare lämnar yrket på grund av den dåliga arbetsmiljön, men den möjligheten har inte eleverna. Och köerna till de skolor som faktiskt lyckas är så pass långa att det är omöjligt att byta om man inte haft turen och blivit ställd i kö redan vid födseln. Det är alltid en minoritet elever, som påhejade av sina föräldrar, förstör skolgången för de övriga samtidigt som de gapar högt om sina egna rättigheter. Det är denna minoritet som alltid har fått företräde. Vi måste låta dessa elever få ta konsekvenserna av sitt beteende och inte låta de andra bli lidande. Sätt den vanlige, skötsamma eleven i fokus. Hennes rättigheter, hennes välmående, hennes lärande. Och då kommer vi in på den andra punkten i ordningslyftet.

Gör upp med en föråldrad människosyn

När vi nu har fått rätt fokus så finns det ytterligare en fråga att reda ut innan vi kommer in på de mer konkreta förslagen. Det handlar om människosynen. Den människosyn som råder inom skolan vilar på i huvudsak två falska antaganden: Att människors (i synnerhet barns och ungdomars) val och handlingar endast styrs av yttre faktorer och att de därför inte kan avkrävas ansvar för dem, samt, som vi redan varit inne på, att alla människor föds likadana.

Konsekvensen av det första antagandet blir att man alltid söker yttre förklaringar till ett oacceptabelt beteende. Om en elev skriker rakt ut och slänger sudd på läraren så beror det på att han inte fått rätt stimulans, att han fått för lite stöd, att lektionen är tråkig eller skolans organisation är bristfällig, eller kanske använde läraren ett tonfall som upplevdes som provocerande. Problemet när man söker förklaringar där är att man aldrig kommer hitta några och därmed inte heller några lösningar. Om polisen skulle stoppa mig när jag i full fart blåser om köerna i bussfilen så kommer jag inte komma undan med att säga att jag blir frustrerad när trafikrytmen inte passar min körstil eller att Trafikverket inte anpassat trafiksituationen efter just mina personliga behov, önskningar och förutsättningar. Jag kommer få böter ändå, jag avkrävs ansvar och ingen protesterar. Men av någon anledning tycker många att just barn och ungdomar inte ska ha rätt till samma trygghetsskapande strukturer.

Det andra antagandet har vi redan nämnt lite lätt. Resultatet av detta är att vi fortsätter dela in eleverna efter ålder istället för efter deras förutsättningar. I läroplanen från 2011 höjs de akademiska förmågorna till skyarna medan praktiska och estetiska förmågor värderas lägre. De som ännu inte hunnit utveckla sina akademiska förmågor i årskurs nio får när de lämnar grundskolan ett kvitto i handen på att de är värdelösa. Och vägen dit har antagligen kantats av en hel del frustration och hopplöshet, för även i de praktiska och estetiska ämnena ställs höga krav på akademisk förmåga. I en skola med otydliga, flummiga mål, som för vissa är omöjliga att nå är det svårt att skapa motivation och få eleverna att förstå kunskapens värde. Ordning och arbetsro handlar om mer än bara ljudnivån i klassrummet, trygghet och välmående är minst lika viktiga ingredienser och detta dödas effektivt av de nya kunskapskraven.

Ordningsbetyg

Så, när vi nu har rätt fokus och har kastat av oss våra ideologiska låsningar så kan vi gå in på de konkreta åtgärderna. Låt oss börja med ordningsbetygen. Skolan ska inte bara lära ut ämneskunskap. I vårt ansvar ligger också att hjälpa eleverna att utveckla sin sociala förmåga, att visa hänsyn, respekt och ta ansvar. Att inte detta följs upp på samma sätt som annan kunskap är bara märkligt. Mer än så tänker jag inte utveckla resonemanget här utan hänvisar istället till en tidigare artikel.

Jourskolor

För att elevernas rätt till ordning och trygghet ska kunna garanteras samtidigt som skolplikten upprätthålls så måste man snabbt kunna omplacera de elever som efter att ha fått en varning väljer att fortsätta förstöra för sina klasskompisar. Jourskolor med skickliga pedagoger och stark disciplin kan vara en lösning. Där kan de få det stöd och den hjälp de behöver för att på sikt komma tillbaka till den vanliga skolan samtidigt som övriga elever kan fortsätta fokusera på sina studier. Detta förslag har redan lagts fram av Sverigedemokraterna, så det är bara för Fridolin att kopiera och klistra in. Att det inte redan är gjort är ett tydligt tecken på att elevernas välmående inte är något som intresserar regeringen nämnvärt.

Lärares befogenheter

Vi måste komma ifrån diskussionen om ifall lärare ska ha rätt att be elever lämna in sina mobiler när de stör eller gå ut ur klassrummet om de inte kan sköta sig. Det borde inte bara vara en rättighet utan även en skyldighet. Genom att betona lärarens skyldighet så kommer vi ifrån diskussionen och kan börja arbeta på en lösning. Skriv in i skollagen att lärare är skyldiga att avlägsna störande föremål och vidta omedelbara åtgärder när elevers arbetsro störs eller riskerar att störas och att skolan måste ha en organisation som möjliggör detta. Skriv också in att skolan är skyldig att ha tydliga sanktioner vid alla former av regelbrott.

Lagstiftat föräldraansvar

Föräldrar är ansvariga för sina barns uppfostran. Ett självklart men mycket kontroversiellt påstående. Och detta måste förtydligas. När man sitter i möte med föräldrarna till en elev som uppvisar ett oacceptabelt beteende så ska inte frågan gälla var skolan har brustit, utan vad föräldrarna ska göra för att garantera att beteendet upphör. Det finns många goda anledningar till att föräldrar inte alltid lyckas, men då måste de få hjälp. Den hjälpen måste komma någon annanstans än ifrån skolan. En idé skulle kunna vara att föräldrar till stökiga elever åläggs att vara med sina barn i skolan som ett första steg innan man flyttar eleven till en jourskola.

Eftersom vi är så vana att göra undantagen till norm så kommer vissa tycka att mitt åtgärdspaket känns hårt. Men om vi lyfter blicken och inte bara ser till den lilla minoritetens behov så kan vi snabbt konstatera att det är precis tvärtom. Att ha en skola där vi vuxna flytt vårt ansvar och eleverna lämnats åt sitt öde, det är hårt. Genom mina åtgärder garanteras alla elever den arbetsmiljö som de har rätt till. Och genom att göra elever och föräldrar ansvariga för sina handlingar så visar vi dem att vi tror på deras förmåga att göra fria val och ta ansvar för dessa. Det får dem att växa. I en skola präglad av disciplin skapas förutsättningar att fokusera på att utveckla pedagogiken, planera spännande lektioner och engagera och involvera eleverna mer och på så sätt stärka elevdemokratin. Så låt oss nu en gång för alla förpassa kravlösheten till den historiens soptipp där den hör hemma.

Har ni tänkt på att det inte finns några problem i den svenska skolan längre? Problemen avskaffades ungefär samtidigt som Fridolin blev skolminister. Kvar finns nu endast utmaningarna. Så kan det gå när semantiken blir viktigare än verkligheten. På den här bloggen blundar vi inte för problemen, men vi väjer inte heller för utmaningarna. En utmaning är att recensera gymnasieutredningens cirka tusen sidor långa rapport i ett kort blogginlägg. Ett problem är att åtgärderna som föreslås i utredningen är långt ifrån tillräckliga för att lösa de problem som gymnasieskolan brottas med.

Men som lärare förstår jag att fokusera på det positiva i den feedback jag ger. Two stars and a wish. Och jag måste faktiskt erkänna att trots sina brister, så blev jag positivt överraskad när jag läste igenom utredningen. Så istället för att beklaga mig över tokigheter som obligatoriska estetiska kurser eller att införandet av ämnesbetyg ska behöva ytterligare tre års utredande innan det kan bli verklighet, så ska jag försöka begränsa mig till dessa två stjärnor och en mycket viktig önskan.

Den stora vattendelaren i samhället, den mellan de som lyckas och de som inte lyckas i livet, går vid  en gymnasieexamen. Högskoleutbildning och socialt kapital är inte alls lika viktigt som just en gymnasieexamen för att kunna klara sig i livet och förverkliga sina drömmar. Detta verkar utredarna ha insett och mycket fokus ligger därför just på att öka andelen elever som fullföljer sin gymnasieutbildning. Förslaget om att förtydliga föräldraansvaret är mycket glädjande och borde i ett sunt samhälle inte vara ett dugg kontroversiellt. Mindre glädjande är hur lite utrymme som ges åt studie- och yrkesvägledarnas viktiga roll i detta sammanhang. Men nu är vi inne på min önskan, så det får vi återkomma till senare. Vi börjar med stjärnorna.

Första stjärnan: Ersätt kursbetygen med ämnesbetyg

En av mina gamla elever ringde mig för ett år sedan. Hon gick då i ettan på gymnasiet. Med gråten i halsen berättade hon att hon fått ett D i samhällskunskap. Den här eleven har alltid kämpat hårt i skolan. Jag minns hur vi brukade sitta kvar långt in på kvällen och jobba med avancerade uppgifter för att hon ville lära sig och få höga betyg. Och det fick hon, för jag hade möjlighet att se vad hon kunde och bedöma hennes utveckling under en längre tid. Ibland kom livet emellan och under vissa perioder klarade hon inte av att ligga på topp. Men det var inga problem, om hon presterade dåligt i några veckor så tog hon igen det med råge några veckor senare. Den chansen fick hon inte i gymnasiet. Betyget baserades på en uppsats och ett prov. Hon missförstod sista frågan i provet vilket gav henne ett E i ett av kunskapskraven. Hon fick möjlighet att göra en kompletterande uppgift inom en vecka, men av olika anledningar lyckades hon inte bli klar i tid. Hon hade goda kunskaper, på uppsatsen fick hon ett A, men på slutbetyget stod  det ett D. Många elever på gymnasiet har liknande erfarenheter. Systemet med kursbetyg är orättvist på flera sätt, för det första så motsvarar inte betyget den faktiska kunskap som eleven har och för  det andra så talar det om att hårt arbete inte lönar sig, det handlar mer om att ha tur och få rätt frågor på provet och att inte ha en dålig dag då  provet ska skrivas. Så, en stor guldstjärna för att Gymnasieutredningen nu föreslår att kursbetygen ersätts med ämnesbetyg.

Andra stjärnan: Stärkta yrkesprogram genom att högskolebehörigheten återinförs

Sedan högskolebehörigheten försvann från yrkesprogrammen så har det blivit allt färre elever som söker dessa program. Det är ett problem, inte bara för eleverna utan för hela samhället som behöver utbildat yrkesfolk. Förvisso har man kunnat läsa till de kurser som behövs för att få behörighet till högskolan, men detta har ofta inte fungerat i praktiken. En fordonselev som jag intervjuade när jag gjorde en fältstudie på en gymnasieskola berättade att han var tvungen att skolka från vissa fordonslektioner för att kunna gå på de kurser som skulle ge högskolebehörighet. Det har alltså inte fungerat rent organisatoriskt. Förslaget från Gymnasieutredningen är nu att yrkesprogrammen i sitt grundupplägg ska ge behörighet till högskolan. Eleverna har sedan möjlighet att aktivt välja bort de kurser som ger behörighet och endast läsa för att få sin yrkesexamen. Detta förslag kommer att åter öka attraktiviteten för  yrkesprogrammen vilket både eleverna och samhället i stort kommer att tjäna på. Möjligheten att ändå välja bort de högskoleförberedande kurserna kommer samtidigt att bidra till att minska avhoppen då eleverna ges en större valfrihet och möjlighet att forma sin utbildning efter de livsmål som de själva satt upp.

Och en önskan: Betona studie- och yrkesvägledningens viktiga roll för att eleverna ska kunna nå sina mål

I de analyser som Gymnasieutredningen gör slås det fast att studie- och yrkesvägledningen är ett viktigt område, inte minst för att förebygga avhopp och programbyten. Man konstaterar också att skolor ofta prioriterar bort denna viktiga del i verksamheten och att vissa syv:are har ansvar för flera tusen elever. Men trots denna insikt så lyser de skarpa förslagen om förbättrad och utökad studie- och yrkesvägledning med sin frånvaro. Man begränsar sig till ett diffust förslag om att “En främjandeinsats för kompetenssamverkan mellan elevhälsa, studie- och yrkesvägledning samt lärare bör genomföras.”

Ja, det behövs en kompetenssamverkan, framför allt mellan studie- och yrkesvägledare och lärare. Vägledning är en pedagogisk uppgift och inget som hör hemma inom elevhälsan. Men det behövs också en kompetenshöjning, främst bland skolledarna, om vad studie- och yrkesvägledning faktiskt är, eller bör vara. När många skolledare tror att de sparar pengar på att dra in på vägledningen så är det ett tydligt bevis på den bristande kunskap som finns. Forskningen visar tydligt på hur bristen på vägledning leder till avhopp och programbyten på gymnasiet. Detta medför stora kostnader, både för eleven som försenar starten på sitt yrkesliv och för samhället som går miste om arbetskraft och tvingas betala för utbildningar som aldrig slutförs.

I utredningen betonas vikten av vägledning i vid bemärkelse, alltså att ett studie- och yrkesvägledningsperspektiv bör finnas med i undervisningen och att vägledningen är hela skolans ansvar. Kompetenssamverkan helt enkelt. Men för att detta ska vara möjligt så krävs det att den som är anställd som studie- och yrkesvägledare ges mandat och förutsättningar att organisera denna samverkan. Om detta görs på rätt sätt så blir det en avlastning för lärarna och en motivation för eleverna. Det är också viktigt att betona tidsperspektivet i vägledningen. Vägledningen bör vara framåtsyftande, mot högre studier och framtida yrken, men många elever behöver också vägledning här och nu, i de pågående studierna. Mentorerna, som i de flesta fall också är ämneslärare har varken den tid eller den kompetens som krävs för denna uppgift. Det bör därför utredas om inte mentorskapet helt bör läggas över på studie- och yrkesvägledarna istället. Möjligheterna är obegränsade, men för att de inte ska gå förlorade så krävs det skarpare förslag. Så här kommer min önskan: Ersätt det diffusa förslaget om kompetenssamverkan med ett skarpt förslag om lagkrav på hur många studie- och yrkesvägledare som måste finnas i förhållande till antalet elever, samt föreslå en lagstiftning om studie- och yrkesvägledarens samordnande ansvar och mandat för vägledningen i vid bemärkelse på skolorna. Och slutligen, utred huruvida det vore lämpligt att kräva studie- och yrkesvägledarexamen av den som ska agera som mentor för eleverna.

Ni silar mygg och sväljer kameler, sa Jesus till de religiösa ledare som ägnade sådan omsorg om detaljerna att de helt missade att se det större sammanhanget. Hans liknelse blir återigen aktuell när man lyssnar till argumenten för att tillåta mobiltelefoner i klassrummen. För visst finns det enstaka tillfällen då en mobiltelefon kan komma till användning i undervisningen, men satt i relation till den negativa inverkan som elevernas mobilanvändande har på lärandet i klassrummen och den otrygghet som många elever kan känna så blir det uppenbart att argumenten inte håller. Istället måste vi våga lita på att lärarna klarar av att förmedla den kunskap och utveckla de förmågor som eleverna behöver för att nå sina mål. Till detta kan mobiltelefonerna varken bli ett komplement eller en ersättning.

Michael Ländin menar på DN.Åsikt att mobiler, datorer och surfplattor måste tillåtas i skolan för att eleverna redan i tidig ålder ska vänja sig vid dem. Han ger flera exempel på när mobilen kan vara bra att ha, till exempel när man ska skriva upp läxor, använda miniräknare eller kolla kalendern. Det säger jag inte emot. Men hans resonemang innehåller flera allvarliga brister och bortser fullständigt från den verklighet som lärare och elever möter varje dag i skolan. Det blir tydligt då han skriver att ”För ungdomarna handlar det också att lära sig koncentration och fokus. Det är deras ansvar.” Det här är helt enkelt inte sant. Ungdomarna går inte i skolan för att lära sig fokusera. Däremot måste de kunna fokusera för att tillgodogöra sig undervisningen. Då är det skolans och lärarnas ansvar, inte elevernas, att skapa en miljö som gör det möjligt för eleverna att fokusera på rätt saker. I en inkluderande skola, där även elever med koncentrationssvårigheter ska få plats, kan vi helt enkelt inte lägga över vårt vuxenansvar på eleverna.

Det är heller inte sant, som Ländin hävdar, att mobilen ger omedelbar tillgång till all världens kunskap. Att googla fram fakta ger ingen kunskap om eleverna inte samtidigt klarar av att sätta den i rätt sammanhang och skapa en större förståelse för hur saker hänger ihop. För att klara detta och för att klara av att sålla bland informationen på internet så krävs skickliga lärare som kan undervisa sina elever. Och det krävs elever som hänger med i undervisningen och inte blir störda av sina egna eller andras mobiltelefoner. Här är Ländins förslag att man sätter upp regler för hur mobilerna får användas. Men tro mig, det har testats. Det enda det leder till är ständiga diskussioner och konflikter. Det är enkelt att skriva regler, men att upprätthålla dem kommer ta ännu mer tid och fokus från undervisningen.

Ett annat stort problem i många skolor är att mobiler används till att fota och filma lärare och elever utan att de vet om det. Detta skapar otrygghet, elever som inte vågar prata för att de är rädda att bli inspelade, elever som inte vågar byta om efter idrotten. Det är omöjligt för lärare att helt kontrollera vad eleverna gör med sina mobiler. Barns och ungdomars arbetsmiljö är inte mindre viktig än vuxnas. Mobiltelefoner är förbjudna på alla arbetsplatser där de anses göra mer skada än nytta. Bussförare, butiksbiträden och kriminalvårdare är bara några yrkesgrupper som i de flesta fall är förbjudna att använda mobil när de jobbar. Det är inte för att deras arbetsgivare är teknikhatare, som Ländin antyder, utan för att trygghet, säkerhet och effektivitet är högre värden än tekniken i sig. Att bejaka ny teknik i skolan innebär att vi lär eleverna hur den kan användas och när den ska användas. Eleverna måste behärska tekniken, inte behärskas av den. Därför bör mobiltelefonerna lämnas hemma.

Framtiden har aldrig tett sig mer osäker än nu. Hoten, men också möjligheterna är fler än någonsin. De snabba förändringarna på arbets- och utbildningsmarknaden har gjort det svårt för många, speciellt för ungdomarna, att orientera sig. Samtidigt ställer skolan högre krav på eleverna att prestera och leva upp till kunskapskrav som många gånger känns helt obegripliga. Lärare får allt svårare att besvara den klassiska frågan: Varför ska vi kunna det här? Pressen på att alltid prestera på topp, men utan att kunna se syftet eller den långsiktiga nyttan med sina ansträngningar skapar en onödig stress hos de unga och leder till att den psykiska ohälsan ökar.

Framtiden ses ofta som ett stort, svart och skrämmande hål. Ungdomarna behöver hjälp för att fylla detta hål, de behöver kunskap om hur samhällets strukturer fungerar och förändras och de behöver få en ökad kunskap om sig själva och hjälp att stärka sitt självförtroende. Här räcker inte den personal som finns i skolan till. Det krävs att vi tänker om och inser hur akut behovet av en utökad studie- och yrkesvägledning är i de svenska skolorna. Sverige behöver ett vägledarlyft.

Frågan blir inte mindre aktuell nu när vi gått in i en ny folkvandringstid. Hundratusentals människor, varav många ungdomar, från andra länder ska nu etablera sig på en för dem ny och okänd arbets- och utbildningsmarknad. Här behövs professionell vägledning. Men trenden är istället att vägledningen ges allt mindre utrymme i de svenska skolorna. De otydliga kraven i styrdokumenten gör studie- och yrkesvägledningen till ett lovligt område att skära ner på, men man förstår inte att man biter sig själv i svansen när man gör detta.

Bristen på studie- och yrkesvägledning belastar skolans övriga områden. Elevhälsan belastas när stressen hos eleverna ökar, lärarna belastas när deras planeringstid går till sådana uppgifter som borde ligga på en studie- och yrkesvägledare och inte minst drabbas eleverna själva i form av ökad stress och sämre studieresultat. I gymnasiet har man också kunnat se att bristen på studie- och yrkesvägledning ökar avhoppen.

Därför bör kraven på studie- och yrkesvägledning formuleras skarpare i Skolverkets styrdokument. Inför krav på en heltidsanställd studie- och yrkesvägledare per 400 elever. Förtydliga kraven på vägledning redan i de yngre åldrarna, och flytta studie- och yrkesvägledaren från elevhälsan till den pedagogiska verksamheten i skolorna. På så sätt blir vägledningen en avlastning för alla. Lärarnas vardag kommer underlättas när de får elever som mår bättre och är mer motiverade då de förstår värdet av sina ansträngningar. Och inte minst för skolledningarna kommer det bli en positiv överraskning när de inser att ett vägledarlyft blir en ren vinstaffär för skolorna.

2013 fick gå till historien som Pisaåret. Det år då det vi redan visste blev ännu något tydligare för oss alla. De svenska elevernas resultat befinner sig i fritt fall. Detta är naturligtvis skrämmande, men som sagt, ingen nyhet. Det som faktiskt är ännu mer skrämmande är reaktionerna. Och förslagen på lösningar. Det kalla duggregn av tomma klyschor som legat som en våt slöja över skoldebatten i flera decennier förvandlades till en  fullskalig hagelstorm. Klyschorna slog hårt och skoningslöst, men dess innehåll ekade lika tomt som tidigare.

“Vi måste jobba mer med inkludering” tyckte någon, Moderaterna kontrade med att “Varje elev måste bli sedd”. “Genustänket måste få genomsyra all undervisning” tyckte någon annan, medan ytterligare någon väldresserad papegoja gapade om “en skola för alla”.

Självklart måste varje elev kunna bli sedd och alla måste självklart få bli inkluderade i skolan, på ett eller annat sätt. Men när dessa begrepp, dessa floskler, aldrig definieras utan stannar vid att vara just tomma floskler så blir de snarast till hån mot alla de elever och lärare som kämpar varje dag för att få ihop vardagen i de svenska skolorna.

Några uppfriskande undantag fanns trots allt i debatten. Den allra skarpaste analysen, som inte bara behandlade symtomen, gjordes av Kjell Åke Forsgren på SvD opinion.

Utanför traditionell media talades det om “elefanten i klassrummet”. Detta uppenbara som ingen får uttala högt. Att Sverige har världsrekord i invandring, att våra skolor är fyllda med elever från jordens alla hörn som kanske aldrig gått i skolan och fått lära sig räkna, läsa och skriva, eller som åtminstone av fullt naturliga orsaker har svårt med det svenska språket.

Man behöver egentligen inte alls gå in i en diskussion om invandring för att kunna konstatera att mångfalden i svenska skolor är en tuff utmaning och att den är ett av svaren på varför de mätbara kunskaperna sjunker. Kanske ger detta en massa positiva resultat också i form av att våra elevers sociala och kulturella kompetens höjs, men ser vi till det mätbara så kan vi inte blunda för att detta är en orsak.

Svensk invandrings- och flyktingpolitik är ingenting som vi i skolans värld kan påverka. Det är bara något vi måste förhålla oss till och göra det bästa utav. På samma sätt är det med mycket annat. Vi förstår nog alla att skolan inte är en isolerad värld, men ändå är det det synsättet vi utgår ifrån i diskussionerna om den svenska skolan. Skolan kan inte heller göra mycket åt att de flesta föräldrar slutat att uppfostra sina barn och vi kan bara delvis bidra till att motverka det kunskapsförakt som präglar kulturen i hela samhället. Resten måste andra delar av samhället ta ansvar för. Likadant är det med drogmissbruk, datorspelsmissbruk, och hundratals andra sociala problem som gör att barnen och ungdomarna inte klarar av att prestera i skolan. Skolan förväntas ta ansvar för allt detta där övriga samhället svikit våra barn och sedan låtsas man vara förvånad när skolan inte klarar av det som borde vara vårt uppdrag, att förmedla kunskap och utveckla färdigheter och förståelse hos våra elever.

Här ser vi alltså att problemet är så mycket större än bara sjunkande kunskapsresultat. Vi skulle radikalt och ganska direkt kunna nå en avsevärd höjning av kunskapsresultaten bara genom att renodla skolans uppdrag, att plocka bort eller omfördela lärarnas administrativa börda och lägga över hela skolans kompensatoriska uppdrag på andra instanser i samhället. På så sätt löser vi mycket av skolans problem, men vi löser inte någon av de bakomliggande orsakerna till problemen.

Att ta sig an problemet i grunden är något betydligt svårare och något som kräver en betydligt djupare problemanalys än den som vanligen brukar presenteras. Vi har ett samhälle som skapar trasiga barn, rotlösa, ibland destruktiva, ofta självföraktande. Vi har föräldrar som visar större ömhet mot sina Iphones än mot sina barn, ett samhälle som bytt ut gudstjänsten mot mammonsdyrkan. Föräldrar som dövar sitt dåliga samvete med att dränka sina barn i materiellt skräp och en ideologi som säger att uppfostran är detsamma som övergrepp. Vi har förvandlats till bitar i ett livspussel där maka och make blir konkurrenter och barnen blir en belastning när mamma och pappa ständigt måste jaga status, bygga karriär, köpa den senaste tekniken. Med hjälp av sociala media kan vi visa för hela världen hur väl vi lyckats lägga vårt pussel, när vi lägger upp vackra semesterbilder från Thailand där vi bygger sandslott med våra glada barn. Belöningen kommer i form av andras avundsjuka som de döljer genom att trycka “gilla”. När sedan barnen reagerar på det enda sätt de förstår så tror vi att det är dem det är fel på, vi trycker på dem en diagnos och fyller dem med piller för att deras rop efter kärlek, omsorg och uppmärksamhet inte ska väcka oss ur illusionen om vår egen lycka.

I detta ständiga jagande efter vind har vi inte tid att ge våra barn goda värderingar. Den uppgiften lägger vi över på populärkulturen. TV och Internet får förmedla idealen till våra barn. Där får flickor redan i åttaårsåldern lära sig hur man rakar benen och lägger på smink. Goda kvinnliga förebilder lär våra barn att en lyckad kvinna har stora bröst, slank midja, låg IQ och hög kändisstatus. Men fan ta den patriarkale förtryckare som på julafton kommer med en inslagen leksaksspis till den lilla flickan, eller över huvud taget något som kan tolkas som traditionellt kvinnligt. Den moderna kvinnan är ju fri! Nåväl.

Inga av dessa problem kan lösas inom skolans väggar. Men alla måste de hanteras. Det är inte en fråga om resurser. Inte i första hand. Det som krävs är ett andligt uppvaknande där vi vuxna vågar axla det ansvar som barnen kräver av oss. Vi måste ta vårt livspussel och kasta all världens väg. Vi måste genomskåda Mammon och förstå att kärlek inte kostar pengar. Det är hos föräldrarna det måste börja. Det är föräldrarna som måste inse att tid, omsorg, umgänge, lek och gränssättning är betydligt bättre sätt att visa sin kärlek än genom materiella gåvor. När det inte längre är fult att välja bort karriären för sin familj så vet vi att vinden har vänt och att vi är på rätt väg, och då kommer vi snart se en förändring även i skolan, i elevernas resultat.

Tills dess får vi helt enkelt kämpa på. Vi får ge eleverna den kärlek som de inte får hemifrån, vi får ge dem uppfostran, tid och umgänge, och när det blir tid över så kan vi lägga den på kunskapsförmedling.

Naturligtvis är det en onyanserad bild jag ger. Men den är sann och jag vill göra det tydligt. Många elever klarar sig bra och har höga resultat i skolan, men alltför många elever faller emellan och det kan endast till en mycket liten del förklaras med brister i undervisningen. Problemet är den kultur vi skapat, där de vuxna flytt sitt ansvar och barnen har blivit en belastning.