Dags att göra upp med Lgr11

Ursprungligen publicerat i förkortad form i Lärarnas tidning

Det har nu gått nästan sju år sedan den nya läroplanen sattes i verket. Fortfarande går diskussionens vågor höga om hur vi egentligen bör tolka värdeorden i kursplanerna och kritiken mot de många och otydligt formulerade kunskapskraven har inte tystnat. Samtidigt står läroplanen där som en stor mur och skymmer framtidsutsikten för våra elever. När elever som fortfarande kämpar med sin stavning och läsförståelse ställs inför kravet att exempelvis kunna dra underbyggda slutsatser om hur ett litterärt verk påverkats av sin historiska och kulturella kontext, så är det lätt att ge upp. För det här är något de ska kunna, vi har inte valet att strunta i det och fokusera på att lära eleven att läsa. För hur mycket vi än talar om individanpassning så spelar elevens förutsättningar ingen roll för vilka krav vi ställer henne inför, det enda som räknas är vilket år hon är född.

Det grundläggande problemet med Lgr11 är att den vilar på ett fullständigt felaktigt antagande om människans natur, nämligen att alla föds exakt lika, med exakt samma möjligheter att lära sig samma saker på samma tid. Därför är det elevens ålder och inte hennes kunskaper som avgör när hon ska flyttas upp en klass och möta högre kunskapskrav. På så sätt gröper vi ur allt större kunskapsluckor hos många elever och ser hur de bygger sin självbild på misslyckanden och nederlag. Det är som i bilden på apan, guldfisken och elefanten, som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen på ett träd. Med rätt stöd så tänker sig läroplanens författare att guldfisken och elefanten kommer att nå trädtoppen med samma framgång som apan.

Vi som möter eleverna och kämpar med dem varje dag vet att den här bilden inte är korrekt. Vissa elever behöver längre tid än andra för att nå målen, och vissa elever behöver faktiskt helt andra mål för att kunna lyckas. Jag tror på en skola som ställer höga krav på eleverna, men det måste vara krav som är så pass tydliga att eleven kan se och förstå dem och det måste vara krav som tar hänsyn till att vi alla är olika. Men i den nuvarande läroplanen är det endast de akademiska förmågorna som räknas, förmågor som ställer höga krav på abstrakt tänkande. Detta är inget som kan undervisas fram, utan det handlar om elevens mognad. Och vi vet att barn och ungdomar mognar olika snabbt, flickor mognar generellt snabbare än pojkar och även de individuella skillnaderna är stora. Vissa människor blir aldrig några lysande akademiker, oavsett hur många extra anpassningar vi sätter in, men om vi bara tillät dem så skulle de kunna bli lysande inom andra områden. Men även i t.ex. idrott ställer vi krav på att eleven ska visa akademiska förmågor för att kunna bli godkänd.

Förutom det mänskliga lidande som detta system innebär för många elever, så är det också en stor förlust för samhället. För vi behöver inte bara akademiker för att samhället ska fungera. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att inte ta tillvara på alla de förmågor och kunskaper som våra elever besitter.

Alla människor måste kunna läsa, skriva och räkna. Vi behöver alla grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar för att kunna vara aktiva deltagare i ett demokratiskt samhälle. Men precis som att alla människor inte måste vara duktiga konstnärer eller framgångsrika idrottare, så måste inte heller alla kunna analysera Strindberg utifrån hans historiska och kulturella kontext. Genom att banta ner antalet kunskapskrav till de mest väsentliga och genom att låta elevens utvecklingsnivå, istället för hennes födelseår, avgöra när det är dags att flytta upp en klass, så kan vi få en skola där eleverna lär sig mer, där lärarna får tillbaka tron på sitt viktiga kall och där fler elever kan gå ut som vinnare.