Bort med åtgärdsprogrammen!

Förslaget att slopa åtgärdsprogrammen har mötts med blandade reaktioner. När remissvaren nu inkommit från bl.a. lärarfacken och de olika skolmyndigheterna står det klart att såväl Skolverket som Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten är kritiska till förslaget. Från skolledarna och lärarfacken är reaktionerna mer positiva.

Det är lätt att förstå den oro som Greger Bååth på SPSM uttrycker i Skolvärlden: Rätten till stöd får inte bli beroende av föräldrarnas resurser, ork och engagemang. Skolan har en kompensatorisk roll, den är viktig i det här sammanhanget och vi tror att det finns en viss risk för att den uttunnas, med ett sådant här system.

Han har naturligtvis alldeles rätt i att alla elever ska ha samma rätt till det stöd de behöver, helt oberoende av föräldrarnas engagemang. Men så har det aldrig sett ut, oavsett hur många åtgärdsprogram som upprättats för en elev.

Vi måste ändå utgå från att lärarna vill väl. Vi vill ge våra elever allt det de behöver för att kunna lyckas i skolan, trivas och känna glädje i sitt lärande. När vi misslyckas med detta så beror det aldrig på att det saknats ett skrivet åtgärdsprogram, utan problemet handlar om bristande resurser, för många elever per lärare, för få specialpedagoger och ibland en ineffektiv organisation av verksamheten. Den bittra verkligheten i skolan av idag är den att resurserna att hjälpa bara räcker till en del, de övriga hör till svinnet, som en förtvivlad förälder uttryckte saken.

Att ta bort åtgärdsprogrammen löser inte problemet. Men det frigör lite mer resurser som kan läggas på att genomdriva de åtgärder som behövs, istället för att bara skriva ner dem. Ett åtgärdsprogram har aldrig hjälpt en elev, det är åtgärderna som hjälper och även om det finns program skrivna så går resurserna oftast till de elever som har drivande föräldrar.

Ska vi fördjupa oss ännu mer i problemet, vilket vi absolut borde göra, så tycker jag att en bra början är att granska läroplanens kunskapskrav. Trots formuleringarna i de övergripande målen om att skolan ska stimulera eleverna att hitta sin unika egenart och annat i samma anda så ges i de konkreta kunskapskraven inget utrymme för detta. Explicit uttrycks vilka förmågor som är önskvärda, implicit framgår då också vilka förmågor som inte anses värdefulla.

Förmågorna är dessutom ofta kontextbundna. Det spelar ingen roll ifall en elev kan analysera spelet i en fotbollsmatch, eller förstå och kunna återge handlingen i ett skönlitterärt verk, om hon inte klarar av att  “utifrån egna erfarenheter och referensramar samt olika livsfrågor och omvärldsfrågor, tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i verket”.

Kanske skulle vi kunna formulera en läroplan som tar större hänsyn till elevernas olikheter. Alla måste kunna läsa, skriva och räkna, alla måste lära sig att ta ansvar och visa respekt och hänsyn för sina medmänniskor och sin miljö. Men utöver detta så borde det kunna finnas en större flexibilitet. Kanske skulle vi också kunna lära oss att inte underskatta de rena faktakunskaperna heller, så att de elever som ännu inte utvecklat sin intellektuella förmåga till att analysera och se samband i alla fall får en bra grund att fortsätta den utvecklingen på.

Kanske finns det helt andra lösningar för att hjälpa de elever som idag inte når målen. Men oavsett vad så är det handling och inte program som leder framåt.