Bedömningshysteri och sorgebetyg

Kraven på eleverna har aldrig varit högre och bedömningen aldrig lika omfattande. Men ändå har kunskaperna aldrig varit sämre. Ända sedan 2011 har Sveriges lärare drillats i bedömningens ädla konst. Värdeord har tolkats, diskuterats och omtolkats till förbannelse. Som väldresserade hundar har vi med viftande svansar försökt följa varje ny trend som de stora guruerna slänger ut. I Williams, Nottinghams och den helige Hatties namn har vi tvingat eleverna att bli sina egna lärare och reducerat oss själva till stränga domare. Trots detta lär sig eleverna bara mindre och mindre. Och trots detta får de bara bättre och bättre betyg.

Det här är ett problem, har en nyvaken utbildningsminister nu kommit på och gett betygsutredningen i uppdrag att utreda hur betygsinflationen kan hejdas. Lärare emellan diskuteras det nu hur vi ska göra för att sänka betygen så att de bättre matchar kunskaperna. Då hänger vi upp oss på de nationella proven och hoppas att många elever har en dålig dag då proven skrivs för att vi ska få en anledning att sänka dem. Som tack kan vi få en klapp på huvudet av en skolledare som vill kunna visa upp att hans lärare minsann inte sätter några glädjebetyg. För vem vill att eleverna ska vara glada och känna sig lyckade?

En tanke slår mig. En kättersk tanke. Hur vore det om vi slutade diskutera hur vi ska kunna sänka betygen och istället började prata om hur vi kan öka elevernas kunskaper? För det är väl klart att vi vill ge glädjebetyg, vi måste bara se till att eleverna förtjänar dem också. Det som gör denna tanke så kontroversiell är att den kräver att vi tänker om och att vi vänder ryggen mot våra pedagogiska avgudar. Vi måste på riktigt revidera kursplanerna och låta ”förmågor” träda åt sidan till förmån för kunskaper. Inte bara på låtsas som skolverket håller på med just nu. Och vi måste börja undervisa igen. Idag bedömer jag mer än vad jag undervisar. Så är det för alla lärare jag känner. Eleverna vet att jag måste göra en holistisk bedömning och ta hänsyn till all information jag har om deras kunskaper. Ett misstag kan vara förödande, en fråga kan avslöja en kunskapslucka. Så fungerar det ju inte, men det är naturligt att eleverna tänker så. När inte ens lärare själva förstår läroplanens formuleringar, hur kan vi då förvänta oss att eleverna ska förstå dem?

Om vi tog all den tid som vi lägger på att bedöma våra elever till att istället planera och genomföra effektiv undervisning, då skulle vi se resultat. Om vi rättar deras prov och sätter betyg en gång per termin så kan vi använda resten av tiden till det som borde vara vårt jobb. Det är inte matriser som får våra elever att växa, utan det är genomtänkt, kunskapsbaserad undervisning som gör det. Dock kan en utskriven matris faktiskt fylla en funktion, för om eleverna vänder på den så kan de använda baksidan till att anteckna medan läraren, som nu haft tid att planera sin lektion, håller en lärorik och inspirerande föreläsning.