Det är knappast någon nyhet att religion i allmänhet och kristendom i synnerhet är bannlyst i de svenska klassrummen, utom som rent studieobjekt i religionsundervisningen. För lärare gäller det att passa sig, speciellt om man inte delar den ateistiska världsbilden och människosynen. De ständiga debatterna kring skolavslutningar har väl knappast undgått någon. Från ateistiskt håll uttrycks en närmast panikartad skräck över att någon skolelev skulle råka få höra Gud nämnas i en psalm eller höra en präst uttala välsignelsen. Kanske tror man att detta skulle skapa farliga religiösa extremister, eller så är man bara orolig att det skulle sätta käppar i hjulet för deras strävan efter total ensamrätt på moralisk fostran av våra barn. Skolverket har tagit tydlig ställning för fortsatt religiös likriktning och då väger läroplanens formuleringar om att skydda barnen från ensidig påverkan mycket lätt.
Nu tas nästa steg. Det är inte längre endast skolans personal och ledning som skall avkrävas lojalitet till den ateistiska trosbekännelsen. Nu vill man förbjuda även eleverna att tala öppet om sin kristna tro. “Det är en sak om gruppen samlas i ett slutet rum och läser Bibeln eller spelar gitarr, men om de går ut och försöker frälsa sina kamrater kan rektorn behöva agera. Det är svåra gränsdragningar” säger Skolverkets Ulrika Lindmark till tidningen Dagen efter att det blivit känt att en grupp kristna elever på en skola i Mullsjö talat öppet om sin kristna tro.
Det uppstår ett närmast orwellskt obehag när Lindmark själv hänvisar till läroplanens formulering om ensidig påverkan. En elev som genom hela sin skoltid matats med onyanserade sekulära trosuppfattningar om allt från hur världen skapades till vad som är rätt och fel, kan knappast anses bli ensidigt påverkad om hon under ett par minuter av sin skoltid får samtala med någon som tror på något annat. Den ensidiga påverkan är det Lindmark själv som står för. Att diskutera huruvida denna ensidiga påverkan är verklig känns närmast löjligt. Låt oss istället diskutera om den är bra eller dålig, men börja med att vara ärliga med dess existens.
I läroplanen, LGR11 slås fast att: “Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram.
Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”
Här blir det tydligt att det inte bara är ensidig religiös påverkan som eleverna skall skyddas emot, utan det talas om åskådning. Ateismen är en åskådning. Kristendomen en annan. Det står inte heller att eleverna skall skyddas mot påverkan, utan det står mot “ensidig påverkan”. Om någon då låter eleverna få höra om Jesus som omväxling så bör det ses som ett välkommet inslag som bryter ensidigheten. Detsamma gäller naturligtvis om de får höra om Buddha eller Muhammed. Men det allra viktigaste i ovanstående stycke är den första meningen. Lindmark får gärna svara på hur det går ihop med att tvinga in alla med avvikande uppfattningar i slutna rum där de kan läsa Bibeln eller spela gitarr tryggt avskärmade från alla andra.
Dagens artikel: http://www.dagen.se/nyheter/oenighet-om-hur-elever-i-kristna-grupper-far-agera/
skolfokus 