Jag minns en partiledardebatt för inte så länge sedan. Vad de pratade om minns jag inte riktigt, men det var antagligen inte heller så intressant. Det var snarare politikernas uppträdande mot varandra och mot programledarna som bekymrade mig. Framför allt Löfvens. Jag tänkte att om han hade varit en elev i mitt klassrum så hade jag satt mig ner med honom, förklarat att man inte får avbryta när någon annan har ordet, att man inte får kalla andra för fula saker, inte ljuga, att man måste respektera människor även om man inte delar deras åsikter. Sedan, eftersom jag är en sådan där lärare som Löfven inte tycker om, en sån där Björklundsk lärare, så hade jag nog låtit honom stanna kvar efter skolan och begrunda sitt uppförande.
Det är mot detta som bakgrund som jag tillåter mig själv att hysa vissa tvivel inför regeringens nya ordningslyft. Man borde ju kunna förvänta sig att folkets främsta företrädare ska kunna leva upp till samma grundläggande krav som de vi ställer på våra skolungdomar. När de nu inte lyckas med det så är frågan om de med någon som helst trovärdighet kan tänkas presentera lösningar på skolans ordningsproblem.
Och det är onekligen ett tunt åtgärdspaket som presenteras i det nya ordningslyftet. Först och främst så vill de att lärarna ska bli bättre ledare genom kollegialt lärande. Därefter säger man något kryptiskt om att rektorns ansvar ska stärkas och att skolinspektionen, denna myndighet som jagar lärare som säger ifrån mot stökiga elever, ska börja följa upp att skolornas ordningsregler efterföljs.
Fel fokus
Jag delar förvisso uppfattningen att lärarnas ledarskap måste bli bättre. För även om Fridolin inte kan säga det rakt ut så är många lärare dåliga ledare, och på den punkten håller jag med honom. Men att ensidigt fokusera på lärarnas brister är att skjuta bredvid målet. Lärarna verkar idag i en miljö där de är fråntagna alla förutsättningar som krävs för att utöva sitt ledarskap. En målare utan verktyg kommer aldrig göra ett bra jobb, hur duktig han än är. Samma enkla princip gäller för lärare. Det råder en rädslans kultur inom den svenska skolan och en vänlig tillsägelse kan räcka för att bli anmäld och misstänkliggjord. Priset för att utöva ledarskap är väldigt högt, och när backning många gånger saknas från både skolledare och inte minst skolhuvudmän, så är få beredda att betala det.
Detta fokus på lärarna visar också att man inte förstått vad skolans problem bottnar i. För förstod man det skulle man först och främst sätta in helt andra åtgärder, på helt andra ställen. Man skulle genom lagstiftning förtydliga föräldrarnas fostrande ansvar, elevernas odiskutabla rätt till en god arbetsmiljö och därmed också elevernas skyldigheter för att denna rätt inte ska kunna kränkas. Vidare skulle man göra upp med den läroplan som säger att alla elever är lika och med rätt pedagogik kan lära sig samma saker på samma tid. Alla har sett bilden på apan, elefanten och guldfisken som i rättvisans namn ska nå samma mål, som i det här fallet är toppen av ett träd. Man tänker att om de bara får rätt stöd så kommer alla när slutbetyget ska sättas att ha nått trädtoppen. Men som de flesta av oss förstår så fungerar det inte så. Ska elefanten och guldfisken kunna nå sin fulla potential så räcker det inte med ett fungerande stöd. De måste faktiskt få helt andra mål. Men i vanlig ordning väger omsorgen om våra elever mycket lätt när den ställs emot ideologiska dogmer.
Jag har alltid hävdat att skolans ordningsproblem är löjligt enkla att lösa om man bara vågar se verkligheten som den är och göra upp med ideologiska låsningar och en föråldrad människosyn. Och den uppfattningen står jag fast vid. Så även om jag inte är ett stort fan av Fridolin så ligger det i allas vårt intresse att han gör ett bra jobb. Därför tänkte jag hjälpa honom på traven och här presentera mitt eget ordningslyft. Då det blivit något av en rödgrön paradgren att stjäla andras förslag när de egna misslyckats så hoppas jag att de läser det här och fortsätter på den vägen.
Sätt eleven i fokus
Det som är bra för eleverna är bra för lärandet och i förlängningen bra för hela samhället. Att ha skolplikt och samtidigt inte kunna erbjuda en anständig arbetsmiljö är bara grymt. Många lärare lämnar yrket på grund av den dåliga arbetsmiljön, men den möjligheten har inte eleverna. Och köerna till de skolor som faktiskt lyckas är så pass långa att det är omöjligt att byta om man inte haft turen och blivit ställd i kö redan vid födseln. Det är alltid en minoritet elever, som påhejade av sina föräldrar, förstör skolgången för de övriga samtidigt som de gapar högt om sina egna rättigheter. Det är denna minoritet som alltid har fått företräde. Vi måste låta dessa elever få ta konsekvenserna av sitt beteende och inte låta de andra bli lidande. Sätt den vanlige, skötsamma eleven i fokus. Hennes rättigheter, hennes välmående, hennes lärande. Och då kommer vi in på den andra punkten i ordningslyftet.
Gör upp med en föråldrad människosyn
När vi nu har fått rätt fokus så finns det ytterligare en fråga att reda ut innan vi kommer in på de mer konkreta förslagen. Det handlar om människosynen. Den människosyn som råder inom skolan vilar på i huvudsak två falska antaganden: Att människors (i synnerhet barns och ungdomars) val och handlingar endast styrs av yttre faktorer och att de därför inte kan avkrävas ansvar för dem, samt, som vi redan varit inne på, att alla människor föds likadana.
Konsekvensen av det första antagandet blir att man alltid söker yttre förklaringar till ett oacceptabelt beteende. Om en elev skriker rakt ut och slänger sudd på läraren så beror det på att han inte fått rätt stimulans, att han fått för lite stöd, att lektionen är tråkig eller skolans organisation är bristfällig, eller kanske använde läraren ett tonfall som upplevdes som provocerande. Problemet när man söker förklaringar där är att man aldrig kommer hitta några och därmed inte heller några lösningar. Om polisen skulle stoppa mig när jag i full fart blåser om köerna i bussfilen så kommer jag inte komma undan med att säga att jag blir frustrerad när trafikrytmen inte passar min körstil eller att Trafikverket inte anpassat trafiksituationen efter just mina personliga behov, önskningar och förutsättningar. Jag kommer få böter ändå, jag avkrävs ansvar och ingen protesterar. Men av någon anledning tycker många att just barn och ungdomar inte ska ha rätt till samma trygghetsskapande strukturer.
Det andra antagandet har vi redan nämnt lite lätt. Resultatet av detta är att vi fortsätter dela in eleverna efter ålder istället för efter deras förutsättningar. I läroplanen från 2011 höjs de akademiska förmågorna till skyarna medan praktiska och estetiska förmågor värderas lägre. De som ännu inte hunnit utveckla sina akademiska förmågor i årskurs nio får när de lämnar grundskolan ett kvitto i handen på att de är värdelösa. Och vägen dit har antagligen kantats av en hel del frustration och hopplöshet, för även i de praktiska och estetiska ämnena ställs höga krav på akademisk förmåga. I en skola med otydliga, flummiga mål, som för vissa är omöjliga att nå är det svårt att skapa motivation och få eleverna att förstå kunskapens värde. Ordning och arbetsro handlar om mer än bara ljudnivån i klassrummet, trygghet och välmående är minst lika viktiga ingredienser och detta dödas effektivt av de nya kunskapskraven.
Ordningsbetyg
Så, när vi nu har rätt fokus och har kastat av oss våra ideologiska låsningar så kan vi gå in på de konkreta åtgärderna. Låt oss börja med ordningsbetygen. Skolan ska inte bara lära ut ämneskunskap. I vårt ansvar ligger också att hjälpa eleverna att utveckla sin sociala förmåga, att visa hänsyn, respekt och ta ansvar. Att inte detta följs upp på samma sätt som annan kunskap är bara märkligt. Mer än så tänker jag inte utveckla resonemanget här utan hänvisar istället till en tidigare artikel.
Jourskolor
För att elevernas rätt till ordning och trygghet ska kunna garanteras samtidigt som skolplikten upprätthålls så måste man snabbt kunna omplacera de elever som efter att ha fått en varning väljer att fortsätta förstöra för sina klasskompisar. Jourskolor med skickliga pedagoger och stark disciplin kan vara en lösning. Där kan de få det stöd och den hjälp de behöver för att på sikt komma tillbaka till den vanliga skolan samtidigt som övriga elever kan fortsätta fokusera på sina studier. Detta förslag har redan lagts fram av Sverigedemokraterna, så det är bara för Fridolin att kopiera och klistra in. Att det inte redan är gjort är ett tydligt tecken på att elevernas välmående inte är något som intresserar regeringen nämnvärt.
Lärares befogenheter
Vi måste komma ifrån diskussionen om ifall lärare ska ha rätt att be elever lämna in sina mobiler när de stör eller gå ut ur klassrummet om de inte kan sköta sig. Det borde inte bara vara en rättighet utan även en skyldighet. Genom att betona lärarens skyldighet så kommer vi ifrån diskussionen och kan börja arbeta på en lösning. Skriv in i skollagen att lärare är skyldiga att avlägsna störande föremål och vidta omedelbara åtgärder när elevers arbetsro störs eller riskerar att störas och att skolan måste ha en organisation som möjliggör detta. Skriv också in att skolan är skyldig att ha tydliga sanktioner vid alla former av regelbrott.
Lagstiftat föräldraansvar
Föräldrar är ansvariga för sina barns uppfostran. Ett självklart men mycket kontroversiellt påstående. Och detta måste förtydligas. När man sitter i möte med föräldrarna till en elev som uppvisar ett oacceptabelt beteende så ska inte frågan gälla var skolan har brustit, utan vad föräldrarna ska göra för att garantera att beteendet upphör. Det finns många goda anledningar till att föräldrar inte alltid lyckas, men då måste de få hjälp. Den hjälpen måste komma någon annanstans än ifrån skolan. En idé skulle kunna vara att föräldrar till stökiga elever åläggs att vara med sina barn i skolan som ett första steg innan man flyttar eleven till en jourskola.
Eftersom vi är så vana att göra undantagen till norm så kommer vissa tycka att mitt åtgärdspaket känns hårt. Men om vi lyfter blicken och inte bara ser till den lilla minoritetens behov så kan vi snabbt konstatera att det är precis tvärtom. Att ha en skola där vi vuxna flytt vårt ansvar och eleverna lämnats åt sitt öde, det är hårt. Genom mina åtgärder garanteras alla elever den arbetsmiljö som de har rätt till. Och genom att göra elever och föräldrar ansvariga för sina handlingar så visar vi dem att vi tror på deras förmåga att göra fria val och ta ansvar för dessa. Det får dem att växa. I en skola präglad av disciplin skapas förutsättningar att fokusera på att utveckla pedagogiken, planera spännande lektioner och engagera och involvera eleverna mer och på så sätt stärka elevdemokratin. Så låt oss nu en gång för alla förpassa kravlösheten till den historiens soptipp där den hör hemma.
skolfokus 